lördag 19 juli 2008

Snyyyyft...

INGEN älskar mig! För jag får ALDRIG några kommentarer... Buuhuu...

fredag 18 juli 2008

Ren magi

Ååååååååååååååååh! Aaaaaaaaaaaaaah! Åååååååååååååååh...

Otroligt, magiskt, fantastiskt!

Jag är euforisk! Har just kommit hem från en Knickedickkonsert på Knäppingen i Norrköping... Bra artister men det var EN av dom som fick mig att gå dit, min ungdoms stora idol (hittar inget bättre ord) Jakob Hellman! Jag hade fått höra innan att han ALDRIG spelar sina gamla låtar, men så sa Sandra att hon hört att han skulle spela Hon har ett sätt. Åh, hoppas det, sa vi till varann, Elisabet, Cicci, Maria och jag.

Magnus Carlson sjöng jättefint, Elin Ruth Sigvardsson likaså (Dylans Like a Rolling Stone till exempel, kan ju inte bli fel en ljuvligt ljum sommarkväll på Stadsmuseets vackra innergård), Sigge Hills Orkester var duktiga men jag, som missat första setet med Jakob Hellman eftersom jag måste natta barnen innan jag kunde smita i väg ut denna afton, jag väntade ändå bara på HONOM. Han som betydde så otroligt mycket för mig under de där hemska åren när jag var ung och ensam i Stockholm. Hans musik som väcker så mycket vemod, lycka och andra svårdefinierade känslor...

Och så klev han upp och började spela. En eller två låtar som jag förstod det som var ganska nykomponerade. Det lät bra, man ville få höra texterna igen, tydligare. Rösten var sig lik, lät lika bra som någonsin och han såg nästan exakt likadan ut (men det var ju på håll, tänkte jag, som inte stod så värst nära scenen). Så kom då Hon har ett sätt... Gåshud! Tårar! Minnen... Så magiskt och omöjligt att fånga i ofullkomliga ord. Alla sjöng med och klappade takten, atmosfären vibrerade av lycka.

Så drog Jakob Hellman och Sigge Hills igång nästa låt... och döm om vår förvåning när det visade sig vara Tårarna, ännu en av pärlorna från den skiva som valts till bästa svenska skivan någonsin i en omröstning i Nöjesguiden. Hjärtklappning och fortsatt njutning. Jag ser fortfarande Marias uppspärrade, glada ögon framför mig när vi tittade på varann i glädjechock när ännu en låt drog igång... Vackert väder. "Åh, min favorit!", ropade Maria. Jag vet inte riktigt vilken som är min favorit, det är lika svårt som att välja en favorit i sin egen stora, härliga familj.

Sen kom hela gänget upp på scenen och sjöng Vara vänner... "Bara, vara, bara vänner... Vi kan väl prata om allt, vi kan väl prata om allt..." sjöng dom och alla vi saliga själar i publiken. Magi!

Fjortisen i mig (nåja, jag var faktiskt 20+ när ...och stora havet kom) levde upp och när jag såg underbara Jakob Hellman stå och prata med några människor han verkade känna lite grann bara några bord bort tog jag mod till mig och gick och bad om en autograf. Kände mig besvärande och pinsam men han var snäll och tillmötesgående (han har ju jobbat inom vården och är väl van att bemöta mer eller mindre behövande muppars behov :o) Jag hade bara min almanacka som han kunde skriva i, han frågade vilken dag jag tyckte han skulle skriva på, "kanske dagens datum, den 18 juli?" föreslog jag men han tyckte det var bättre med hans namnsdag, så nu står det Jakob Hellman på den 25 juli 2008... :o)

Jag ber om överseende med detta överlånga, rart patetiska inlägg men så kan det bli när starka känslor från det förflutna kommer ikapp mig. Och vad kan sätta igång dom mera effektivt än musik, musik av bästa tänkbara slag...

Förresten såg han lika ung ut på nära håll.

