Och så länken till Svenska kyrkans remissvar...

http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=71247

Mesigt, Svenska kyrkan!

Kom igen nu! Man kan inte vara halvtolerant eller halvt om halvt ta ställning för alla människors lika värde. Det är faktiskt antingen eller. Det håller inte att fortsätta dela in kärlekens officiella befästande i a- och b-lag i form av äktenskap för särkönade och partnerskap för samkönade.

För mig är det fullständigt obegripligt vad som står i vägen för dem som inte tycker att människor av samma kön skulle kunna få gifta sig i kyrkan. Eller för den delen, att de får det men att det inte får kallas äktenskap. Kan en sorts kärlek vara sämre eller lite mindre värd än en annan? Självklart inte.

Jag förstår att Svenska kyrkan är en stor, gammal, i stycken konservativ institution. Men den har genomgått nödvändig modernisering förr. Det är, skrämmande nog, inte så många årtionden sedan vi fick de första kvinnliga prästerna. I dag är det motståndarna mot dessa som betraktas som aparta. Jag är optimist, det går åt rätt håll.

Men jag är ändå arg. Det är fortfarande inte alls sällsynt att människor blir nedslagna enbart på grund av sin icke heteronormativa personlighet. Det händer i våra skolor, på våra krogar och ute på gator och torg. Nyligen hände det c-riksdagsledamoten Fredrick Federley, oftast händer det andra som inte är kända och sällan blir det ens uppmärksammat i medierna.

Det är alltid fullständigt oacceptabelt! För alldeles för många människor innebär detta våld eller hot om våld från fördomsfulla och hänsynslösa människor en enorm inskränkning av den personliga friheten, en av de grundläggande fri- och rättigheterna för varje individ.

Med tanke på hur mycket som återstår innan vårt samhälle lyft sig från grottvarelsestadiet så måste Svenska kyrkan agera föredömligt. Man måste våga utmana inskränkthet och fördomar och gå lite före, även om en eller annan inte blir helt nöjd.

Helle Klein skriver klokt om detta i dag: http://blogg.aftonbladet.se/permalink.php?blog=3&art=663418&no_cache=1

Som sagt, kom igen nu!

Ooooj, vad tiden har gått...

Jag kom liksom av mig med min blogg. Nu vill jag komma igång igen. Börjar så smått här och nu och kanske blir det mera utförligt när jag, hehe, har fått smått nu snart. Mitt närmaste mål är att jobba klart, det blir den här veckan och nästa. Ska bland annat skriva verksamhetsberättelse för Örebro läns s-riksdagsledamöter. Sedan är det jullov, nyårsfirande och -löften och så blir det så att säga advent igen för mig. Väntans tider.

Måste fundera över formen för mitt skrivande här. Tror fortfarande på min ursprungstanke om att förena det personliga med politik, mitt kanske allra största intresse. Och så en gnutta glitter och glamour strött över det hela. Hur glamoröst livet som ensam vårdnadshavare nu kommer att bli.

Hoppsan, nu lät jag nästan lite bitter. Och l-i-t-e bitter kan jag nog känna mig även om jag tycker att det är HAN som gör en ofattbar miss. Hur i allsindar (hmm, borde de orden vara särskrivna på något vis?) kan man inte vilja engagera sig i sitt barns växande, födsel och liv? Mycket märkligt, sanna mina ord. Jag kan ju bara hoppas att han kommer till insikt, så småningom. Själv är jag så himla lycklig över att få chansen en tredje gång, att uppleva det största och bästa i livet.

Mitt lilla underverk, som jag alltid bär med mig. Snart kommer du. Vad jag ska älska dig!

Ambivalent klasstillhörighet gör livet lite knepigare

I kväll har jag varit på ett jätteintressant seminarium i ABF-huset. Det hette Kvinnor i klassamhället, Ett samtal om klass, kön och politik.

På podiet satt Anneli Jordahl och Susanna Popova, som båda skrivit varsin bok om klass, Anneli Jordahls bok heter Klass - är du fin nog och Susanna Popovas bok heter Överklass. Det var Marita Ulvskog som ledde samtalet och många i den stora publiken (typ 200 personer i en fullsmockad sal) deltog.

