Brytningstid

Jag har alltid älskat nyårsafton. Det är något med det symboliska i att ett nytt år ligger framför mig, ett år som jag kan fylla med någonting alldeles särskilt fint och bra.

Av någon anledning har jag alltid älskat känslan av att göra upp planer, sätta upp mål och sträva mot dem. Målen kan sedan komma att förändras under resans gång, ingenting är statiskt eller alldeles förutbestämt. Men att fundera över vad jag önskar uppnå och uppleva är alltid njutbart.

Förändringar brukar inte skrämma mig, men i någon mån ruska om mig. Detta nya år kommer att innebära förändringar som jag inte själv har valt.

Det handlar om jobbet. Jobbet är som alla vet en väldigt stor och viktig del av livet. I mitt fall är jobbet också förenat med ett av mina största intressen, politik. Nu måste jag välja, gå vidare eller, kanske, hålla mig kvar. Inte alldeles lätt.

Skriver med fingrarna i behåll

Jag har jobbat med mycket i mitt liv, använt både händer och huvud på olika sätt. Numera försörjer jag mig på att skriva, en ganska ofarlig syssla, men när jag började jobba direkt efter grundskolan var det med saker som var betydligt mer slitsamma för kroppen. På konditori, fabrik, lager, inom äldreomsorgen...

Det finns också arbetsplatser som är direkt farliga. Jag minns när jag läste en notis för en del år sedan, om hur många som förlorar ett finger när de är på jobbet i Sverige. Det var alldeles för många, som jag minns det kan det ha varit en person i veckan men jag har inte lyckats hitta någon statistik på det nu. Jag har hur som helst själv träffat en person som råkat ut för just det. Det borde aldrig någonsin få hända!

Det allra mest fruktansvärda är förstås när en människa mister livet på sin arbetsplats. Det har 40 människor gjort i år, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. Det måste vara en ytterst prioriterad uppgift att förebygga dessa olyckor och dödsfall.

Alla som har människor anställda har ett enormt ansvar för deras säkerhet. De flesta tar naturligtvis den frågan på största möjliga ansvar, dessvärre inte alla. En bloggande vän, Calle Fridén, har uppmärksammat en arbetsgivare som brustit i detta ansvar. Nu har det helt absurda hänt att företaget i fråga, Botrygg, hotat att stämma honom för förtal. Detta trots att han bara återgivit uppgifter som publicerats i andra medier.

Jag undrar vart vi är på väg om arbetsgivare lägger mer kraft på att rentvå sitt namn från berättigad kritik än på att skydda sina anställda. Se detta inlägg som ett stöd för Calle Fridéns blogg! Alla människor har rätt att känna sig trygga på jobbet och var och en som har ett arbetsgivaransvar får faktiskt finna sig i att kritiskt granskas.

Bunke, bytta, pyts

Tingeling har fått klappar i förskott! Önskar alla en hjärtego' jul.

A so called mugshot from the RUS-fest

- Posted using BlogPress from my iPhone

Lite jobbigt att läsa tidningar just nu...

...funderar på att göra som stackars Snokis och gå i idé ett bra tag. Man kan ju ta med sig de närmaste dit va?

Ett glädjebesked!

Det värmer i hjärtat att läsa att förnuft och medkänsla inte går att motarbeta i all evighet. Ni läste om hennes fall här, på dotterns blogg som sånär ändrade valresultatet.

Nu önskar jag bara att fler sjukskrivna fick chansen till upprättelse och en anständig bedömning. Men för det krävs det annat än hård och omänsklig moderatpolitik.

Tralala lilla molntuss...

...kom hit ska du få en puss!

Dela ansvaret och glädjen, brinn tillsammans!

Det känns tungt just nu, på många sätt. Jag tycker att det är väldigt synd att vi inte fick behålla Mona Sahlin som partiledare ett tag till men nu gäller det att förhålla sig till det nya läget. Ett politiskt läge som är som ett gungfly - men också väldigt spännande.

Jag personligen har aldrig varit rädd för förändringar. De är min livsluft. Jag har mycket mera svårt att stå ut med stagnation. Trygghet däremot, gillar jag förstås. Men inte ett bevarande av sakernas tillstånd bara för att "det alltid har varit så".

En sak som oroar mig är att så få nu verkar se det som viktigt med kvinnligt ledarskap. Jag kommer självklart att stå bakom även en man som väljs till partiledare, för jag är helt övertygad om att den som väljs kommer att vara en ytterst skicklig politiker och ledare. Men nog vore det roligare att inom några år få se en kvinna som (s)tatsminister. Det vore urhäftigt att få säga till min dotter att "en dag kanske du..."

Det handlar inte bara om symbolvärdet, det har stor praktisk betydelse också. Det finns vissa generella skillnader i kvinnligt och manligt ledarskap och jag VILL att även mitt parti ska våga sig på att pröva det förra fler gånger.

Eller ska vi låta oss nöja nu och välja trygga gubbar i hundra år till? Ska Mona Sahlins mod, strävan och pionjärskap reduceras till att bli ett alibi så att vi kan köra "business as usual" från och med nu och på obestämd framtid?

För min del tilltalas jag mycket av tanken på ett delat ledarskap, som Ulf Bjereld skriver klokt om här. En kvinna och en man. Två människor med olika erfarenheter. Inte nödvändigtvis plockade med tanke på att blidka falanger, inte som del i någon sönderkompromissad kohandel. Två modiga, trygga, starka ledare som VILL leda och som inger förtroende. Det vore något.

Somliga säger "det där kan funka i Miljöpartiet men inte hos oss". Varför inte? Hur skulle Maria Wetterstrand som småbarnsförälder ha kunnat klara ett partiledaruppdrag ensam med all den press och alla krav på tillgänglighet det innebär? Att dela ledningen är modernt och vettigt.

PS Jag tänker självklart massor på tänkbara namn men som anställd av partiet kan jag inte spekulera offentligt om detta. Kan i alla fall instämma med alla som efterlyser ett slut på vårt partis tradition att ingen bör uttrycka sitt intresse för att leda, utan att man ska "ställa upp när Partiet kallar"... Jag vill se fler som kandiderar! DS

Tack fantastiska Mona Sahlin

Jag är så glad att du orkat, vågat och haft viljan så här länge. Att du trotsade alla mobbare, alla mer eller mindre patriarkalt fixerade gnällspikar och olyckskorpar. Att du fanns där hela tiden, som en trygg morsa, för oss i vårt fina men ganska mossiga parti och vågade testa nya vägar.

