Dop

I dag har jag varit på barndop. Min kusins lilla dotter döptes, av en mig närstående präst, i en fin liten lantlig kyrka. Vackert.

Det är inte så ofta det blir av att besöka kyrkor men jag har inget emot miljön, inte alls faktiskt. Däremot känns det alltid lite konstigt med det där patriarkala om Fader vår och så. Vill vara obstinat och säga Moder vår eller kanske Förälder vår (fast det sistnämnda låter lite konstlat, det kan jag medge :o)

Jag tycker om att befinna mig i en kyrka, vare sig det är det är en liten, gammal ute på landet eller en stor, som Katarina eller Sofia på Söder. Gillar också att lyssna på en bra predikan fast det var väldigt länge sedan. Ändå vet jag inte vad jag ska tro om Gud, eller om ett liv efter detta.

Agnostiker, det är vad jag är, har jag kommit fram till. En som inte vet om hon tror men som kanske gör det. Ibland känns det som om det skulle vara skönt att göra det, ibland vet jag inte. Ibland verkar teorin om slumpen väldigt trolig men ganska ofta påminns jag om det oförklarliga i vår tillvaro. Det magiska. Det obegripliga i naturens perfektion.

En sak vet jag i alla fall säkert. Jag tänker förbli medlem i Svenska kyrkan, det är ett aktivt val för mig. Jag själv är döpt men inte konfirmerad, mina barn är döpta. Jag har aldrig varit gift så jag har inte ställts inför valet i det fallet men jag älskar att gråta på andras bröllop och då har jag varit i kyrkor i nio fall av tio.

Däremot vill jag inte att religionen någonsin ska fungera som ett tvång. Stat och kyrka bör vara åtskilda och religionsfrihet, inklusive ateism givetvis, är det enda tänkbara i mitt universum. Jag tackar Gud för att jag lever i ett sekulariserat samhälle... ;o)