Hur kunde jag glömma...?

I min dator (eller vad dylika mackapärer nu kallas vid det laget) finns så klart mitt gamla Sommarprogram kvar. Det som fick så fin respons från lyssnarna... å bla bla bla... Dream on, girl!

Tingeling 90 år

Min dotter fick in mig på intressanta tankebanor i går. Hon ville att vi skulle leka att hon skulle ge mig en present på min 90-årsdag. Hon slog in lite olika grejer i en filt och lämnade fram och så skulle jag säga "åh, taaaack så mycket" med en röst som skulle föreställa gammal. Och så skulle det så klart upprepas i det oändliga med ett år äldre för varje gång. Fast vid 100 satte jag stopp.

Hur som helst började jag fundera. Om jag nu skulle bli så gammal, var bor jag då? I Stockholm så klart men i vilket område och hur? Hyresrätt, bostadsrätt, radhus eller villa? Hur är det med syn och hörsel? Har jag tänderna kvar? Hur ser världen ut, finns det något kvar att det fina gamla sosse-Sverige eller har vi helt förvandlats till en lydstat till de förlovade staterna? Jag hoppas verkligen att jag får snälla och anständigt betalda människor på besök från hemtjänsten!

Om jag får gissa så tror jag att jag mår hyfsat. Fåfängt fortsätter jag att färga mina glesnande testar och jag bär mina rynkor med stolthet och utan restylane men målar mig lite ibland. Lite gråstarr, en del tänder kvar åtminstone, kanske hör jag sämre och säger VA på ett sätt som irriterar mina kärleksfullt överseende barn och barnbarn (och barnbarnsbarn?) en smula. Ja, eftersom jag säger det så ofta och ändå inte har fått kläm på den där jädra hörapparaten bakom örat. Särskilt teknisk eller praktisk har jag nog inte blivit på äldre dar och det där efterlängtade ordningssinnet har säkert inte uppstått ur tomma intet, tyvärr.

Jag hoppas att det står några titlar i min bokhylla med namnet Hoatson på ryggen. Lite lagom berömd är jag gärna, bara jag slipper läskiga stalkrar. Jag skrockar glatt vid minnet av mig själv som gäst i Luuks program och i en låda ligger en hög med brev från läsare vars känslor och tankar jag väckt.

Förmodligen finns det uppfinningar vi aldrig skulle kunna drömma om, vi använder säkert otroligt oumbärliga nya prylar. Men det kommer inte att spela mig någon större roll. Vad jag verkligen hoppas är att jorden inte är totalförgiftad, att det inte är alltför många krig (helst inga men jag är ju inte helt orealistisk i mina förhoppningar, tyvärr), att barnen och deras familjer mår bra och att Sverige har en sosseregering som ser till att hålla inkomstklyftorna så små som det går. Välfärden önskar jag evigt liv. Sedan önskar jag så klart innerligt att dagens fördomar mot alla som är annorlunda (alla ÄR annorlunda på något sätt) har övergått i härlig och självklar tolerans och kärlek. Alla SKA faktiskt med.

Ja, det är klart att det vore mysigt om det finns en rolig gammal gubbe där intill också men man kan väl inte begära allt, antar jag.

Jadå

Jag är på't igen. Ni trodde väl inget annat? Snart, snart har jag skrivit klart. Det ska bli så skönt. Men det kommer nog att kännas väldigt konstigt också.

Natt

Och nu har jag skrivit lite till.

Usch

Jag känner mig helt borta. Skrev till tre i natt, ett vidrigt stycke som jag länge vetat att jag måste få ur mig. Och nu har jag läst en lång stund, sånt jag skrivit i den värsta delen av min bok. Gjort små rättningar, gått in i känslan, konstaterat att det håller. Jobbigt. Men snart är det klart, det är inte så mycket kvar att skriva nu.

Sen.

Sen kommer nästa hemska sak. Att se om det duger åt något förlag. Men gör det inte det så har jag åtminstone försökt. Och det borde verkligen duga.

För övrigt...

...var jag elaka tanten därinne på blibliteket. Medan jag satt och skrev hörde jag en tjej några hyllor bort med hög och klar röst börja inleda ett mobilsamtal med någon på Södertörns högskola. Stora pedagogiska skyltar på väggarna överallt med överkorsade mobiltelefoner. Jag gick helt sonika fram och sa att "ursäkta men det kanske inte är en så bra idé att prata i mobiltelefon på ett bibliotek".

Hon såg lite skyldig ut, fortsatte samtalet men sänkte rösten och var ganska kortfattad medan hon pratade färdigt.

Ja, jag är konservativ i vissa avseenden. Jag är en sån där tråkig människa som kan reta mig enormt på högljudda mobilpratare på t-banan också. Och jag tillhör rentav den försvinnande lilla skara som tyckte att mobilsamtalfria t-banevagnar var en bra idé. Och jag tål kritik (åtminstone i den här frågan :o)

Som det kan bli

Sitter här och gäspar nu, trött i hela kroppen är jag efter en lagom intensiv dag. I kväll var jag ju på möte och tidigare i dag har jag besökt Medborgarplatsen inte mindre än TVÅ gånger. Lyckades nämligen tappa mitt A5-stora kollegieblock inne på skötbordstoan på bibblan där och trots att en rar kille med skånsk dialekt (jag ringde) gick och kollade både i receptionen och inne på den toan så hittade han inte mitt block.

