Late August melancholy

Sitter och känner mig lite vemodig, utan att riktigt ha klart för mig varför. Kanske har det att göra med att jag saknar ett mera förutsägbart liv. Kanske längtar jag efter den dag jag har fullbordat det jag måste skriva. Eller så är det den där sorgliga insikten om att sommaren, ännu en gång, ännu ett år i mitt liv, håller på att dö ifrån mig.

Den kan ju aldrig bli lång nog. Aldrig alltför solig eller tillräckligt innehållsrik. Det kan aldrig bli för många sjödopp men alltför ofta, som i år tyvärr, för få.

Det finns dom som älskar hösten mer men jag är inte en av dom. Jag är en vår- och sommartjej och nu går min tid mot sitt slut igen. Nu ska det bli mörkare och kallare. Javisst kan jag tända ljus och ja, även jag kan tycka att det är mysigt att sitta inne och lyssna till regnet som smattrar mot rutan. Men. Inget är som sommaren och det gör ont inombords nu när hon lämnar mig igen.

Längtar redan till nästa...