måndag 28 september 2009

Apropå "verklighetens folk", här får Göran Hägglund svar på tal

Han använder sig av begreppet genuspedagoger som ett exempel på kulturelitens förtryck mot "vanligt folk". Men i den här debattartikeln av Kajsa Wahlström, som var med och jobbade på förskolan Tittmyran, ett berömt exempel, får han ett sakligt svar. Läs!

lördag 26 september 2009

Vanliga, ovanliga Tingeling

Funderar, tack vare Göran H, över begreppet vanligt folk. Undrar om det är mätbart, statistiskt eller så. Jag minns att jag redan för mycket länge sedan konstaterade att jag är en vanlig, ovanlig tjej. Vem har förresten tolkningsföreträde när en människa ska klassas som vanlig eller ovanlig, hon/han själv eller omgivningen? Svaret borde vara självklart men tänker vi så?

Anna the Pretty Duckling tycker säkert att hon är vanlig på vissa sätt men inser att det är de mer ovanliga sidorna som är värda att marknadsföra. Och i den stenhårda, iskalla värld av yta och marknadsföring vi lever i är det säkert en genomtänkt strategi om man vill uppnå de mål hon verkar tycka är värda att prioritera.

Själv är jag lite tacksam över att då och då bli påmind om värdet av MIN för länge sedan valda strategi: Att aldrig någonsin låta cynismen ta över mina sinnen. Jag kan medge att jag blivit hemskt krass, mer än jag kunde förutse och verkligen inte som jag önskade. Men jag fortsätter anta livets utmaning att vara mig själv och staka ut min väg efter eget tycke. Bland mina mål finns till exempel att ha en människosyn jag hyggligt väl kan stå för och att inte vara för snabb med att döma andra människor. (När jag säger "hyggligt väl" så innebär det att jag är fullt medveten om min ofullkomlighet, inte att jag är nöjd så för det finns alltid högre ideal att sträva mot.)

Funderar också på detta med att vara hård och tuff. Redan när jag gick i högstadiet lärde jag mig att det var ett nödtvång för att inte gå under och visst kan jag ge svar på tal när jag måste. Jag är inte heller hälften så blödig som förr. Men i denna, som sagt, hårda värld tycker jag att det känns oändligt viktigt att bevara något mjukt och sårbart inom sig. Annars kan det kvitta. Kanske har den omdiskuterade fru Anka också bevarat sådana soft spots, även om hon aldrig skulle visa dem när kameran är på. Vem är jag att döma? Och vad skulle det tjäna till, att kunna identifiera spottkoppar gör inte mig ett uns större som människa.

Nä, jag blir inte klok på det där med vanligt folk. Tillhör jag den gruppen eller får jag inte vara med? Kanske skulle jag försöka mig på att lista olika egenskaper hos mig själv och bedöma om de är vanliga eller ovanliga? Eller så fortsätter jag som förut och ägnar mig åt viktigare saker.

Lördagsjobb

Snart åker jag in till stan, möter upp barnvakter och knallar iväg till jobbet några timmar. Känns helt okej faktiskt.

fredag 25 september 2009

Patetiskt men sant

Ett härdat hjärta väntar sig inte så mycket
Det vet hur det oftast blir
Lika bra att ta det som det är
Har glömt hur man vanligen gör
Vad som förväntas
Vad det egentligen kan begära

Ett härdat hjärta
Borde vara mer buddhistiskt
Fritt från begär

Detta härdade hjärta
I kras sedan länge
Kan ändå inte sluta längta

onsdag 23 september 2009

Jag är en ö

Det finns ingen starkare än jag, för jag klarar precis allt jag måste. Jag uthärdar allt och överlever allt.

Tidvattnet stiger och tidvattnet sjunker undan, jag följer med. Vinden växlar från smekande bris till snålblåst och ibland orkan men jag låter mig inte rubbas.

Det finns ljus därute och värme på sina håll men mest hålls jag vid liv av lågan inombords.

Oändlig är min ensamhet. Jag håller fast vid min boj av total självtillit. Jag kan allt, allt jag måste. Jag finns här, den enda som alltid finns här.

torsdag 17 september 2009

Håller näsan strax ovanför vattenytan

Det är mycket nu...

Men jag vill i alla fall rekommendera alla att läsa det här för det är en mycket välskriven analys av det Sverige som regeringen Reinfeldt på "imponerande" kort tid skapat. Jag vet att det finns dom som tycker att det är lite jobbigt att ta sig igenom lite längre texter (så även jag, understundom) men gör det, den här gången. Det är den värd! Från bloggen Ett hjärta RÖTT.

lördag 12 september 2009

Mallar mig

Det är tur att man klarar mer än man tror. En av få fördelar med att leva ensam med barn är just dessa prövningar som lär mig att jag klarar nästan vad som helst, egentligen. Äh, nu tar jag i så klart, men vem tusan hade trott att bohemiska jag skulle kunna fixa till en sådan proper homestaging?

