Nej, det brukar man ju inte tycka. Men jag känner mig oerhört stark, som tur är, när det visar sig att den man trodde man kunde hålla i hand när åskan går inte finns där.
Inte är jag ensam. Jag har ju en underbar familj och fantastiska vänner. Så nog ska jag klara det här, också.
Men visst är jag ledsen att det blivit som det blivit.
Det som inte dödar, härdar. Skönt att jag är stark, även när jag är ensam. Skönt att jag är jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar