Minnet av Anna Lindh

I tisdags var det möte för riksdagens s-grupp för sista gången den här våren. Innan Mona Sahlin började prata om dagsaktuella frågor sade hon en sak som fick mig att stanna upp lite i vardagsstressen. Hon påminde om att just denna dag, den 19 juni, skulle Anna Lindh ha fyllt 50 år.

Det är märkligt att vi inte talar oftare om Anna Lindh, allt hon gjorde och sade, stämningen hon spred omkring sig. Det är som om det känns för tungt och hopplöst och så hastar vi vidare och kämpar på, vi som är kvar där hon var, i rörelse(n).

Själv träffade jag aldrig Anna Lindh, jag började jobba på s-kansliet 2004 så då var det för sent. Men när jag sommarjobbade på Aftonbladet sommaren 2000 fick jag göra en telefonintervju med henne. Hon satt i en bil på väg mot Arlanda och vidare utomlands men var väldigt vänlig och lätt att prata med. Bland annat minns jag att hon talade om hur viktigt det var att EU skulle utvidgas så att även de forna östländerna fick möjlighet att delta i samarbetet. Hon fick aldrig uppleva när det förverkligades men hade helt säkert stor del i att det blev så. Anna Lindh var ju väldigt aktiv som utrikesminister, bland annat i EU-arbetet.

Det känns så konstigt att tänka på att hon är död, att hon togs ifrån oss alldeles för tidigt. Hon som var vårt framtidshopp och som hade så mycket kvar att göra. Varför? Den frågan kan aldrig besvaras men hänger ändå kvar i luften.

Den dagen då Anna Lindh attackerades på NK är en av de där dagarna som jag och många med mig alltid kommer att minnas. Jag var höggravid och hade bjudit hem mina dåvarande arbetskamrater på tidningen Mitt i Söderort på middag. De berättade att Anna Lindh hade blivit knivskuren "i handen" och vi var alla illa till mods men hoppades på det bästa. Nästa morgon satt jag i soffan framför morgon-tv:n och såg på den direktsända presskonferensen.

Jag kommer aldrig att glömma åsynen av tuffingen Göran Persson när hans röst bröts och han fick göra allt för att hålla tårarna tillbaka. När han sade att Anna Lindh hade avlidit skrek jag rakt ut och började storgråta. Jag var ju ensam och behövde inte tänka på att behärska mig inför någon annan. Det kändes så ofattbart och fruktansvärt orättvist och sorgligt.

När vi på s-kansliet hade avslutning häromdagen var Mona Sahlin också med. Vi fick varsin bok med tal och texter av Anna Lindh, en bok med titeln Människovärdet är grunden. I dag avslutar jag med ett citat ur den:

"Jag är stolt över att vara socialdemokrat, och jag tänker inte säga till vare sig den handikappade pojken eller flickan i Sverige, eller till pensionären: Sköt Dig själv! Du tillhör inte min familj.

Jag är stolt över att vara socialdemokrat, och jag tänker inte säga till våra vänner i Sydafrika, de palestinska ungdomarna i flyktinglägren, de baltiska ungdomarna som slåss för nationellt självbestämmande, de arbetslösa européerna eller flyktingarna som kommer hit: Vi struntar i er, för ni tillhör inte oss - ni tillhör den stora världen.

Nej, socialdemokratins idé är just att vi inte bygger staket runt vår egen lilla värld, vare sig det är den egna byn, det egna landet eller Västeuropa, och säger: Det som är utanför angår inte oss. Socialdemokratins kännetecken är tvärtom att vi utgår från den människosyn som lär oss att alla människor, oberoende av hudfärg, kön eller social tillhörighet har ett värde och rätt till ett värdigt liv. Det ska vi fortsätta att kämpa för."