Nu är jag attans stolt över mig själv och min vana trogen går jag och suger på denna känsla för att boosta mitt ibland något tilltufsade ego. Det gäller att påminna sig om allt bra man uppnår och att visa sig själv förståelse för det som inte hinns med eller klaras av. Varför inte vara sin egen bästa vän?

fredag 11 september 2009

Alldeles för mycket going on right now

Ny lägenhet inköpt, gammal lägenhet ute till försäljning, allmän känslomässig förvirring, eventuell ny roll på jobbet, vemod över sommar som flyr och övergår i höst (blir sorgsen varje dag när jag åker över Skanstullsbron och ser den tomma bassängen på Eriksdalsbadet), saker som pågår inom viktiga relationer som betyder mycket...

Tingeling är lite matt just nu. Och har säkert glömt nämna massor.

fredag 4 september 2009

On Surviving as a Single Girlie

Jag kanske borde kalla mig relationsexpert, jag har ju varit med i en eller annan. Eller ska man säga som jag någon gång läste att Anna Wahlgren gjorde, det är ju det jag inte är. Nej, jag kan förstås bara tala för mig själv och expert är jag sannerligen inte, varken i det egna utövandet eller när det gäller andra. Medan de flesta i min vänkrets lever med samma person sedan fem-tio år tillbaka står jag och stampar på samma fläck som... när jag var 18 år.

Det är så klart inte heller sant. Det finns massor av fördelar med att ha varit med ett tag och en av de största är att man får perspektiv. Man blir luttrad, man tar inte ut något i förskott, man lär sig att vara taktisk och tyda signaler (mer eller mindre bra). Man lär sig att förhålla sig till något slags outtalade spelregler även om man vägrar att spela spel.

Att vara singel vid den här tidpunkten i livet är emellertid rätt blä. I alla fall om man inte vill vara det - jag känner många som verkar trivas rätt bra med den tillvaron. Själv känner jag mig som en sån där docka med en tyngd i botten - golva mig bara, jag lovar att resa mig varenda gång i alla fall. (För tydlighetens skull - jag har aldrig blivit fysiskt golvad i en relation, tack och lov, men kärlek kan göra jävligt ont ändå.)

Jag har en kompis som har en på sätt och vis avundsvärd inställning (även om jag känner mig själv alltför väl för att tro att jag skulle kunna införliva den i mitt väsen). Hon tycker att singellivet är det bästa tänkbara, att livet är här och nu och det är bara att ta för sig. Helst ska man ha två eller tre på gång samtidigt, menar hon. Vi talar om en kvinna som inte låter sig begränsas av sin könsroll eller av konventioner. Hon har kul och hon ser till att andra har det också. Hur hon och de hon möter hanterar det känslomässigt ska jag låta vara osagt, eller så får jag återkomma i frågan.

Det är ju det där jädrans känslomässiga som alltid, alltid kommer och spökar. So emotional, that's me. Jag minns flera smärtsamma tillfällen av uppbrott alternativt insikt om att respons saknas. Eftersom jag inte är så konventionellt uppfostrad har jag ofta vågat ta initiativ. Ibland har det lönat sig, ibland har känslorna mött en igenvräkt dörr och jag har fått ont, så ont. Vågar inte tänka på hur blåmärkesbeklädd min själs vävnad måste vara. Men som sagt, det finns ändå inget annat alternativ än på't igen.

Man blir förstås försiktigare med åren. Om vi tar det här med förväntningar, som jag brukar säga är nyckeln till allt, det gäller att hålla de stackarna i schack. Lägre än Glo... helst. Hjärnan får aldrig slappna av, det gäller att hela tiden ha en så korrekt lägesanalys som möjligt. Den stora drömmen är ju att någon gång äntligen få luta sig tillbaka och tryggt slappna av men det är många, många år sedan nu och jag är inte alls säker på att någonsin få uppleva det igen. Nej, i stället gäller det att parera kraften i nederlagen. "Jaha, jag visste ju att jag inte borde ha gett mig in i det här men det var härligt så länge det varade". "Just nu gör det så satans ofattbart ont men så kändes det ju den där gången med XX också och i dag kan jag inte ens fatta att jag var intresserad av honom", "Nej, nu väntar jag med att höra av mig. Lika bra att vara inställd på att det kanske var sista gången vi sågs nu då, på DET sättet".

Det tråkiga är att de här livsviktiga överlevnadsstrategierna får mig att oroa mig för att kärlek är något slags mekanisk process, som går att styra med hjärnan. Alltså - man kan inte bestämma sig för vem man ska bli kär i (i alla fall inte jag) men man kan värja sig och ta sig ur just innan känslorna skåpar ut all kraft man överhuvudtaget behöver för att klara HELA tillvaron.

Snälla, säg att kärleken är magisk! Inte mekanisk. Inte trivial. Utan just bara obegriplig och en nåd.