tisdag 28 september 2010

Ge inte upp, häng på den rödgröna vågen!

Japp, jag är en dålig förlorare. Nej förresten, en urusel, helkass förlorare. Jag är inte alls redo att göra någon klok och genomtänkt valanalys eftersom jag fortfarande är extremt besviken på svenska folket för att man inte såg potentialen i en spännande, fräsch, nytänkande och samtidigt erfaren rödgrön regering. Och jag tror, från min horisont, fortfarande att ett rödgrönt samarbete är någonting som är bra både för de tre involverade partierna och för Sverige. Jag hoppas att samarbetet fortsätter.

Inte vet jag hur de optimala kompromisserna ser ut. Visst önskar jag, till exempel, att man hade vågat öronmärka några föräldraledighetsmånader till men säkert hade det varit ostrategiskt rent valtaktiskt. Men jag är bara en politiskt engagerad människa med stora framtidsdrömmar för det svenska samhället, inte en valstrateg.

Politik är inte alltid så färgstarkt. Vi kan tala om rött och grönt och blått och brunt men när det kommer till kritan är grått kanske ändå den dominerande färgen. Demokratigrått är en vacker färg som inte saknar nyanser (bara man orkar titta lite närmare). Den innebär trots allt fred och frihet, inte krig och konflikt.

Kompromisser är inte så sexiga men de är praktiska och ofta genomförbara. Och för mig var det inte så svårt som för många andra (tydligen) att fästa betydligt större tillit till den rödgröna kompromissen än till den blåborgerliga. Jag bottnar i min politiska övertygelse och mina socialdemokratiska värderingar, trots att jag inte har färdiga uppfattningar om hur politiken bör utformas i varje detalj.

Det handlar förmodligen om att jag litar på de duktiga slitvargar som gör jobbet i det tysta och därför har överseende med att resultatet kanske inte blir perfekt i varje individs ögon. Politik och budgetförslag är delar i en lång process där var och en faktiskt är välkommen att komma med förslag på små och stora förändringar i stället för att bara gnälla.

Jag är bitter och sur men nu börjar min hopplöst gladlynta läggning ändå poppa upp och ta över. Jag är mentalt uttröttad men inte uppgiven. Jag är fast övertygad om att en våg av politiskt engagemang nu sveper över landet, en våg som vi måste fånga upp.

Sverige kan bättre, hette det i någon gammal slogan och så är det så klart. Så alla rödgröna vänner där ute, kom igen. Nu tar vi diskussionen om människors lika värde. Nu höjer vi rösten när orättvisor ska klubbas igenom. Nu ger vi våra meningsmotståndare en match. För vi är många och vi VET att det finns en annan väg för oss att gå! En väg som leder till jämlikhet, solidaritet och livsglädje och till möjligheter för alla att förverkliga sin inneboende potential.

onsdag 22 september 2010

Du kan också vara med i oppositionen mot det nya ego-Sverige

"I skärningspunkten mellan drömmen och slitet" där möts vi åter, vi som inte kan ge upp hoppet om en bättre värld, om rättvisa, om godhet. I kväll går jag på möte med den lokala s-föreningen. Det kommer att bli trevligt men sorgligt, då vi alla tyngs av det förskräckliga resultatet av valet 2010. Det kommer att bli lite grått och oglamoröst men vi kommer att vara fyllda av samma brinnande glöd och förändringslängtan som ständigt drivit oss framåt.

Jag vaknar ovilligt dessa post-val-morgnar, till insikten om att leva i en mardröm. Det solidariska Sverige jag drömde om, lett av en framåtsträvande rödgrön regering, det förblev en dröm. Mörkret sänkte sig, i flera bemärkelser.

Just nu är det fullständiga valresultatet ännu oklart men oavsett om de borgerliga partierna får egen majoritet eller inte är hoppet ute för våra svagaste bröder och systrar. Omkring 40 000 ytterligare ska "utförsäkras" (vägrar acceptera ordet) under den här mandatperioden. Det är ruttet och ovärdigt och det gör mig rasande.

Än gäller det att för guds skull inte bli arbetslös eller sjuk. Än gäller det att hålla en putsad fasad av "lyckad" person. Än gäller det att smeka sin plånbok och de extra slantarna där, med en obehaglig, nästan till undermedvetandet nedtryckt insikt om att de ligger där till priset av gemensam trygghet för alla i vårt land. Till priset av en stark fackföreningsrörelse och en anständig sjukförsäkring.

Jag är i grunden en gladlynt och optimistisk människa. Just nu känner jag mig som en spillra. Allt jag jobbat för de senaste fyra åren och lite till, av det blev intet. Nu måste jag påminna mig om att ha ett längre perspektiv, att aldrig någonsin ge upp. Jag vill och måste samtala med kamrater som delar mina värderingar och min kamplust. Vi måste hitta nya vägar att nå ut med den demokratiska socialism vi vet är den hittills bästa samhällsmodellen.

Vår främsta uppgift nu blir att välkomna fler som brinner till oss. Jag är ingen superstrateg som sitter inne med formeln för lyckade kampanjer, jag är fortfarande så pass naiv att jag trodde att vår politik i grunden skulle räcka till. Jag tror det fortfarande men inser att jag måste ha tålamod. Jag måste helt enkelt vänta lite till på att få se min politiska förebild Mona Sahlin leda en regering för ett varmare, mjukare, sjystare Sverige. Ett snällare samhälle med plats för alla.