Jag ville verkligen ha tillbaka det, där fanns ett kort, nyskrivet stycke av min kommande, odödliga roman. Visst kunde jag ha skrivit om men jag ville samtidigt inte att någon annan skulle läsa. Inte heller ville jag att blocket skulle slängas bort och beblandas med skitiga sopor någonstans, för att sedan brännas. Jag tänkte "om det inte ligger kvar inne på toagolvet så måste ju någon ha tagit ut det därifrån och vad fasiken har människan då gjort med det när det inte är inlämnat till receptionen"?

Så vad göra. Jo, lämna det hem jag just återvänt till - tråkigt och jobbigt kändes det men förvisso ett i-landsproblem närmast oförskämt att klaga över - och, under över alla under, jag HITTADE blocket! Det låg på en liten informationsdisk nära avdelningen för skönlitteratur.

Hallelujah, det kanske finns en högre makt trots allt, hoppas eder favoritagnostiker.

Snart...

...går jag på möte med s-föreningens styrelse för första gången sen i våras. Det ska bli trevligt men jag önskar att jag hade några bra idéer om vad vi ska hitta på under hösten.

Nu borde i alla fall Realisten vara nöjd med mig! Hon är ju så militärisk när det gäller blogguppdatering, flickebarnet.

Dagens hemskaste boktips

I dag lånade jag en bok på Medisbibblan: Spelat liv av Louise Eek. Fruktansvärd och bra, jag har snart läst ut den. Bara 115 sidor, den hade gärna kunnat vara lite längre. Som läsare får man en inblick i vad som kan leda en ung tjej in i sexindustrin. Stramt men personligt berättat och jättejättejättehemskt. Usch. Rekommenderas.

Folk!

Måste bara lyfta upp en ny kommentar på mitt gamla inlägg om den offentliga tandpetaren. Roliga Elin berättar:

Men jag har sett något konstigare. Jag såg en man som satt på tunnelbanan med en lök i handen. Han drog loss en skiva av löken, tuggade på den en stund och spottade ut den i en platspåse. Sedan tog han nästa lökskiva och upprepade proceduren. Samtidigt som han tuggade löken gnuggade han de blöta lökbitarna i påsen mot varandra. Varför gör man så? Det luktade lök i hela vagnen.

Nytt namn på g

Ylva och jag har kommit fram till att Gulag är ett lite opassande namn. Vi vill ju inte såra någon. Därför funderar vi nu på om inte lotten ska få heta Brittiska samväldet i stället. När man nu är ute och koloniserar omvärlden...

Jag har ju bonnablod på mödernet men stolta anor från Imperiet på fädernet. Rule Britannia!

Hårt slit på lotten aka Gulag

Jag vet... Ni tror inte edra ögon men kameran ljuger inte.

Till slut föll det på Ylvas (koloni)lott att hålla lillpluttis på gott humör.

Nu får du faktiskt sluta gräva, mamma. Jag vill heeeeem!

Efteråt hade jag behövt en hästtjej som kunde kratsa mina hovar.

...dessutom såg det ut som om en nödig häst hade passerat.

Favorit i repris - nu mä bildkredd!

Foto: Grötmorsan (vill hon ha sitt riktiga namn mä får hon höra av sig så ändrar jag :-D)

Nu blire gräva av!

Ylva och jag har fått vår kolonilott - jippie! Senare i eftermiddag ska vi gå dit och börja gräva bort kirskålen (hetere visst) så att vi kan så lite gräs och så.

Gubbklubben fortsätter regera

Fan (ursäkta svordomen) vad besviken jag blir. Barack Obama väljer Joe Biden, 65, som vicepresidentkandidat. Jag vet inte vilken roll superskickliga Hillary Clinton kan få men jag blir bara så trött. Urless på världen som en gubbklubb.

Sück, sück, trippelsück... Hon hade inte en sück...

Åh, vad tråkigt att Carolina Klüft inte fick till det. Och jag vågar inte tänka på vilka hårda omdömen som kommer att fällas av oempatiska själar som Realisten och Pappsilappsi.

Småkillar i klänning

Det här är det bästa jag har läst på länge!

Vad tycker du? Själv blev jag glad i går när jag var och hälsade på en kvinna som har barn på samma dagis som jag och hon berättade att både hennes son och en annan pojke hade haft kjol på dagis. De ville väl ha lika fina kläder som sina systrar, helt enkelt.

Tävla är silver, vinna är guld

Det rasar visst in en massa svenska silver i OS, kul! Duktiga människor, dom där, även alla fyror, femmor, sexor och så vidare. Har lite svårt att stå ut med alla klagomål från folk som liksom jag aldrig skulle komma i närheten av ett kval ens. Alla som överhuvudtaget tar sig till tävling i de olympiska spelen är värda respekt och beundran.