Jag tycker att frågan om klass är jätteintressant och väldigt svårdefinierad. En sak som jag har tänkt på är att många verkar vara så självklart trygga i sin klasstillhörighet. Man kommer från ett sammanhang där man känner sig helt och fullt förankrad. Knepigare blir det när man som jag är lite ambivalent. Är jag medelklass? Nja. Är jag arbetarklass? Knappast. Överklass? Definitivt inte, det är det enda jag är helt säker på.

Vilka variabler är de viktigaste? Inkomst, utbildningsgrad, kulturellt arv, språkliga färdigheter, vilka kretsar man rör sig i eller helt andra saker? Jag vet inte! Mina föräldrar är universitetsutbildade men jag är uppvuxen i en arbetarstad. Att vara bra i plugget var inget som stod högt i kurs och jag gick inte gymnasiet utan utbildade mig först vid 25 års ålder och framåt. Dessförinnan jobbade jag med en massa olika saker där det var bra att vara praktisk, vilket jag inte är. Därför kände jag hela tiden att jag tillhörde något slags b-lag på dessa otaliga arbetsplatser. Det var inte så bra för självkänslan och det har tagit många år att uppnå det självförtroende jag har nu.

Efterhand som jag satt och lyssnade på det helt kvinnodominerade samtalet (det fanns killar och män i publiken men ingen yttrade sig) så började jag känna den där välbekanta känslan - jag vill yttra mig! Och som vanligt åtföljdes känslan genast av hjärtklappning, särskilt som det var så fullt med folk i salen och Marita Ulvskog hade sagt att man gärna fick ställa sig i den mikrofonförsedda talarstolen.

Till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag räckte upp handen, blev sedd och Marita Ulvskog nickade diskret mot talarstolen. Bara att knalla fram.

Liksom flera andra i publiken inledde jag med något som bäst kan beskrivas som funderingar. Jag berättade ungefär det jag skrev nyss om min bakgrund, min svårighet att definiera min tillhörighet och så tog jag upp det jag så ofta tänkt på - att det som väldigt ofta skapar problem är människors fördomar och benägenhet att snabbt kategorisera varandra.

Diskussionen hade bland annat berört frågan om social rörlighet, möjligheten att göra klassresor eller på annat sätt spränga gränserna för sina givna förutsättningar. Jag sa att jag tror att denna rörlighet skulle underlättas väldigt mycket om vi såg på varandra mera öppet, vi människor.

Så långt såg de båda författarna ut att följa vad jag sa med intresse men så kom jag till en fråga som jag ville avsluta med, ställd till Susanna Popova. Hon hade tidigare flera gånger betonat att hon ser utbildning som en oerhört viktig nyckel till social rörlighet, framför allt en chans för begåvade människor att ta sig fram, oavsett ursprung. Min fråga blev då vad hon ansåg om den borgerliga regeringens kraftiga nedskärningar i vuxenutbildningen. För mig har ju chansen att utbilda mig sent i livet, att få en ny chans, varit helt avgörande för att kunna ta mig dit jag är nu.

Direkt som jag hade yttrat orden "den borgerliga regeringen" kunde jag se hur hennes blick förändrades, från intresse till leda och förakt (så kändes det i alla fall). Hon svarade, oerhört självsäkert och helt utan tvekan, att hon för sin del inte alls hade tänkt att uttala sig om den borgerliga regeringen. Hon ville helst att utbildningen skulle fungera så bra att alla hittade rätt genast men visst skulle man kunna få en andra chans, det tyckte hon.

Det var tufft att ställa sig i den där talarstolen men jag är både stolt och glad över att jag vågade. Det var jobbigt att möta hennes självsäkra förakt men om jag inte hade gjort min stämma hörd så vet jag att jag hade känt en gnagande känsla av missnöje efteråt. Det är viktigt att utmana sig själv ibland.

Varför eller när det finns och?

Ungefär så stod det på ett plakat som en av deltagarna i årets underbara upplaga av Pride-paraden bar. Och jag som nästan funderade på att bara stå vid sidan av och titta i år... Tack och lov att Lollo och Elisabet fick mig på andra tankar genom att komma till stan!

Hur kunde jag ha glömt den extatiska lyckokänslan jag alltid får av att se alla dessa sinsemellan väldigt olika människor förenas under en enda gemensam paroll - allas rätt till kärlek utifrån den man är. All kärlek är bra kärlek, som miljöpartiklarna så förtjänstfullt har formulerat det.