Jag tillhör dem som trodde på ett rödgrönt samarbete. Jag tillhör dem som tror att det är bättre att våga något än att alltid köra på i trygga hjulspår. Jag tillhör dem som gillar dig så himla mycket och jag är så oändligt ledsen nu.

Jag hoppas innerligt att din enorma klokskap kommer att tas tillvara framöver... Du behövs, du är otrolig, du är unik.

Fasligt kämpigt

Det tär det här, måste jag säga. Oro och turbulens på flera fronter i livet just nu. Men en eller annan fin ljuspunkt också, som tur är.

När det gäller det som medierna beskriver som "hela havet stormar" inom socialdemokratin så önskar jag bara att det går så värdigt till som möjligt och att det blir ett slags katharsis. Jag tror och hoppas att det kommer något gott ur denna smärtsamma process, för jag vet att detta är ett parti som behövs i Sverige. Många behöver oss och vi behöver hitta ett sätt att orientera oss och finna nya, tidigare otrampade stigar i ett Sverige som förändrats en hel del.

Vi behöver tänka nytt och kreativt men absolut inte uppfinna hjulet. I grunden finns våra värderingar, som vi bottnar i och känner oss trygga med.

Ja, det är en tuff tid av rannsakan som pågår nu men om vi är lite eftertänksamma och varsamma om varandra kan vi säkert klara av att bli omruskade, skaka av oss det omtalade mumiedammet och ur mörkret stiga mot ljuset.

Jag är ganska tyst om allt som händer just nu

Jag är fortfarande trött. Jag är fortfarande ledsen. Jag är fortfarande sliten. Och jag har inte skrivit någon valanalys för jag fattar fortfarande inte riktigt vad som hände och hur det kunde gå så illa i valet.

Det finns mycket jag tänker och tycker men det är inte så mycket jag säger om det som händer i mitt kära parti just nu. Jag är anställd och med det följer ett ansvar och att kunna stå för vad man säger.

Jag har denna blogg där jag kan skriva om saker som är viktiga för mig men min yrkesroll går trots allt ut på att stödja förtroendevalda och hjälpa till att kommunicera det de tycker. Så allt vad jag tänker och tycker skriver jag inte om. Men jag har starka känslor för den svenska demokratiska socialismen och jag vill att den ska fungera mycket bättre än så här.

Glad är jag av naturen men glad åt tillståndet just nu är jag inte. Allt jag önskar är att det ska vara som det sägs, att kris betyder utveckling och att den utvecklingen leder framåt och till något bra.

Och bara så att ni vet. Jag tycker fortfarande att Mona Sahlin är den bäst lämpade att leda vårt parti. Jag tycker att hon är helt fantastisk, faktiskt.

Någonting har hänt i helgen

Ser ni skillnaden?

Oooopsy daisy clumsy hey!

Hade en clumsy day i går, allt slank mig ur händerna. När jag irriterat böjde mig ner för att torka bort äppeljuicen jag nyss spall så upptäckte jag ett litet handtag på det jag trodde var en tom sockel under köksskåpen... När jag drog i den upptäckte jag en låda!




Den visade sig ha tre syskon =)

Ibland kan det som börjar som en liten olycka visa sig leda till något riktigt bra! I nästan ett år hann jag bo här utan att ha en susning om dessa oceaner av gömd förvaringsplats.

Irriterande!

Sitter och halvglor på Så mycket bättre, TV4:s lördagsunderhållning med ett gäng artister som sjunger varandras låtar.

Fem (tror jag) manliga artister och hela två kvinnliga. Programidén är kul men jag tycker ändå att det är irriterande att det så ofta funkar så här. Stjärnorna på slottet är väl alltid tre män och två kvinnor? Parlamentet ska vi inte prata om...

Det är som om producenterna inte tror att publiken orkar med för många kvinnor, inte ens hälften verkar det som. Och att det skulle vara en majoritet kvinnor i ett sammanhang, nej då lär det väl aldrig kvala in som underhållning för båda könen.

(Jag vet att det finns undantag men det här är ett väldigt vanligt mönster.)

Inte så skirat som det borde

Käkade laxpudding i dag, på ett lunchställe på Drottninggatan här i Stockholm. Gott, fast lite torrt eftersom inget skirat smör ingick - vilket jag tycker att det ska göra. De spelade bra musik, Amy Winehouse och Robyn. Så jag var nöjd ändå.

Och innan dess hade jag hört Mona Sahlin läxa upp Jimmie Åkesson i riksdagens partiledardebatt. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt däremot begärde inte ens replik på SD-ledarens anförande. Svagt.

Varthän

Inåtvänd och funderande söndag. Det känns som om det bubblar för fullt inombords, massor av vilda tankar och känslor som vill någonstans men inte kan bestämma sig för vart. Försöker idka lite egenterapi och liksom ramla in rätt i existensen men något är det som skaver fortfarande. Tar nog lite tid att få bukt med den känslan.

Vad som är viktigt för mig

Jag är väl medelklass nu, antar jag, om man skulle granska mig statistiskt. Har alltid undrat, aldrig känt mig som vare sig det eller arbetarklass. Så klart inte överklass. Men jag har en del problem med identifikationen.

Det skulle ju inte behöva vara något att fundera så intensivt över och det är det kanske inte heller, för mig personligen. Men just nu talas och funderas det mycket om vad mitt kära parti, sossarna ni vet, ska göra och vilka partiet (främst?) ska rikta sig mot för att politiken ska nå ut och vinna trovärdighet. Och vilka är det då som detta parti ska finnas till för?

Alla så klart. Alla ska med, heter det ju och vem kan säga emot det? Men politik handlar ju trots allt om att välja - och därmed också välja bort. Det är väl lite som att vara förälder till flera barn, om ett har slagit sig och ett vill ha mera skjuts på gungan så går man först och tröstar. Men sedan försöker man räcka till även för de mindre akuta behoven.

Nu har jag varit projektanställd hos fackförbundet Kommunal i åtta månader. På måndag går jag tillbaka till mitt vanliga jobb, hos Socialdemokraterna i riksdagen. Där pågår omorganisation, omvärdering och nyorientering. Ska man tänka postitivt - och det ska man ju - så kan man kalla det en mycket spännande tid. Jag hoppas kunna bidra med lite nya insikter och lärdomar efter min tid på Kommunal - Sveriges största fackförbund, som organiserar större delen av arbetarklassens kvinnor i vårt land.

