Mesigt, Svenska kyrkan!

Kom igen nu! Man kan inte vara halvtolerant eller halvt om halvt ta ställning för alla människors lika värde. Det är faktiskt antingen eller. Det håller inte att fortsätta dela in kärlekens officiella befästande i a- och b-lag i form av äktenskap för särkönade och partnerskap för samkönade.

För mig är det fullständigt obegripligt vad som står i vägen för dem som inte tycker att människor av samma kön skulle kunna få gifta sig i kyrkan. Eller för den delen, att de får det men att det inte får kallas äktenskap. Kan en sorts kärlek vara sämre eller lite mindre värd än en annan? Självklart inte.

Jag förstår att Svenska kyrkan är en stor, gammal, i stycken konservativ institution. Men den har genomgått nödvändig modernisering förr. Det är, skrämmande nog, inte så många årtionden sedan vi fick de första kvinnliga prästerna. I dag är det motståndarna mot dessa som betraktas som aparta. Jag är optimist, det går åt rätt håll.

Men jag är ändå arg. Det är fortfarande inte alls sällsynt att människor blir nedslagna enbart på grund av sin icke heteronormativa personlighet. Det händer i våra skolor, på våra krogar och ute på gator och torg. Nyligen hände det c-riksdagsledamoten Fredrick Federley, oftast händer det andra som inte är kända och sällan blir det ens uppmärksammat i medierna.

Det är alltid fullständigt oacceptabelt! För alldeles för många människor innebär detta våld eller hot om våld från fördomsfulla och hänsynslösa människor en enorm inskränkning av den personliga friheten, en av de grundläggande fri- och rättigheterna för varje individ.

Med tanke på hur mycket som återstår innan vårt samhälle lyft sig från grottvarelsestadiet så måste Svenska kyrkan agera föredömligt. Man måste våga utmana inskränkthet och fördomar och gå lite före, även om en eller annan inte blir helt nöjd.

Helle Klein skriver klokt om detta i dag: http://blogg.aftonbladet.se/permalink.php?blog=3&art=663418&no_cache=1

Som sagt, kom igen nu!