Hade tänkt skriva om mina upplevelser under Pride direkt efter att jag var där men som så ofta så kom det annat i vägen, så nu är det inte riktigt lika lätt att skildra känslan. Men fantastiskt var det förstås.

Ensam är stark

Nej, det brukar man ju inte tycka. Men jag känner mig oerhört stark, som tur är, när det visar sig att den man trodde man kunde hålla i hand när åskan går inte finns där.

Inte är jag ensam. Jag har ju en underbar familj och fantastiska vänner. Så nog ska jag klara det här, också.

Men visst är jag ledsen att det blivit som det blivit.

Det som inte dödar, härdar. Skönt att jag är stark, även när jag är ensam. Skönt att jag är jag.

Nähä...

...otekniska jag fattade visst inte riktigt rätt. Länken kom inte med men håll till godo, här är den:

http://www.kiva.org

Kiva, vilken bra idé!

Såg på Rapport förut i kväll och fick kunskap om en kanonbra sajt (se länken ovan). Där kan man hjälpa människor med låga inkomster därute i vår värld med ett mikrolån. Minimisumman är 25 dollar, inte alltför svårt att avvara. För trött för huvudräkning just nu men det är väl mindre än 200 spänn vad jag förstår? Pengarna får man tillbaka när personen har fått igång sin verksamhet. Så underbart, vilken chans att få känna sig som en smått god människa och samtidigt veta att man gör en liten men dock avgörande insats för en medmänniska någonstans i världen!

Jag såg också en väldigt bra dokumentär om en familj som inte fått asyl i Sverige. De hade skickats tillbaka till Kosovo, jag tror att de var romer. En ständigt förföljd folkgrupp, av någon obegriplig anledning. De hade svårt att försörja sig och barnen fick jättestora problem i skolan. De talade svenska med västkustsk dialekt och jag blev så klart oerhört berörd. Om jag bestämde över Migrationsverket skulle jag troligen släppa in varenda människa som inte var uppenbart kriminell och genomond. Definitivt alla barn.

Nu är det dags att gå och nanna kudden och jag gör det med en önskan om goda nyheter om vår värld. Att den blir godare, generösare och en plats där ingen tvingas lida. Please, kära Gud(run)! Hjälp oss människor att bli snällare mot varandra och mot vår jord. Eller överväg tvångsförvaltning. Eller nåt.

Tusen meter

Äntligen har jag fått plurra. I år har jag lyckats pricka in typ en årsranson monsunregn under mina semesterveckor och liiiite purken blir man ju. Men så i dag lyste solen plötsligt över underbara Stockholm och allt var förlåtet.

Efter en vegetarisk lunch på Söder med min kära Peter Pan (som för övrigt sporrade mig att äntligen skriva här igen, tack för det!) och så lite strolling in tha city så tog jag mig via t-bana och apostlahästar till Eriksdalsbadet. Första gången på länge som jag var där men allting var sig likt, så när som på en explosion på parkeringen bakom huset som inrymmer inomhusbadet. Lite läskigt men det visade sig senare att det bara var en gasbehållare som exploderat, inget attentat tack och lov.

Hur som helst! Tusen meter! Lite smånöjd med mig själv nu, att jag ger den svällande maggen en dust. Det var som vanligt alldeles uuuunderbart att simma i 50-metersbassängen med solen glittrande på det härligt klorblå vattnet. Och så bastu sen, som löken på glada laxen.

Har förresten länge tänkt skriva om två fantastiska böcker som jag läst på sistone. Svinalängorna av Susanna Alakoski och Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Båda med ett tydligt klassperspektiv, en smärtsamt ärlig ton och otroligt starka barndomsskildringar. Även humorn mitt i smärtan och svärtan har dessa böcker gemensamt. Ändå är de så olika.

Jag blir så inspirerad och så tillintetgjord på en och samma gång! Mitt gamla bokprojekt, NÄR ska jag finna kraften och uthålligheten att slutföra det och åtminstone testa om det håller för utgivning? Jag vet ju att jag bär en oförliknelig historia inom mig men självkritiken är så stark och självförtroendet inte alls så solitt som det borde vara...

Men jag är den första att säga att vi alla ska göra vårt bästa för att förverkliga våra innersta drömmar. Ingen annan kan göra det, lika lite som någon annan kan leva mitt liv åt mig. Var och en har huvudrollen i sitt eget liv och - klyschvarning, sorry! - det går inte i repris.