Fast sanningen att säga så har jag fått lärdomar från arbetslivet långt tidigare än så. Jag är ju en av dem som aldrig gick gymnasiet, utan började jobba direkt efter grundskolan. Någon gång ska väl jag liksom Alexandra Einerstam här så bra har gjort, skriva lite mera om mina erfarenheter från den tiden. Jag har trots allt varit i tjänst på över 30 arbetsplatser under mitt medellånga liv, så något finns det kanske att berätta.

Hur som helst, det där med klass och att dela in människor i kategorier. Det är alltid problematiskt men förmodligen ofrånkomligt om man vill försöka förstå omvärlden. Men om vi börjar med att identifiera de problem som människor har att tampas med i sin vardag så kan vi väl se det som vår uppgift att tillsammans hitta sätt att lösa dem. Det viktigaste först men inte glömma finliret för det.

För mig personligen är det grundläggande att vi får anständiga sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar igen. Så här får det inte vara. Om någon sedan skulle kalla mig bidragskramare för det så får den vantolkningen faktiskt stå för den personen.

Sveriges tråkigaste människa

Den titeln känner jag att jag aspirerar på just nu. Så att jag inte bloggar är ren hänsyn. Allt för mina kära läsare! ;-)

Ge inte upp, häng på den rödgröna vågen!

Japp, jag är en dålig förlorare. Nej förresten, en urusel, helkass förlorare. Jag är inte alls redo att göra någon klok och genomtänkt valanalys eftersom jag fortfarande är extremt besviken på svenska folket för att man inte såg potentialen i en spännande, fräsch, nytänkande och samtidigt erfaren rödgrön regering. Och jag tror, från min horisont, fortfarande att ett rödgrönt samarbete är någonting som är bra både för de tre involverade partierna och för Sverige. Jag hoppas att samarbetet fortsätter.

Inte vet jag hur de optimala kompromisserna ser ut. Visst önskar jag, till exempel, att man hade vågat öronmärka några föräldraledighetsmånader till men säkert hade det varit ostrategiskt rent valtaktiskt. Men jag är bara en politiskt engagerad människa med stora framtidsdrömmar för det svenska samhället, inte en valstrateg.

Politik är inte alltid så färgstarkt. Vi kan tala om rött och grönt och blått och brunt men när det kommer till kritan är grått kanske ändå den dominerande färgen. Demokratigrått är en vacker färg som inte saknar nyanser (bara man orkar titta lite närmare). Den innebär trots allt fred och frihet, inte krig och konflikt.

Kompromisser är inte så sexiga men de är praktiska och ofta genomförbara. Och för mig var det inte så svårt som för många andra (tydligen) att fästa betydligt större tillit till den rödgröna kompromissen än till den blåborgerliga. Jag bottnar i min politiska övertygelse och mina socialdemokratiska värderingar, trots att jag inte har färdiga uppfattningar om hur politiken bör utformas i varje detalj.

Det handlar förmodligen om att jag litar på de duktiga slitvargar som gör jobbet i det tysta och därför har överseende med att resultatet kanske inte blir perfekt i varje individs ögon. Politik och budgetförslag är delar i en lång process där var och en faktiskt är välkommen att komma med förslag på små och stora förändringar i stället för att bara gnälla.

Jag är bitter och sur men nu börjar min hopplöst gladlynta läggning ändå poppa upp och ta över. Jag är mentalt uttröttad men inte uppgiven. Jag är fast övertygad om att en våg av politiskt engagemang nu sveper över landet, en våg som vi måste fånga upp.

Sverige kan bättre, hette det i någon gammal slogan och så är det så klart. Så alla rödgröna vänner där ute, kom igen. Nu tar vi diskussionen om människors lika värde. Nu höjer vi rösten när orättvisor ska klubbas igenom. Nu ger vi våra meningsmotståndare en match. För vi är många och vi VET att det finns en annan väg för oss att gå! En väg som leder till jämlikhet, solidaritet och livsglädje och till möjligheter för alla att förverkliga sin inneboende potential.

Du kan också vara med i oppositionen mot det nya ego-Sverige

"I skärningspunkten mellan drömmen och slitet" där möts vi åter, vi som inte kan ge upp hoppet om en bättre värld, om rättvisa, om godhet. I kväll går jag på möte med den lokala s-föreningen. Det kommer att bli trevligt men sorgligt, då vi alla tyngs av det förskräckliga resultatet av valet 2010. Det kommer att bli lite grått och oglamoröst men vi kommer att vara fyllda av samma brinnande glöd och förändringslängtan som ständigt drivit oss framåt.

Jag vaknar ovilligt dessa post-val-morgnar, till insikten om att leva i en mardröm. Det solidariska Sverige jag drömde om, lett av en framåtsträvande rödgrön regering, det förblev en dröm. Mörkret sänkte sig, i flera bemärkelser.

Just nu är det fullständiga valresultatet ännu oklart men oavsett om de borgerliga partierna får egen majoritet eller inte är hoppet ute för våra svagaste bröder och systrar. Omkring 40 000 ytterligare ska "utförsäkras" (vägrar acceptera ordet) under den här mandatperioden. Det är ruttet och ovärdigt och det gör mig rasande.

Än gäller det att för guds skull inte bli arbetslös eller sjuk. Än gäller det att hålla en putsad fasad av "lyckad" person. Än gäller det att smeka sin plånbok och de extra slantarna där, med en obehaglig, nästan till undermedvetandet nedtryckt insikt om att de ligger där till priset av gemensam trygghet för alla i vårt land. Till priset av en stark fackföreningsrörelse och en anständig sjukförsäkring.

Jag är i grunden en gladlynt och optimistisk människa. Just nu känner jag mig som en spillra. Allt jag jobbat för de senaste fyra åren och lite till, av det blev intet. Nu måste jag påminna mig om att ha ett längre perspektiv, att aldrig någonsin ge upp. Jag vill och måste samtala med kamrater som delar mina värderingar och min kamplust. Vi måste hitta nya vägar att nå ut med den demokratiska socialism vi vet är den hittills bästa samhällsmodellen.

