Drömmar som strömmar genom medvetandet

Så himla typiskt. Efter sex ruggigt tidiga måste-gå-upp-morgnar hade jag chans på sovmorgon i dag. Men lite efter fem vaknade jag mitt i en märklig dröm och kunde inte somna om. Som så ofta drömde jag om människor jag inte känner och i det här fallet tror jag inte att jag själv var med annat än som iakttagare.

Det jag såg var en grupp människor som verkade medvetslösa. Deras själar hade sprungit vilse i kropparna och de visste inte hur de skulle ta sig ut. En kvinna talade om sin dotter, som var i varierande åldrar. Kanske 37 men samtidigt i en ålder då man behöver försäkra sig om att hon har fått sin blöja bytt, ja bäbis eller småbarn alltså. Kvinnan talade, eller kanske snarare försökte hennes fångna själ därinne att nå ut, att få kontakt med omvärlden. Någon som kanske var jag försökte tolka det hon ville ha sagt.

Drömmen fick mig att börja tänka på livet i hela sin längd. Om jag till exempel får uppleva min hundraårsdag, hur är det med min kropp då? Hur bra kommer den att fungera? Kommer jag att vara klar i huvudet eller insvept i förvirringens dimma? Vilka kommer att vara i min närhet och hur kommer jag att förnimma dem?

Ja, det kanske inte är så svårt att förstå att jag hade svårt att somna om när den här sortens djupa, existentiella funderingar fick tag på mig...