Nu ska jag snart gå och nanna och så att säga sova på saken. En dag, hörni, en dag... Vänta bara!

Hallå-å! Jag är inte död...

Det bara är så här, att jag är JÄMT så himla trött! Så då orkar jag inte gå in här och skriva ner alla mina oändligt spännande tankar. Förstår om min enorma läsekrets sörjer detta men vad göra?

Sedan sist har jag i alla fall hunnit uppleva en mindre moderatkommunturné: Har varit i Skanör/Falsterbo, som ligger i Sveriges kanske moderataste kommun Vellinge och dessutom i Båstad, där moddisarna också har en hyfsat solid majoritet, eller nåja, det fanns ett helt gäng Bjärepartister också (tror jag dom kallades, lokalpartisterna). Ett gäng tappra sossar finns med i kommunfullmäktige enligt hemsidan men inte en enda vänster- eller miljöpartikel. Håhåjaja.

Vårt besök ägde emellertid rum i förra veckan, det vill säga några dagar innan den beryktade bratsinvasionen, då backslickgrabbar från Öfre Ö (eller mer troligt, som vill verka som om dom kommer därifrån) invaderar och sprutar ner varann med dyngdyr skumpa.

Jag ingick i ett betydligt mera oglamoröst gäng. Visst kom det skrik och skrän från vår flock, visst kastades det godisbitar i bilen, visst gnälldes det över maten som serverades på faten... Men så fan heller att vi försökte låtsas ha ett finare ursprung än vad som verkligen är fallet! Nej, nästan allihop skrålade vi på vår hembygds mål, den fagra öschötskan.

Ja, så kan det gå när två kvinnliga (nåja igen) equivalents till Beavis and Butthead är out on the road med tre småttingar med nära till känslor av alla de slag.

Jag skulle ju vara kortfattad! I stället har jag svamlat om allt möjligt obegripligt. Hav överseende. Har du läst ända hit tycker du antingen väldigt mycket om mig eller så har du ett djupt intresse för grava personlighetsstörningar... Eller nåt.

Ja, jag säger godnatt helt enkelt, för nu, som dom säger på teve på ett lite väl anglosistiskt vis. Kan bara ursäkta mig med att jag inte brukar vara uppe så här sent i vanliga fall. Och kanske är det bäst att jag åker till nån trygg sossekommun uppåt landet nästa gång så att inte mina cirklar rubbas alltför mycket. Där regnar det ju inte så förbannat som i Skåne just nu, heller.

Mot Danmark!

Arla morgonstund, men inte mera arla än då jag tog tåget 6.20 till Norrköping och fick gå upp tjugo i fem för att hinna med. I dag åker sonen och jag till Köpenhamn! Det ska bli jättekul.

Njuter i fulla drag av att ha semester, trots att vädret är minst sagt växlande. I går var det i alla fall härligt svettigt och man behövde inte många plagg för att hålla värmen.

I Köpenhamn i dag lär det regna enligt prognosen. Hittar inte mitt lilla lila paraflax men det får gå ändå.

Har hunnit glo lite på Politikerbloggen nu på morgonen och ganska långt ner läste jag om Littorin som blivit arg på Rapports reporter som ställt någon ofin fråga om hur en examen från "Fairfax University" egentligen borde värderas. Littorin hade gått iväg "medan kameran rullade" och detta applåderades i kommentarer från borgerligt sinnade.

Det är förstås omöjligt att inte tänka tanken "om det varit en sosseminister". Need I say anymore? Klappjakten hade varit oändligt mycket tuffare och vi hade fått skit för vår fuskiga inställning i månader och år efteråt. Jag kan riktigt se skolminister Björklund gå upp i falsett av upphetsning inför något sådant. Men nu tiger han, förstås, still. Sådana är villkoren i vår lilla politiska värld.

Nåväl. Från densamma har jag nu semester och det är så sköööönt! Borde inte någon lägga en motion om att införa tio veckors semester per år?

*lägger mig tillrätta i den mentala hängmattan medan kroppen reser sig för att vandra mot t-bana och tåg*

Minnet av Anna Lindh

I tisdags var det möte för riksdagens s-grupp för sista gången den här våren. Innan Mona Sahlin började prata om dagsaktuella frågor sade hon en sak som fick mig att stanna upp lite i vardagsstressen. Hon påminde om att just denna dag, den 19 juni, skulle Anna Lindh ha fyllt 50 år.