Vår främsta uppgift nu blir att välkomna fler som brinner till oss. Jag är ingen superstrateg som sitter inne med formeln för lyckade kampanjer, jag är fortfarande så pass naiv att jag trodde att vår politik i grunden skulle räcka till. Jag tror det fortfarande men inser att jag måste ha tålamod. Jag måste helt enkelt vänta lite till på att få se min politiska förebild Mona Sahlin leda en regering för ett varmare, mjukare, sjystare Sverige. Ett snällare samhälle med plats för alla.

Sverige är betydligt mera patriarkalt och egoistiskt än jag trodde men jag vägrar låta cynikerna vinna. De kommer att göra allt för att forma vår världsbild än svartare och mera uppgiven. Vi är många, några hade nog bara inte vaknat än. Det är hög tid för oss att väcka dem nu.

I kväll börjar min lilla del av oppositionsarbetet, tillsammans med partivänner i en lokal nära där jag bor. De finns också nära dig. Sök upp dem och börja kämpa, du också.

Ord

Saknas

En stor dag

"Stoppa den helt skrämmande utspridda egoismen i Sverige, NU! Varför förstår inte ni plånbokskramare att skatt inte är något ni förlorar? Det är något vi alla får tillbaka i form av skolor, sjuk- och äldrevård bland annat! Jag kan bara hoppas att alla inbillningsrika normala löntagare odlar ett samvete idag och röstar rödgrönt, för det är inte coolt att vara egoist!"

Så kommenterar "Pöfni" 20 år den här artikeln om Mona Sahlin på aftonbladet.se just nu (eller 10:47 närmare bestämt). Det säger nästan allt som behöver sägas va?

Själv är jag spänd som en fiolsträng nu, säg inget dumt till mig i dag snälla. Snart går jag och röstar, det känns otroligt stort. Jag kan få vara med och skapa historia genom att äntligen föra fram en otroligt kompetent socialdemokratisk kvinna till vårt lands högsta politiska ämbete. Jag önskar så innerligt att det blir så, att jag får behålla känslan av att Sverige är ett land där medmänskligheten sätts allra högst.

Mellan 16 och 18 ska jag dela ut valsedlar framför den skola där jag själv ska rösta i dag. Sedan åker jag på sossarnas stora valvaka, där jag vet att jag kommer att vara bland så många underbart fina vänner när vi tar emot svenska folkets besked om hur framtiden ska se ut. Tror jag kommer att somna väldigt sent i natt.

En fråga som är viktigare än alla andra - det handlar om solidaritet

Jag bloggar alldeles för lite nu, trots att det finns massor att säga. Men tro mig, jag sitter inte med armarna i kors, jag är ute och pratar med folk varenda dag och kväll den här veckan och jag och tusentals andra rödgröna över hela Sverige gör precis allt vi kan för att vi ska få byta regering.

I går påmindes jag om varför jag är så in i helsike engagerad. Det finns väldigt många borgerliga beslut som har gjort mig upprörd men ingenting är värre än det regeringen gjort med vår sjukförsäkring. Det gör mig nästan kräkfärdig att se hur de borgerliga riksdagsledamöterna applåderade detta omänskliga beslut när det togs.

Kring årsskiftet 2009/10 var det här väldigt uppmärksammat men sedan har det varit alldeles för tyst om hur sjuka människor bemöts, hur deras ekonomiska trygghet rycks undan och hur de "utförsäkras" - inte ens ordet borde få finnas.

Vetskapen om att Mona Sahlins regering genast skulle ta tag i den här frågan och framför allt ta bort tidsbegränsningen av sjukförsäkringen gör mig än mer taggad i valarbetet. Politik gör skillnad! I söndags påminde skådespelaren Stellan Skarsgård om detta, bland annat genom jämförelser med personliga erfarenheter från USA.

Som sagt, i går blev jag påmind. Först, på förmiddagen, var det den här artikeln i Aftonbladet, som Mona Sahlin nu reagerar på. Man blir förtvivlad av läsningen. Sedan, sent i går kväll, läste jag den här fruktansvärda skildringen, skriven av en kvinna som sett sitt mamma brytas ned av sjukdom - men också av att förlora snart sagt all ekonomisk trygghet.

Och jag säger här, som jag skrev i går på Facebook: Allvarligt talat. Om du läser hela den här texten (skildringen ovan) och sedan går och röstar på Alliansen så tror jag att jag måste säga som det är. Du och jag har väldigt svårt att förstå varandra. DETTA ÄR INTE VÄRDIGT SVERIGE!

Självbelåtenhet kan straffa sig...

... låt oss visa snubben att vi är fler än han tror! Om vi alla pratar med minst en osäker väljare vi känner den här veckan så kan vi vinna valet och börja bygga upp Sverige enligt den svenska modellen igen. Mer välfärd och mindre egoism!

I kväll ska jag sjunga ut...

...på Allsång mot alliansen. Plats: Vitabergaparken, Södermalm, Stockholm. Tid: 17-20.


- Posted using BlogPress from my iPhone

En dikt om allt jag känner nu

Nu är inte tid att känna missmod
Då gör vi jobbet åt de andra
Nu är tid att känna trots och längtan
Och känna stödet hos varandra

Någon gjorde intrång i det som vi står för
Någon stal det som vi byggde upp
Vi får inte låta oss försvagas
Av en sådan elak kupp

Hoppet lever om en bättre framtid
Drömmen finns där om en rättvis jord
Vi kan bygga allt tillsammans
Med våra händer och med våra ord

Nu är tid att kämpa stenhårt
Nu är tid att hålla ihop
Inte tänka det är för svårt
Inte ramla i deras grop

Vi är många, vi är starka
Vi är många som fått nog
Tillsammans ska vi alla kämpa
Ta tillbaks det som de tog

Bye bye borgare! En do-it-yourself-folkrörelse =D

Ååååh, så roligt! Fina Farzi gjorde min dag genom att tipsa om det här underbara.

Och här är mitt lilla bidrag!

Ska Sverige få sin första kvinnliga statsminister så är det er med rösträtt det hänger på

Jag har en vän som är jättebra på alla tänkbara sätt. Problemet är bara att hon inte inser det själv. Hennes dåliga självförtroende och "tunna hud" hindrar henne dagligen från att utveckla sin fulla potential. Hon tvivlar på beröm men suger åt sig och förstorar negativ kritik.

I dag när jag lyssnade på Mona Sahlin vid Expressens valstuga på Sergels torg slog det mig vilken utmärkt förebild denna vår fina statsministerkandidat är för tjejer som min vän. När Mona Sahlin för femtielfte gången fick frågan om hur hon klarar av att vara så "impopulär" så svarade hon tryggt att sånt går upp och ner och att det inte är sånt som får henne att ligga sömnlös. Hon sa också just att hon inte är så tunnhudad. Man kan bara föreställa sig hur det känts under alla år som hon skaffat sig denna skyddande, tjockare hud.

