Jag har alltid fascinerats av tro. Inte bara tron på Gud, sanningen, politiken eller så utan tro i alla tänkbara bemärkelser. En bergfast tro såväl som en vacklande är värd att beundra.
En tro är alltid början på något som kan bli en lång resa, ibland mot goda ibland mot onda upplevelser. Tron kan vara blind men den kan också härdas eller övas upp som ett känsligt instrument av något slag. Tron ändrar ofta inriktning under livets gång.
Tro kan vara så mycket, tro på framtiden, framåtanda, tron på mirakel, att förvänta sig det bästa även när många tråkigheter har passerat revy.
Att våga tro på andra människor, att bevara något ursprungligt och kanske lite naivt eller godtroget inom sig när man möter andra.
Jag vill tro.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Min tro på människan har fått sig en rejäl törn, men jag vägrar att ge upp den!
Precis så känner jag också!
Skicka en kommentar