Det är märkligt att vi inte talar oftare om Anna Lindh, allt hon gjorde och sade, stämningen hon spred omkring sig. Det är som om det känns för tungt och hopplöst och så hastar vi vidare och kämpar på, vi som är kvar där hon var, i rörelse(n).

Själv träffade jag aldrig Anna Lindh, jag började jobba på s-kansliet 2004 så då var det för sent. Men när jag sommarjobbade på Aftonbladet sommaren 2000 fick jag göra en telefonintervju med henne. Hon satt i en bil på väg mot Arlanda och vidare utomlands men var väldigt vänlig och lätt att prata med. Bland annat minns jag att hon talade om hur viktigt det var att EU skulle utvidgas så att även de forna östländerna fick möjlighet att delta i samarbetet. Hon fick aldrig uppleva när det förverkligades men hade helt säkert stor del i att det blev så. Anna Lindh var ju väldigt aktiv som utrikesminister, bland annat i EU-arbetet.

Det känns så konstigt att tänka på att hon är död, att hon togs ifrån oss alldeles för tidigt. Hon som var vårt framtidshopp och som hade så mycket kvar att göra. Varför? Den frågan kan aldrig besvaras men hänger ändå kvar i luften.

Den dagen då Anna Lindh attackerades på NK är en av de där dagarna som jag och många med mig alltid kommer att minnas. Jag var höggravid och hade bjudit hem mina dåvarande arbetskamrater på tidningen Mitt i Söderort på middag. De berättade att Anna Lindh hade blivit knivskuren "i handen" och vi var alla illa till mods men hoppades på det bästa. Nästa morgon satt jag i soffan framför morgon-tv:n och såg på den direktsända presskonferensen.

Jag kommer aldrig att glömma åsynen av tuffingen Göran Persson när hans röst bröts och han fick göra allt för att hålla tårarna tillbaka. När han sade att Anna Lindh hade avlidit skrek jag rakt ut och började storgråta. Jag var ju ensam och behövde inte tänka på att behärska mig inför någon annan. Det kändes så ofattbart och fruktansvärt orättvist och sorgligt.

När vi på s-kansliet hade avslutning häromdagen var Mona Sahlin också med. Vi fick varsin bok med tal och texter av Anna Lindh, en bok med titeln Människovärdet är grunden. I dag avslutar jag med ett citat ur den:

"Jag är stolt över att vara socialdemokrat, och jag tänker inte säga till vare sig den handikappade pojken eller flickan i Sverige, eller till pensionären: Sköt Dig själv! Du tillhör inte min familj.

Jag är stolt över att vara socialdemokrat, och jag tänker inte säga till våra vänner i Sydafrika, de palestinska ungdomarna i flyktinglägren, de baltiska ungdomarna som slåss för nationellt självbestämmande, de arbetslösa européerna eller flyktingarna som kommer hit: Vi struntar i er, för ni tillhör inte oss - ni tillhör den stora världen.

Nej, socialdemokratins idé är just att vi inte bygger staket runt vår egen lilla värld, vare sig det är den egna byn, det egna landet eller Västeuropa, och säger: Det som är utanför angår inte oss. Socialdemokratins kännetecken är tvärtom att vi utgår från den människosyn som lär oss att alla människor, oberoende av hudfärg, kön eller social tillhörighet har ett värde och rätt till ett värdigt liv. Det ska vi fortsätta att kämpa för."

Två karensdagar är en sjuk idé

En andra karensdag. Behöver jag säga mer? Om detta går igenom måste det en gång för alla bli uppenbart för alla vad det är för regering Sverige har fått.

"Det går fantastiskt bra för Sverige, så vi öser pengar över alla som har råd att äga dyra villor i Djursholm! Vi sponsrar billig städhjälp till överklassen! Vi ger extra pengar till dem som har jobb och betalar det genom att ta pengar från dem som inte har det! Och nu ska vi fira Sveriges framgångar med att bestraffa alla som är förkylda eller har feber. Hurra! Låt dem gå till jobbet och smitta ner alla andra i stället!"