Om inte den urstarka, kloka, erfarna Mona Sahlin lyckas bli Sveriges första kvinnliga statsminister trots en emellanåt nästan mobbningsliknande motkampanj - vem vågar, orkar och vill försöka igen?

Så nu hänger det faktiskt på dig som läser det här, vilket Sverige vi ska ha de närmaste åren. Ska vi fortsätta se klyftor och orättvisor öka eller ska vi få se Mona Sahlin visa hur mycket bättre Sverige kan? Min vän med den tunna huden är bara en av alla de många, många som skulle vinna på det.

Oh dear, jag hatar opinionsundersökningar!

Vad ska man tro? Vad är det som händer? Dagligen träffar jag människor som pekar på min sosseknapp på jackan och säger att de tycker som jag. Sen sätter diskussionen igång, de berättar om alla försämringar och orättvisor de iakttagit i borgarnas Sverige. De vill se en ny regering.

Samtidigt rapporterar medierna om opinionsundersökningar som går borgarnas väg. Jag fattar inte vilka alla dessa blå sympatisörer är? Det är ju trots allt en försvinnande liten del av befolkningen som fått ta del av de största skattesänkningarna (en ynka procent, folket på den absoluta gräddhyllan, såna som vaskar ni vet). Hur tänker ni andra? Och vart tog solidariteten vägen?

Somliga är tveksamma inför Mona Sahlin men skrapar man lite på ytan så handlar det väldigt ofta om att de gått på eller förvirrats av den extrema nedsvärtningskampanjen mot henne. Alla inser hur urstark hon måste vara som står på, trots detta, dag efter dag. Och väldigt, väldigt många skulle tycka att det vore fantastiskt om Sverige äntligen fick sin första kvinnliga statsminister.

Jag tänker gå på valvaka och jag vet redan nu att tårarna kommer att flöda. Hoppas så innerligt att det är glädjetårar och inte tårar av sorg för alla bortglömda barn och ungdomar i Rinkeby som går miste om chanser i livet de skulle fått om de bara förstått att de skulle födas i Danderyd i stället. (Läs storstad.wordpress.com så ofta ni kan om ni vill ha bra fakta!)

Jag skulle också gråta av sorg för alla långtidssjukskrivna och utförsäkrade (detta hemska ord)och de som drabbats på andra sätt. En del har inte råd eller möjlighet att få livsnödvändig medicin till exempel. Ska det vara så i Sverige? Känns det bra i själen då? Nej!

Om olyckan skulle vara framme på valnatten så kommer tårarna också att rinna för de nästan tio procent arbetslösa som finns i Sverige (det är häpnadsväckande hur lite detta uppmärksammas i media - tänk bara om det varit samma situation under en S-regering). Nu är det dags att investera! Utbildning, praktik, klimatsmarta rot-jobb i miljonprogramsområden - läs själv om alla toppenbra förslag som finns.

Jag är en ung själ och jag bryr mig väldigt mycket om unga människor. Därför tycker jag att det är rent skandalöst hur de behandlas av regeringen Reinfeldt. Den här affischen säger verkligen allt! Tack DQ för att du uppmärksammar den.

Mamma är jag också, bland annat till en 18-åring som vill plugga vidare. Så gissa om jag blev glad för hans skull när jag läste om det rödgröna förslaget om höjda studiemedel, satsningar på studentbostäder och mycket annat.

Jag hoppas jag får gråta floder av glädjetårar på valnatten, så att han får möjligheten att plugga vidare med drägliga livsvillkor. Han och många, många andra - ja, alla som vill ska få chansen om Mona Sahlin får bli statsminister i Möjligheternas land.

Valet närmar sig...

...och jag börjar bli alldeles stissig. Här i Stockholm tycks det blåa, osolidariska budskapet ha fått fäste och vi sossar behöver verkligen nå ut till fler.



I morse var det så dags för mig att göra min första insats när det gäller att dela ut information om vår politik till folk som liksom jag åker tunnelbana.

Jag kan erkänna att jag har ett visst inre motstånd mot att göra sådant. Jag är väl på typiskt svenskt manér lite orolig för att uppfattas som någon som tränger sig på. Som tur var så hade jag min vän Monica där och sen kom också en ung trevlig tjej och hjälpte till (vi sossar är många!) och efter en stund kändes det riktigt bra.

De flesta tog emot våra broschyrer, många log och flera sa att de skulle rösta på oss. Några få sa också motsatsen men det var så klart inte oväntat.

Om nu bara alla vi som vill ha ett varmare och mera jämlikt Stockholm och Sverige tillbaka gör vad vi kan, stort som smått, så kan det här gå vägen. Om så bara att prata med en enda person - allt gör skillnad!




Nu har jag satt en sosseknapp på jackan också, fin va?

Let's go!

*Harkel* Apropå att kalla sig det "enda arbetarpartiet" *Harkel igen*

Klicka här, så förstår ni nog vad jag menar!

Äntligen bilder från Pride

Så här tjusiga människor kan man få se på Slussens perrong när det är parad på gång!



Snyggbyxor dagen till ära.



Piffade foppisar.




Loulou, jag och Darling vid Zinkensdamm.




Solig, blåsig start på vandringen genom Stockholm.



Tre glada rödgröna ledare i täten för oss rödgröna, här på Strandvägen. Lars Ohly dansade snarare än tågade.



Här börjar vi, med alltmer svullna och trötta fötter, närma oss målet. Observera Kaknästornet som skymtar som en hägring där framme.



Vi var tidigt inne på festivalområdet - just då var Pride park en ödslig plats.



Lars plåtade trumslagarflickor vid den rödgröna samlingen utanför parken.



Jag försöker anlägga en intellektuell look med hjälp av Calles glasögon men Helén och Josefin ser inte helt övertygade ut. Sen skämtade vi med Loulou om vaskning och sosseslaskning =)

Tjoho, Tingeling kan också enkäta minsann!

Rösta nu, folks! Och så går ni och röstar på riktigt också. Kram på er!