Och det kommer mera, en liten överraskning i nästa inlägg... Så glaaaad att få uppleva detta! Godnatt, goda värld!

tisdag 15 juli 2008

Långt ifrån himlen


Jag har ju alltid vetat att jag måste se den (själva omslagsbilden har ropat på mig) men i kväll blev det äntligen av. Det är absolut en av de bästa filmer jag sett (just nu känns det som den bästa) och Julianne Moore är fullständigt självlysande som Cathy.

Filmen säger mig så mycket, den handlar om allt det som jag tycker är viktigast människor emellan. Respekt, alla människors lika värde, kärlek som går sina egna vägar och bryter mot de idiotiska konventioner som människor av någon anledning skapar för att plåga varandra.

Helt nyligen fick jag frågan om jag är en känslomänniska. Om jag är! Om. Jag levde mig in så starkt i det vemod som genomsyrade filmen och i slutet bara flödade tårarna. Ingen sentimentalitet, bara naken, smärtsam, ärlig skildring av det omöjliga i att existera som hel människa. Så skönt att bli påmind om... hur viktigt det är att göra det man innerst inne vet att man måste.

Far from Heaven. Vilken film.

söndag 13 juli 2008

Göra ingenting

En dag i återhämtningens tecken. Tvättmaskinen är på och det var diskmaskinen också förut men annars är det inte mycket som händer här.

lördag 12 juli 2008

Nu vet jag vad jag tänker på!

Blev som en besatt, i går tror jag det började. Kom på ett band som jag ville lyssna på, jag hade inte hört deras musik på flera år. Mindes bara kompisen som fick mig att upptäcka honom men hade inte riktigt lust att ta kontakt med honom bara-för-att...

Så jag la mig ner och försökte fiska i mitt undermedvetna och rätt som det var sa det "plopp" och jag fick napp!

Bandet jag nu har återupptäckt på underbara Youtube är Stars on Mars! Såååå bra! Men vart tog de vägen och vad gör de nu?

Vad tänker jag på just nu?

Kanske solen som ännu glittrar mellan lönnlöven därutanför min öppna balkongdörr. Kanske den underbara simturen i Näknen häromdagen. Kanske en eller annan härlig människa jag känner eller håller på att lära känna. Kanske ett, två eller tre ljuvligt ljuvliga barn. Kanske boken som jag håller på att skriva, vars ord kommer så lätt till mig när jag bara kommer till ro och börjar skriva.

Eller kanske tänker jag inte så mycket alls, bara känner mig uppfylld av livskraften inom mig. Lycklig över att det är juli månad nu och en liten tid till.

onsdag 9 juli 2008

Dagens glädjeämne

Henrik Schyffert är inte bara söt, rolig och smart, han är tydligen socialdemokrat också! I går värmde han upp inför Mona Sahlins tal i Almedalen. Tänk om jag ändå varit där och fått lyssna till dem båda...

fredag 4 juli 2008

Varför husdrömmar nu?

Under hela min uppväxt och sen i hela mitt vuxna liv har jag bott i lägenhet. Gott så! Har aldrig känt någon avund mot de där andra människorna, de med tomt eller radhusplätt, gillestuga, pingisbord i källaren, altan, uteplats, äppelträd och allt vad det vara må.

Men nu. Antagligen håller jag på att åldras i raketfart för någonting konstigt har hänt med mitt omdöme. Plötsligt känns allt så annorlunda. Jag ser mig själv i ett av de där mysiga husen i Enskede... Lägg ner! Säger jag till mig själv men lyssnar själen? Nej, så klart inte.

Som i dag, en perfekt sommardag i strålande solsken och bara några söta små molntussar på himmelen, när jag åkte till Stureby och hälsade på min supertrevliga vän Christina. Knallade längs med långlånga Tussmötevägen och uppför den oändliga Östrandsvägen - svettigt var det men åh, vilka fina hus. Tänker mig ett sånt trivsamt liv därinnanför rutorna och ute i trädgårdarna så klart. Förr skulle jag ha tänkt "småborgerligt!" och kanske kan jag känna så igen. Man kan ju alltid hoppas för det är ju knappast troligt att jag hamnar i ett sånt där hus en dag.