Nej, låt oss hoppas att detta förslag hamnar i papperskorgen. Som ensamstående har jag redan med dagens system med en karensdag många gånger gått till jobbet när jag egentligen borde ha stannat hemma och blivit frisk.

Det finns säkert en eller annan som fuskar men som sosse har jag högre tankar än så om folk i allmänhet. Vi behöver ett samhälle där vi har förtroende för varandra och inte genast utgår från att alla vill missbruka våra trygghetssystem. Det är inte rimligt att dålig hälsa ska bestraffas med urholkad ekonomi. Sverige har råd att vara omtänksammare än så.

Tänk om inte komvux hade funnits

Var hade jag varit då? Hur hade mitt liv sett ut? Hade jag fortfarande harvat på med jobb som jag aldrig var riktigt bra på och haft en ekonomi därefter? Och exakt hur frustrerad på en skala hade jag varit om jag inte hade levt i ett samhälle som gav mig fler chanser än en att lyckas i skolan?

Nu drar borgarna ner på komvux och de gör det kraftigt. Det är obegripligt och oacceptabelt. Jag hoppas verkligen att min son, som fyller 15 snart, är mera klar över vad han vill göra med sitt liv än vad jag var när jag var i hans ålder. För än har de inte monterat ner hela komvux, borgarna, men de har effektivt satt bromsklossar i vägen för alla som inte ligger så risigt till att de har icke uppnådda godkänt i några ämnen. Har man lyckats sisådär är det numera betydligt svårare att läsa upp sina betyg såpass att man kommer in på högskolan.

Våffår gör di på dette viset? Det är så mycket jag inte förstår...

Nu förstår jag

Jag hade, av någon outgrundlig anledning, Stilla havstid inställd här. Nu har jag Stockholmstid i stället. Det känns lite rimligare.

Konstig tidsuppfattning...

Varför står det att jag skrev det här i går vid 23 någonting när jag skrev det strax före nio på morgonen lördagen den 16 juni? Outgrundliga äro bloggens vägnar...

Jag är nog ingen riktig bloggare

Riktiga bloggare skriver om de mest privata känslor, tycks det. Det varken vill eller kan jag. Om det är något som gör mig ledsen så hanterar jag hellre det privat. Om det är någon jag behöver prata med så gör jag hellre det på riktigt än via sajberspejs, inför ögonen på alla och envar.

Så ibland funderar jag på om jag borde låta denna blogg vila i frid. Jag vill ju skriva om politik - men inte bara. Min tanke var att skriva om politiken så som jag ser den, som en del av livet. Men nu är livet så fyllt av annat, sånt som i och för sig berörs av politik men som än mer känns strikt privat. Och då får jag bara inte ur mig något skrivet här.

Vi får väl se hur jag gör. Hur allting utvecklar sig. Vad framtiden bär i sitt sköte.

Hemma igen...

Jag älskar att resa men tycker inte heller att det är fy skam att komma hem. Och det gjorde jag i går kväll , efter en drygt timmen försenad flygning från Antalya, Turkiet, till Arlanda, Stockholm. Jätteskönt när väskan var insläpad, att koka sig en hederlig kopp te (inte drickbart med steriliserad mjölk, tacka vet jag Arla), slå på datorn och ringa kompisen. Slöglo i soffan på Rapport, kolla lite post och inte minst, se att lägenheten står kvar i gott skick! Samt att blommorna mår bra (tack Ylva hedersknyffel!).

Hur har då veckan på hotell Oasis i Side varit? Jo, alldeles, alldeles uuunderbar! Soooligt, massor av bad, såväl i pool som i havet (i alla fall jag :o) och så massor av härlig mat förstås. Mest minnesvärt var det när jag skulle äta fisk på en vackert belägen restaurang med bästa möjliga utsikt över havets vågor.

Två oerhört hövliga kypare kom fram med ett stort fat med nyfångad fisk samt räkor. Jag fick peka och välja - inte så lätt! - och föll till slut för en fin liten (nåja) red snapper, som sedan kom in tillsammans med knaprig pommes frites och fint upplagda grönsaker. En av de oklanderliga kyparna satte genast igång med att rensa fisken åt mig. Så fort jag satte gaffeln i min mat hade jag en kurrande, mager katt på var sida om mina fötter (!) Men de drog snabbt vidare när de insåg att det inte blev några smakbitar från det här bordet.