Ett sådant där märkligt sammanträffande

Jag har länge velat se Smala Sussie. Hyrde den och såg den i kväll. Bra film. Innan jag satte på den slog jag på tv:n och det där sommarprogrammet med Anne Lundberg var på, precis i slutet. En sångerska sjöng en låt. Jag gillade både rösten och låten så jag gick in på svt.se och fick klart för mig att hon heter Camela Leierth. När jag googlar henne ser jag att hon har med låten Stupid i - Smala Sussie.

Om jag kunde göra en sån därn enkät...

Då skulle ni få se på attan. Då skulle jag till exempel i kväll fråga er om ni tror att jag 1) kommer att lägga mig tidigt i kväll, 2) kommer att lägga mig skapligt tidigt i kväll, 3) kommer att lägga mig lite för sent i kväll, 4) kommer att lägga mig asasent i kväll, 5) inte kommer att lägga mig alls i kväll.

Hur gör men en enkät?

Jag skulle så gärna vilja...

...skriva minst ett genomtänkt politiskt inlägg varje dag. Men inte orkar jag det. Jobbet och barnen delar girigt på den energi jag har.

Så nu gör jag två saker. Uppmanar er helt kort att se till att rösta, i förtid eller på valdagen, och gärna på Socialdemokraterna. Och att kolla in en otroligt välskriven och bra blogg, skriven av en trevlig tjej som jag träffat i dag och är nybliven Facebookvän med: http://storstad.wordpress.com/

Jag vet att det finns Bodströmdiggare bland mina läsare...

...undrar om de har hört den här radiosnutten?

http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.socialdemokraterna.se%2Fupload%2Fwebbforalla%2Fak%2Fstockholm%2Fmp3%2Fbodstrom_30s_2_100806.mp3&h=ce99b

(Och så undrar jag om den här länken funkar =)

Post-Prideparade-Depression

Tänk att det är ett helt år kvar nu...

Det var som vanligt helt fantastiskt att gå med i Prideparaden och lite kul att gå åt rakt motsatt håll i år. Lååång, skön promenad nästan hela vägen till Kaknästornet. Får se hur många år den färdvägen och den platsen för Pride Park kommer att gälla.

Jag försökte räkna ut hur många gånger jag gått med i paraden men jag är osäker. Nästan alla sedan tidigt 2000-tal, tror jag. Det kan vara så att jag har gått samtliga sedan 2003. Och så var det några år dessförinnan när jag stod bredvid och tittade på. Det kommer nog aldrig mer att kännas tillräckligt.

Jag älskar Prideparaden! Jag älskar Pride Park! Jag älskar alla de vackra transorna, jag älskar de bonnvanliga flatorna och bögarna också.

Jag älskar läderbögarna och jag älskar alla fantasifulla människor som går in för att hitta ett helt personligt uttryck. Jag älskar manifestationen för att all kärlek, precis som Miljöpartiet så fint myntat det, är bra kärlek.

Jag älskar att se toppolitiker från båda blocken gå med! Jag älskar att se regnbågsflaggor på bussarna i Stockholm och på Kungliga Dramatiska Teatern! Pride får mig varje gång att känna att saker, trots allt, går framåt.

Happy Pride, everyone!

(Några bilder kommer i ett senare inlägg).

Slutresultatet

Tjusigt va?



Fast det såg lite märkligt ut ett tag.

Prinsen är klar nu

Det tar sin tid men det går framåt

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ser ni vad som håller på att växa fram här?

En gör som Realisten i dag...

...kokar spaghetti...



...fast med sojakorvar till. Det skulle inte Realisten gilla.

Marching for those who can't

Jag tror det var 2007 jag tog den här bilden. Men jag svär inte på det. Lika underbart att gå med i Prideparaden varje år, hur som helst!


Jag minns en gång för några år sedan, vid den här tiden på året. Jag hade tänkt att "nä, orkar jag gå i Prideparaden nu igen? Jag har ju gjort det så många gånger". Men så kom både Loulou och E-bet helt oförhappandes till stan och vi drog dit.

Bäst vi stod där strax utanför Humlegården och spanade in paraden, redo att hoppa in på lämplig plats så såg jag de många plakaten (eller om det var tröjor, det är BUDSKAPET jag minns) med texten "Marching for those who can't". Undrar om det inte var Amnesty som låg bakom? Och jag tror de hade silvertejp över munnarna också. Extremt talande. Och där kom tårarna. Jag var så GLAD att jag även det året var på plats och kunde gå med, det skulle ha känts väldigt fel annars.

Förra året blev det lite snöpligt. Jag och Loulou skulle gå med men jag hade inte kollat upp starttiden för paraden i förväg, övertygad som jag var att den "som vanligt" skulle avgå vid två. Så när vi tänkte glida in nere på Kungsgatan insåg vi plötsligt att det var sluttampen vi såg där! Vi ruuusade över stock och sten för att genskjuta "vår" del av tåget och hann ifatt på Skeppsbron. Vi hann i alla fall sluta flåsa och svettas lagom till paradens höjdpunkt på Hornsgatspuckeln.

I år ska jag VERKLIGEN kolla starttiden i förväg. Jag vet redan att det är ny startplats men inte exakt var. Zinkensdamm/Tanto typ. Sedan går tåget i motsatt riktning mot det vanliga och slutar vid Sjöhistoriska om jag inte minns fel. Så höjdpunkten och alla ovationerna från folket på Söders höjder kommer tidigt i år!

Som vanligt kommer jag att önska att jag hängde med/var en av de urcoola transorna i fantastiska kreationer. Som vanligt kommer jag att vara hög av lycka. Och som vanligt kommer jag att vara otroligt stolt över att leva i ett land där dessa parader är fullt tillåtna och rentav folkfester. Och jag hoppas att min favoritpartiledare Mona Sahlin sin vana trogen går med och marscherar för alla de som inte kan.

Uppåt värre

Jag och en otroligt partysugen Snook...



...medan Realisten befann sig i en läskigt hotfull situation!

Min personal shopper

Nu har vi varit i Camden i flera timmar och Snook vill aldrig mera hit.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Camden High St,Camden Town,Storbritannien

Sitter och kokar bort...

...pa ett internetcafe pa Charing Cross i London. Ar har med Snokis och Realisten, vi har gatt typ halva dan. Fast Realissimo och jag har mer tanttempo medan Snoken fnattar runt som en galen kanin pa speed.

Jag har shoppat! Och ska shoppa annu mer. Ser fram emot det. Och alskar blotta kanslan av att vara i den har stan. Vi bor pa ett, enligt mina snobbiga respolare, ganska sunkigt hotell i Bloomsbury, nara British Museum och ALLT annat man vill at, typ. Sa ja, livet leker kan man saga!