Sverige är betydligt mera patriarkalt och egoistiskt än jag trodde men jag vägrar låta cynikerna vinna. De kommer att göra allt för att forma vår världsbild än svartare och mera uppgiven. Vi är många, några hade nog bara inte vaknat än. Det är hög tid för oss att väcka dem nu.

I kväll börjar min lilla del av oppositionsarbetet, tillsammans med partivänner i en lokal nära där jag bor. De finns också nära dig. Sök upp dem och börja kämpa, du också.

söndag 19 september 2010

En stor dag

"Stoppa den helt skrämmande utspridda egoismen i Sverige, NU! Varför förstår inte ni plånbokskramare att skatt inte är något ni förlorar? Det är något vi alla får tillbaka i form av skolor, sjuk- och äldrevård bland annat! Jag kan bara hoppas att alla inbillningsrika normala löntagare odlar ett samvete idag och röstar rödgrönt, för det är inte coolt att vara egoist!"

Så kommenterar "Pöfni" 20 år den här artikeln om Mona Sahlin på aftonbladet.se just nu (eller 10:47 närmare bestämt). Det säger nästan allt som behöver sägas va?

Själv är jag spänd som en fiolsträng nu, säg inget dumt till mig i dag snälla. Snart går jag och röstar, det känns otroligt stort. Jag kan få vara med och skapa historia genom att äntligen föra fram en otroligt kompetent socialdemokratisk kvinna till vårt lands högsta politiska ämbete. Jag önskar så innerligt att det blir så, att jag får behålla känslan av att Sverige är ett land där medmänskligheten sätts allra högst.

Mellan 16 och 18 ska jag dela ut valsedlar framför den skola där jag själv ska rösta i dag. Sedan åker jag på sossarnas stora valvaka, där jag vet att jag kommer att vara bland så många underbart fina vänner när vi tar emot svenska folkets besked om hur framtiden ska se ut. Tror jag kommer att somna väldigt sent i natt.


torsdag 16 september 2010

En fråga som är viktigare än alla andra - det handlar om solidaritet

Jag bloggar alldeles för lite nu, trots att det finns massor att säga. Men tro mig, jag sitter inte med armarna i kors, jag är ute och pratar med folk varenda dag och kväll den här veckan och jag och tusentals andra rödgröna över hela Sverige gör precis allt vi kan för att vi ska få byta regering.

I går påmindes jag om varför jag är så in i helsike engagerad. Det finns väldigt många borgerliga beslut som har gjort mig upprörd men ingenting är värre än det regeringen gjort med vår sjukförsäkring. Det gör mig nästan kräkfärdig att se hur de borgerliga riksdagsledamöterna applåderade detta omänskliga beslut när det togs.

Kring årsskiftet 2009/10 var det här väldigt uppmärksammat men sedan har det varit alldeles för tyst om hur sjuka människor bemöts, hur deras ekonomiska trygghet rycks undan och hur de "utförsäkras" - inte ens ordet borde få finnas.

Vetskapen om att Mona Sahlins regering genast skulle ta tag i den här frågan och framför allt ta bort tidsbegränsningen av sjukförsäkringen gör mig än mer taggad i valarbetet. Politik gör skillnad! I söndags påminde skådespelaren Stellan Skarsgård om detta, bland annat genom jämförelser med personliga erfarenheter från USA.

Som sagt, i går blev jag påmind. Först, på förmiddagen, var det den här artikeln i Aftonbladet, som Mona Sahlin nu reagerar på. Man blir förtvivlad av läsningen. Sedan, sent i går kväll, läste jag den här fruktansvärda skildringen, skriven av en kvinna som sett sitt mamma brytas ned av sjukdom - men också av att förlora snart sagt all ekonomisk trygghet.

Och jag säger här, som jag skrev i går på Facebook: Allvarligt talat. Om du läser hela den här texten (skildringen ovan) och sedan går och röstar på Alliansen så tror jag att jag måste säga som det är. Du och jag har väldigt svårt att förstå varandra. DETTA ÄR INTE VÄRDIGT SVERIGE!


måndag 13 september 2010

Självbelåtenhet kan straffa sig...




... låt oss visa snubben att vi är fler än han tror! Om vi alla pratar med minst en osäker väljare vi känner den här veckan så kan vi vinna valet och börja bygga upp Sverige enligt den svenska modellen igen. Mer välfärd och mindre egoism!

söndag 5 september 2010

I kväll ska jag sjunga ut...

...på Allsång mot alliansen. Plats: Vitabergaparken, Södermalm, Stockholm. Tid: 17-20.


- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 4 september 2010

En dikt om allt jag känner nu

Nu är inte tid att känna missmod
Då gör vi jobbet åt de andra
Nu är tid att känna trots och längtan
Och känna stödet hos varandra

Någon gjorde intrång i det som vi står för
Någon stal det som vi byggde upp
Vi får inte låta oss försvagas
Av en sådan elak kupp

Hoppet lever om en bättre framtid
Drömmen finns där om en rättvis jord
Vi kan bygga allt tillsammans
Med våra händer och med våra ord

Nu är tid att kämpa stenhårt
Nu är tid att hålla ihop
Inte tänka det är för svårt
Inte ramla i deras grop

Vi är många, vi är starka
Vi är många som fått nog
Tillsammans ska vi alla kämpa
Ta tillbaks det som de tog

onsdag 1 september 2010

Bye bye borgare! En do-it-yourself-folkrörelse =D

Ååååh, så roligt! Fina Farzi gjorde min dag genom att tipsa om det här underbara.

Och här är mitt lilla bidrag!