Peter kommer säkert att minnas ruinerna allra bäst (häftigast var den antika och till ganska stor del bevarade amfiteatern) medan jag alltid först och främst njuter av att kasta mig i havets mäktiga vågor. Ense är vi nog om hur lyckat det var att hamna på ett hotell med världens gulligaste och mest omtänksamma personal, särskilt vår favorit Bekir. Läs gärna mer om detta på Peters blogg: peterstrom.bloggspace.se

Blogu Görüntüle...

...sa star det har ovanför och fraga ınte mıg vad det betyder! Hınner bara skrıva helt kort har nu for jag har snart suttıt ı en tımme pa ınternetcafet ı Sıde...

Underbar stad och ett underbart hav. Superdupertrevlıg personal pa hotellet och jag skrattade nastan sa jag grat nar jag sag Peter och de andra svenska karlarna dansa magdans ı gar.

Nasta gang vı ses har jag kanske ett normalt tangentbord vem vet?

Nu ska jag kasta mıg ı havets vagor snart ıgeeeeeen...

Turkiet!

Kvällen före... irrar omkring förvirrad bland väska, necessär, pojkvän och halvdrucken tekopp... Snart är det dags! *pirrigt!* Det ska bli såååå underbart... Halv åtta i morgon lyfter planet och jag som bara älskar att starta en flygfärd mot spännande mål!

Hörde just om bomber i Ankara *ryser* Fruktansvärt! Men man kan ju inte sluta resa för att det händer hemska saker ibland.

Snart kommer jag hem och berättar om allt roligt som hänt!

Sömnig...

Nu är det kväll och i morgon får jag sova ut. Fyra dagars ledighet framför mig, sedan jobb i två och så - på resande fot med älsklingen! Härligt!

Nog för att jag trivs med min vardag men inte så att jag tackar nej till en veckas paus från arbete och plikter. Sol! Hav! Pool! Shopping! Och bara slappa... Kanske äntligen läsa ut Svinalängorna, denna verkligt läsvärda bok som jag har kommit en bit i men varje kväll känt mig för slut i skallen för att ägna mig åt.

Tänker ibland på hur otroligt viktigt det är att ha ett jobb som man trivs med. Även på måndagsmorgnar känner jag mig tillfreds med att trava runt i kära Cephalus, huset där vi sossar kamperar. Gillar ju både arbetskamraterna och arbetsuppgifterna skarpt!

Det enda problemet är väl känslan av otillräcklighet som stundom gör sig påmind men den är jag knappast ensam om... Det finns nog dom som har betydligt värre prestationsångest än jag. Tack föräldrarna som alltid älskat mig för den jag är och inte för det jag gör!

Önskar verkligen att alla människor fick ha det så bra som jag, att ha ett jobb att gå till där man känner sig hemma, trivs med arbetsuppgifterna och håvar in en slant till hyra och mat. För det handlar ju inte bara om att ha ett jobb, vilket som helst, utan om att ha ett jobb som passar just mig och där jag kan bidra med något just för att jag är jag.

Jobben! Dom måste vi kämpa för. Arbete åt alla och chansen att pröva sig fram och byta jobb ibland. Som jag gjort, typ drygt 30 gånger... :o)

Inte bara jag, mig och mitt

Jag har blivit ombedd att förklara vad som är så himla kul och häftigt med att betala skatt. Det var ju Mona Sahlin som en gång i tiden yttrade just dessa ord - det är häftigt att betala skatt - och oj vad många jag har hört sucka över detta. Men jag håller med! Det ÄR faktiskt inte alls dumt att betala skatt och gärna på en hyfsat hög nivå.

Nu är det ju inte så att jag har något som helst emot de pengar jag tjänar ihop. Med dem gör jag både trevliga och nödvändiga saker. Varje månad betalar jag hyra, studieskuld, mobilräkning, dagisräkning och mycket annat. Jag måste också se till att det blir lite över som jag kan köpa mat, SL-kort och lite annat smått och gott för. Kanske rentav ett klädesplagg någon gång ibland (ve mig flärdfulla varelse!). Det händer till och med att jag reser till något spännande land i vår omvärld, vilket verkligen förgyller min vardag.