(Fast var dinner var ratt misslyckad, en halvacklig och inte alls prisvard kinesisk buffe).

Louise och SSU:arna

Location:Donnersgatan,,Sverige

I väntan på Mona Sahlin

En gravt solbränd Tingeling, Eva-Lena och Teresa i gröngräset i Almedalen. Louise tog bilden, snart får ni se henne med.

På väg mot Visby!

Japp, anländer till Almedalen i morgon. Det ska bli jättekul. Hoppas få ur mig ett eller annat blogginlägg under tiden där. Kram på er så länge!

Förvägrade en chans att träffa andra i samma situation

Den här annonsen vägrar tidningen Dagen att publicera. Så nu vore det bra om den sprids på annat sätt, i mindre intoleranta forum. Tack för tipset, Alexandra! Och läs vad alltid lika rappa Kristian har att säga i frågan.

Oväntad vardagsdramatik

Hur hamnade vi här?


Så här fint sytt blev det till slut.

Storyn har proffsbloggaren Snook-ey - vars närvaro jag var innerligt tacksam för - skrivit ner för länge sen.

Kan bara tillägga att vi blev helt fantastiskt väl bemötta av all vårdpersonal. Det ÄR häftigt att betala skatt!

Reinfeldt tycker att våra döttrar och söner ska klippa sig och skaffa ett jobb

Hörru, nu är det väl dags att skärpa till sig! Sluta spela dataspel och gå ut och skaffa dig ett påhugg, va. Det där snacket om att det för väldigt många unga är näst intill omöjligt att få ett fast jobb är bara en synvilla, fatta det!

Så låter det när den borgerliga regeringens företrädare talar om den nu 30-procentiga ungdomsarbetslösheten och jag tycker det är så fruktansvärt oförskämt. Men inte bara det, det är oempatiskt och det är ett tecken på total inkompetens. Sverige är i desperat behov av en ny regering, som tar problemet på allvar och har en rad idéer för att vända trenden.

Unga människor är framtiden. Ska de förlora sitt hopp om att få en bra start i vuxenlivet? Att kunna ingå i ett sammanhang där man trivs och tjänar tillräckligt för att betala mat, hyra, kläder och kanske rentav kan gå och se ett bra band nån gång ibland?

Allt detta bara för att de verklighetsfrånvända unga Centerpartisterna och Jan Björklunds numera allt annat än socialliberala Folkparti ska få förverkliga sin vision om halva löner till folk under 23 (och i förlängningen lägre löner till många, många andra)? För handen på hjärtat, det är väl ingen som tror att arbetsgivarna av pur godhet börjar betala sina anställda dubbelt så mycket bara för att de fyllt 23...

Mona Sahlin är så otroligt underskattad

Tänk vad den kloka, välformulerade och klart underskattade Mona Sahlin får stå ut med. Jag är sååå trött på att höra folk säga att de "inte kan med" henne, utan att kunna peka på något specifikt hon sagt eller gjort. Men den här ledaren passerar verkligen alla gränser, vilket uppmärksammas både av S-riksdagsledamoten Lena Hallengren och av Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell och helt säkert kommer att uppmärksammas av många fler. En riktigt bra och sammanfattande analys gör Åsa Petersen av detta bottennapp.


Lek med tanken att vår nuvarande statsminister Fredrik Reinfeldt skulle ha fått ta emot så många märkliga granskningar, skevt vinklade artiklar och grova påhopp (tänk bara på Expressens löpsedel om feberyra nyligen). Hans regering har legat under i opinionsmätningarna under nästan hela sin tid vid makten trots att han sluppit allt detta. Till och med Lotta Gröning har noterat förföljelsen av Mona Sahlin.

Jämför också med den förra valrörelsen, då vägde den då oprövade Fredrik Reinfeldt lätt mot den oerhört rutinerade Göran Persson. Men det framställdes snarast till hans fördel, som att han var något nytt och fräscht (med sin förljugna "nästan sosse"-retorik). Nu har Sverige en historisk chans att få en utomordentligt erfaren kvinnlig statsminister för första gången men det är inget som märks i tidningsrubrikerna särskilt ofta.

Jag hoppas och önskar att ännu fler (för vi är oerhört många redan nu, även om det inte alltid framställs så) ger Mona Sahlin och den Socialdemokratiska politiken en ordentlig chans. Lyssna till det som sägs även om du har svårt att klara av en lätt släpig stockholmsk dialekt. Det är väl ändå politiken och inte dialekten du ska rösta på? (Personligen tycker jag att dialekter är kul och fint, även om jag inte direkt stoltserar med min östgötska :-)

Kan väl för att förekomma mothugg från allmänborgerliga sympatisörer direkt säga att jag har full respekt för era värderingar (utan att dela dem). Det här skriver jag till alla er som anar, ser eller inser att Sverige är i desperat behov av en ny, Socialdemokratiskt ledd regering i höst men som mer eller mindre medvetet påverkats av den långdragna så kallade Mosa Mona-kampanjen. Tänk kritiskt, tänk själva, det är ett riktigt viktigt val vi har i höst.

Drömmar som strömmar genom medvetandet

Så himla typiskt. Efter sex ruggigt tidiga måste-gå-upp-morgnar hade jag chans på sovmorgon i dag. Men lite efter fem vaknade jag mitt i en märklig dröm och kunde inte somna om. Som så ofta drömde jag om människor jag inte känner och i det här fallet tror jag inte att jag själv var med annat än som iakttagare.

Det jag såg var en grupp människor som verkade medvetslösa. Deras själar hade sprungit vilse i kropparna och de visste inte hur de skulle ta sig ut. En kvinna talade om sin dotter, som var i varierande åldrar. Kanske 37 men samtidigt i en ålder då man behöver försäkra sig om att hon har fått sin blöja bytt, ja bäbis eller småbarn alltså. Kvinnan talade, eller kanske snarare försökte hennes fångna själ därinne att nå ut, att få kontakt med omvärlden. Någon som kanske var jag försökte tolka det hon ville ha sagt.

Drömmen fick mig att börja tänka på livet i hela sin längd. Om jag till exempel får uppleva min hundraårsdag, hur är det med min kropp då? Hur bra kommer den att fungera? Kommer jag att vara klar i huvudet eller insvept i förvirringens dimma? Vilka kommer att vara i min närhet och hur kommer jag att förnimma dem?

