Tingeling 90 år

Min dotter fick in mig på intressanta tankebanor i går. Hon ville att vi skulle leka att hon skulle ge mig en present på min 90-årsdag. Hon slog in lite olika grejer i en filt och lämnade fram och så skulle jag säga "åh, taaaack så mycket" med en röst som skulle föreställa gammal. Och så skulle det så klart upprepas i det oändliga med ett år äldre för varje gång. Fast vid 100 satte jag stopp.

Hur som helst började jag fundera. Om jag nu skulle bli så gammal, var bor jag då? I Stockholm så klart men i vilket område och hur? Hyresrätt, bostadsrätt, radhus eller villa? Hur är det med syn och hörsel? Har jag tänderna kvar? Hur ser världen ut, finns det något kvar att det fina gamla sosse-Sverige eller har vi helt förvandlats till en lydstat till de förlovade staterna? Jag hoppas verkligen att jag får snälla och anständigt betalda människor på besök från hemtjänsten!

Om jag får gissa så tror jag att jag mår hyfsat. Fåfängt fortsätter jag att färga mina glesnande testar och jag bär mina rynkor med stolthet och utan restylane men målar mig lite ibland. Lite gråstarr, en del tänder kvar åtminstone, kanske hör jag sämre och säger VA på ett sätt som irriterar mina kärleksfullt överseende barn och barnbarn (och barnbarnsbarn?) en smula. Ja, eftersom jag säger det så ofta och ändå inte har fått kläm på den där jädra hörapparaten bakom örat. Särskilt teknisk eller praktisk har jag nog inte blivit på äldre dar och det där efterlängtade ordningssinnet har säkert inte uppstått ur tomma intet, tyvärr.

Jag hoppas att det står några titlar i min bokhylla med namnet Hoatson på ryggen. Lite lagom berömd är jag gärna, bara jag slipper läskiga stalkrar. Jag skrockar glatt vid minnet av mig själv som gäst i Luuks program och i en låda ligger en hög med brev från läsare vars känslor och tankar jag väckt.

Förmodligen finns det uppfinningar vi aldrig skulle kunna drömma om, vi använder säkert otroligt oumbärliga nya prylar. Men det kommer inte att spela mig någon större roll. Vad jag verkligen hoppas är att jorden inte är totalförgiftad, att det inte är alltför många krig (helst inga men jag är ju inte helt orealistisk i mina förhoppningar, tyvärr), att barnen och deras familjer mår bra och att Sverige har en sosseregering som ser till att hålla inkomstklyftorna så små som det går. Välfärden önskar jag evigt liv. Sedan önskar jag så klart innerligt att dagens fördomar mot alla som är annorlunda (alla ÄR annorlunda på något sätt) har övergått i härlig och självklar tolerans och kärlek. Alla SKA faktiskt med.

Ja, det är klart att det vore mysigt om det finns en rolig gammal gubbe där intill också men man kan väl inte begära allt, antar jag.