Som alla andra är jag mig själv närmast och så familjen och vännerna. Men stannar världen där? Nej. Den gör ju inte det. Och jag är ju inte dummare än att jag begriper hur mycket viktigt och kul man kan göra för all den där insamlade skattekosingen. Dagis. T-bana. Skola för små och stora. Vägar. Och mycket, mycket mera.

Allt detta kostar pengar! Det kostar en hel massa att bygga ett riktigt bra samhälle i ett land som till exempel Sverige. Då måste alla som tjänar pengar vara med och bidra för att det hela ska gå runt. Och rimligast är ju att den som har mer också betalar mer. Annars hamnar vi ju i den omvända Robin Hood-politik som borgarna just nu satsar på, när de sänker fastighetsskatten och förmögenhetsskatten så fort de bara hinner. Tänk er detta sagt med Karl Bertil Jonssons klara stämma: Att ta från de fattiga och ge till de rika. No way! *ryser i hela kroppen*

Det är inte bara vi kritiska sossar i opposition som har noterat att detta blir väldigt orättvist. Det har skrivits en hel del om hur den här omfördelningen gynnar den rikaste tiondelen av befolkningen på övrigas bekostnad. Snart nog sinar inflödet av nödvändiga miljarder till statskassan och vem inser inte att det kommer att märkas på hur allt funkar på dagis, i t-banan, inom skolans värld och så vidare?

Nä, det krävs en sjyst anda av solidaritet för att bygga det fina samhälle vi vill leva i och, framför allt, som vi vill att våra barn ska växa upp i. Därför är det härligt att kolla in den ganska avsevärda summan (nåja, allt beror förstås på vem man jämför med ;o) på deklarationsblanketten. Den som visar hur mycket just Lilla Tingeling har varit med och pröjsat till allt det där härliga och nödvändiga vi har runtomkring oss!

Dop

I dag har jag varit på barndop. Min kusins lilla dotter döptes, av en mig närstående präst, i en fin liten lantlig kyrka. Vackert.

Det är inte så ofta det blir av att besöka kyrkor men jag har inget emot miljön, inte alls faktiskt. Däremot känns det alltid lite konstigt med det där patriarkala om Fader vår och så. Vill vara obstinat och säga Moder vår eller kanske Förälder vår (fast det sistnämnda låter lite konstlat, det kan jag medge :o)

Jag tycker om att befinna mig i en kyrka, vare sig det är det är en liten, gammal ute på landet eller en stor, som Katarina eller Sofia på Söder. Gillar också att lyssna på en bra predikan fast det var väldigt länge sedan. Ändå vet jag inte vad jag ska tro om Gud, eller om ett liv efter detta.

Agnostiker, det är vad jag är, har jag kommit fram till. En som inte vet om hon tror men som kanske gör det. Ibland känns det som om det skulle vara skönt att göra det, ibland vet jag inte. Ibland verkar teorin om slumpen väldigt trolig men ganska ofta påminns jag om det oförklarliga i vår tillvaro. Det magiska. Det obegripliga i naturens perfektion.

En sak vet jag i alla fall säkert. Jag tänker förbli medlem i Svenska kyrkan, det är ett aktivt val för mig. Jag själv är döpt men inte konfirmerad, mina barn är döpta. Jag har aldrig varit gift så jag har inte ställts inför valet i det fallet men jag älskar att gråta på andras bröllop och då har jag varit i kyrkor i nio fall av tio.

Däremot vill jag inte att religionen någonsin ska fungera som ett tvång. Stat och kyrka bör vara åtskilda och religionsfrihet, inklusive ateism givetvis, är det enda tänkbara i mitt universum. Jag tackar Gud för att jag lever i ett sekulariserat samhälle... ;o)

Ojojoj... dagarna har gått och Tingeling har inte alls synts till i bloggosfären. Men nu är jag här igen! Fått hjälp av en snäll Krassman med en så basal sak som att fatta hur jag loggar in... :o) Hade ju glömt att det var med min mejladress och inte med något användarnamn. Så kan det gå.

Ny i bloggosfären

Hur länge som helst har jag velat detta - att skapa mig en egen blogg som det heter nuförtiden när det är ute att tala om sin hemsida. Jag vill skriva om allt som intresserar mig, livet och kärleken, politik och glamour, smått och stort. Och det tänker jag härmed göra!

Inom kort ska jag ta och fixa en kort presentation av mig själv också. Tills dess säger jag bara - välkommen till Tingeling i politiken!