Ja, det kanske inte är så svårt att förstå att jag hade svårt att somna om när den här sortens djupa, existentiella funderingar fick tag på mig...

Hmmm...

Idéer hit poppar upp ibland men hinns inte med. Om ni bara sa att ni saknade mig lite, lite så kanske.

...jag tänker förstås på en massa allvarligt grejs också, och är djupt oroad...

Jag menar, Brown avgår och så. Fast det kan säkert leda till något gott. Får hoppas på någon av bröderna Milliband eller så.

Har det väldigt bra just nu

Säger inte mer än så.

Apropå ingenting

Undrar vad Ulf Lundell menade med "å någo mer" i Rom i regnet.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Visuals | Amnesty.dk - Amnesty International

Visuals Amnesty.dk - Amnesty International

Human rights!

Funderar på paus

Det känns inte som om det är så meningsfullt att blogga längre. Jag vet inte om det är så värst lyckosamt att ha den här typen av hybrid mellan personligt-allt-möjligt-blogg och politisk blogg.

Dessutom har jag i många år längtat efter att skriva noveller, att ljuga ihop historier om människor som inte finns. Tänk om jag kunde lyckas kanalisera skrivglädjen till det i stället? Vi får se.

Nåväl. Jag kommer absolut inte att ta bort Tingeling i politiken. Hon får ligga här och skvalpa i väntan på bättre tider. Ha det bra så länge!

Nånting extremt fyndigt

Näe, jag kom inte på nåt direkt. Men ni har ju mig, det räcker väl?

Stilleben: Bra-att-ha-saker för en småbarnsmamma

- Posted using BlogPress from my iPhone

En film man måste se

I dag fick jag tips av en vän om en film, ett tips som jag vill föra vidare. Filmen heter Underkastelsen och det är den sorts film som de flesta av oss instinktivt värjer oss emot att se. Vi försöker att vissla och titta åt ett annat håll, trots att vi är smärtsamt medvetna om att kemikalier håller på att ta sig in i våra och våra barns kroppar. Ingen kan i dag säga hur det här kommer att påverka oss människor, djuren och planeten Jorden i framtiden.

Jag ska tvinga mig att se filmen, trots allt. För jag känner att jag måste vara medveten om detta för att kunna handla rätt och för att dra mitt strå till stacken i kampen för en giftfri värld. Våra barn och deras barn och barnbarn är värda det, det går inte att tänka bort eländet. Det är en utveckling som pågår här och nu och det krävs en tuff politik som inte låter sig styras av kemikalieindustrins lobbyister för att det här ska kunna förändras.

En politiker som engagerat sig för att göra något åt problemet är den socialdemokratiska eu-parlamentarikern Åsa Westlund. I den här filmen kan du höra henne berätta själv.

Bloggaren bakom Ekotänk är betydligt mer insatt än jag och har skrivit bra i ämnet här.

Förmågan att tro

Jag har alltid fascinerats av tro. Inte bara tron på Gud, sanningen, politiken eller så utan tro i alla tänkbara bemärkelser. En bergfast tro såväl som en vacklande är värd att beundra.

En tro är alltid början på något som kan bli en lång resa, ibland mot goda ibland mot onda upplevelser. Tron kan vara blind men den kan också härdas eller övas upp som ett känsligt instrument av något slag. Tron ändrar ofta inriktning under livets gång.

Tro kan vara så mycket, tro på framtiden, framåtanda, tron på mirakel, att förvänta sig det bästa även när många tråkigheter har passerat revy.

Att våga tro på andra människor, att bevara något ursprungligt och kanske lite naivt eller godtroget inom sig när man möter andra.

Jag vill tro.

Är så hes just nu...

...vi kan kalla det sexig röst, okej?

Kolla in två nya pangbrudar...

...i min blogglogg: Ting å Sus! Ni tycker att ni har sett dem förut här i krokarna? Nä, det var nog bara inbillning va!

Uppdatering

För att slippa klagomål.

Blogging babes in my livingroom

Ting the fairy, Starlet, Snook, Realisten & Sus.



Thaimat & sushi.



Half Ting mä Sus.


Glad Realist mä glad Tingeling.



Ting flätade fint på Starlet.

Tre av fem bloggare på plats

Bara en är politisk.

Den sista resten av vargavintern...

Ångrar så att jag inte tog en bild på snöhögen på Darlings dagis innergård för några veckor sedan. Då var den så enorm att det nästan inte gick att ta sig fram.

Näää, inte nu va?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Långa resonemang

Det är bra att kunna formulera sig kortfattat men ibland krävs lite längre resonemang för att klargöra sin tankegång. Jag känner att jag alltför sällan lyckas ta mig tid för dessa något djupare inlägg.

(En stund senare.)

Nu till exempel är det svårt att få tiden att räcka till för att formulera det jag går och ruvar på. Men jag kan i alla fall tipsa om en mycket läsvärd artikel om Mona Sahlins ledarskap. Äntligen någon som beskriver en del av den viktiga förändringsprocess av det Socialdemokratiska partiet som Mona Sahlin beslutsamt men utan stora åthävor har genomfört.

Vill ju inte va sämre än Rea-baby...

Jag har minsann TVÅ par lila sånahärninga! (Måste ju va värst när jag för en gångs skull kan ;-)

Ensam på min kammare

Efter allt flängande ut- och inrikes har jag känt mig helt slut. Dessutom har jag haft jobbiga känningar av pollen den här veckan och känt mig allmänt sänkt. Så denna lördag har gått i långsamhetens tecken och det var välbehövligt.

Nu sover liten plutt och jag sitter här och spejar ut i min sajbervärld, där inte alltför mycket händer. De flesta är förhoppningsvis ute i den så kallade verkligheten på skojiga dåligheter i stället för att glo på en skärm.

Men jag, jag är en skötsam flicka jag ;-) så jag lägger lördagens sista gnutta energi på min stackars eftersatta blogg i stället. Allt till tonerna av Marlene Dietrich (lyssnar på Spotify eftersom jag av någon outgrundlig anledning gått omkring och nynnat på Lili Marlene på sistone och ville höra den utanför huvudet också).

Gomorron Realisten

Fatta vad trött jag är. Men här kommer ändå ett inlägg till din ära :-)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hemmeve igen

Borta bra men...

Just nu: Utanför the överfull cloakroom at National Gallery