Ambivalent klasstillhörighet gör livet lite knepigare

I kväll har jag varit på ett jätteintressant seminarium i ABF-huset. Det hette Kvinnor i klassamhället, Ett samtal om klass, kön och politik.

På podiet satt Anneli Jordahl och Susanna Popova, som båda skrivit varsin bok om klass, Anneli Jordahls bok heter Klass - är du fin nog och Susanna Popovas bok heter Överklass. Det var Marita Ulvskog som ledde samtalet och många i den stora publiken (typ 200 personer i en fullsmockad sal) deltog.

Jag tycker att frågan om klass är jätteintressant och väldigt svårdefinierad. En sak som jag har tänkt på är att många verkar vara så självklart trygga i sin klasstillhörighet. Man kommer från ett sammanhang där man känner sig helt och fullt förankrad. Knepigare blir det när man som jag är lite ambivalent. Är jag medelklass? Nja. Är jag arbetarklass? Knappast. Överklass? Definitivt inte, det är det enda jag är helt säker på.

Vilka variabler är de viktigaste? Inkomst, utbildningsgrad, kulturellt arv, språkliga färdigheter, vilka kretsar man rör sig i eller helt andra saker? Jag vet inte! Mina föräldrar är universitetsutbildade men jag är uppvuxen i en arbetarstad. Att vara bra i plugget var inget som stod högt i kurs och jag gick inte gymnasiet utan utbildade mig först vid 25 års ålder och framåt. Dessförinnan jobbade jag med en massa olika saker där det var bra att vara praktisk, vilket jag inte är. Därför kände jag hela tiden att jag tillhörde något slags b-lag på dessa otaliga arbetsplatser. Det var inte så bra för självkänslan och det har tagit många år att uppnå det självförtroende jag har nu.

Efterhand som jag satt och lyssnade på det helt kvinnodominerade samtalet (det fanns killar och män i publiken men ingen yttrade sig) så började jag känna den där välbekanta känslan - jag vill yttra mig! Och som vanligt åtföljdes känslan genast av hjärtklappning, särskilt som det var så fullt med folk i salen och Marita Ulvskog hade sagt att man gärna fick ställa sig i den mikrofonförsedda talarstolen.

Till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag räckte upp handen, blev sedd och Marita Ulvskog nickade diskret mot talarstolen. Bara att knalla fram.

Liksom flera andra i publiken inledde jag med något som bäst kan beskrivas som funderingar. Jag berättade ungefär det jag skrev nyss om min bakgrund, min svårighet att definiera min tillhörighet och så tog jag upp det jag så ofta tänkt på - att det som väldigt ofta skapar problem är människors fördomar och benägenhet att snabbt kategorisera varandra.

Diskussionen hade bland annat berört frågan om social rörlighet, möjligheten att göra klassresor eller på annat sätt spränga gränserna för sina givna förutsättningar. Jag sa att jag tror att denna rörlighet skulle underlättas väldigt mycket om vi såg på varandra mera öppet, vi människor.

Så långt såg de båda författarna ut att följa vad jag sa med intresse men så kom jag till en fråga som jag ville avsluta med, ställd till Susanna Popova. Hon hade tidigare flera gånger betonat att hon ser utbildning som en oerhört viktig nyckel till social rörlighet, framför allt en chans för begåvade människor att ta sig fram, oavsett ursprung. Min fråga blev då vad hon ansåg om den borgerliga regeringens kraftiga nedskärningar i vuxenutbildningen. För mig har ju chansen att utbilda mig sent i livet, att få en ny chans, varit helt avgörande för att kunna ta mig dit jag är nu.

Direkt som jag hade yttrat orden "den borgerliga regeringen" kunde jag se hur hennes blick förändrades, från intresse till leda och förakt (så kändes det i alla fall). Hon svarade, oerhört självsäkert och helt utan tvekan, att hon för sin del inte alls hade tänkt att uttala sig om den borgerliga regeringen. Hon ville helst att utbildningen skulle fungera så bra att alla hittade rätt genast men visst skulle man kunna få en andra chans, det tyckte hon.

Det var tufft att ställa sig i den där talarstolen men jag är både stolt och glad över att jag vågade. Det var jobbigt att möta hennes självsäkra förakt men om jag inte hade gjort min stämma hörd så vet jag att jag hade känt en gnagande känsla av missnöje efteråt. Det är viktigt att utmana sig själv ibland.