Men visst vore det kul med ett svenskt guld! Kan ju inte låta bli att hoppas på Carolina Klüft i eftermiddag, fast det är ju inte alls säkert att hon har uppnått den kapaciteten i längdhopp än.

Tycker ändå att det var coolt av henne att strunta i nationens förväntningar på ett "säkert" guld i mångkamp och i stället följa sin egen vilja. Fast vem hade väntat sig något annat av henne? Hon är hur häftig som helst, den där klüftiga bruden.

Förlåt mig!

Jag har syndat och böjer mitt huvud för att dölja skammens rodnad på mina kinder...

Kan ni förlåta? Jag bloggade inte en rad i går. I stället var jag ute och levde livet irl. Dålig stil, mycket dålig stil.

Kan ni förlåta?

Minnen från Monza

Cool racertjej.

Julian körde med kusin Jane.

Lisa framför startmarkeringarna.

Ja, den heter Enzo Ferrarigatan men jag tror inte att man kan bo där.

Usain Bolt!

Ja, det namnet har jag lärt mig nu. Vilken kille! Jag är inte precis någon sportnörd men i dag blev jag faktiskt tårögd framför tv:n. Turligt nog har jag lyckats pricka in båda hans världsrekord, trots att jag inte kollat så mycket på OS. Det var verkligen väl värt att se honom jazza loss efteråt. Så cool :-D

Vart tog politiken vägen?

Hmmm... Kom just att tänka på titeln på min blogg, Tingeling I POLITIKEN. Inser att jag inte skriver så särskilt mycket alls om politik nuförtiden, trots att jag tänker både det ena och det andra väldans genomtänkta och kloka både nu och då.

Skulle ju så klart kunna komma med en klargörande analys om vad som borde göras allragenast i Georgien nu, av FN och alla de kloka som sitter där men... I stället skriver jag om folk i t-banan som petar tänderna med trådar från sina brallor. Ja, som det kan bli! Ska jag skylla på föräldraledigheten eller ska det bli bot och bättring? Den som följer min blogg får se...

Trist

Det hade verkligen varit kul om Stefan Holm hade tagit medalj. Men. Det blir inte alltid som man hoppas.

Bildligt talat

Nu börjar det se lite småtrist ut här igen, bara massa text och inga bilder. I och för sig behöver ni ju inte skrålla så långt ner för att se den förtjusande bilden på Tant Gredelin och Herr Hellman.

Och inte kunde jag ta en bild på Tandpetaren, det hade ju varit gräsligt hänsynslöst av mig.

Madonna då? Nej, jag har aldrig fått förmånen att fotografera damen och min respekt för upphovsrätten är alltför stor för att jag ska knycka någon annans bild och publicera här. Men visst hade det inlägget blivit betydligt piffigare med en bild på denna otroliga ikon. Bildrika bloggar blir bättre!

Men snart så. Snart hittar jag på nåt. Vänta ni bara!

Late August melancholy

Sitter och känner mig lite vemodig, utan att riktigt ha klart för mig varför. Kanske har det att göra med att jag saknar ett mera förutsägbart liv. Kanske längtar jag efter den dag jag har fullbordat det jag måste skriva. Eller så är det den där sorgliga insikten om att sommaren, ännu en gång, ännu ett år i mitt liv, håller på att dö ifrån mig.

Den kan ju aldrig bli lång nog. Aldrig alltför solig eller tillräckligt innehållsrik. Det kan aldrig bli för många sjödopp men alltför ofta, som i år tyvärr, för få.

Det finns dom som älskar hösten mer men jag är inte en av dom. Jag är en vår- och sommartjej och nu går min tid mot sitt slut igen. Nu ska det bli mörkare och kallare. Javisst kan jag tända ljus och ja, även jag kan tycka att det är mysigt att sitta inne och lyssna till regnet som smattrar mot rutan. Men. Inget är som sommaren och det gör ont inombords nu när hon lämnar mig igen.

Längtar redan till nästa...

Offentlig tandpetare

I dag åkte vi tunnelbana genom stan. Vi skulle hälsa på min syster. När vi satt där, jag själv försjunken i ett klurigt 16-siffrorssudoku, blev jag varse en man med ett något udda beteende på andra sidan gången.

Det första jag noterade var att han verkade lite omedveten den osynliga privata sfär som de flesta människor föredrar att omge sig med. Hans fötter nästan omringade den för honom helt okände killen mitt emot. Men det skulle bli värre.

En oskriven lag i tunnelbanan är som bekant att man inte tittar på varann, i alla fall inte längre än absolut nödvändigt. Om man inte börjar prata förstås, som folk gör med mig nästan varje gång jag har ett eller annat sött barn med mig. Men annars gäller att lämna varann i fred. Den här gången kom jag emellertid på mig själv flera gånger med att sitta och glo lite för länge på den här killen.

"Vad gör han?", tänkte jag. "Sitter människan och petar tänderna - här?"

Och det var just vad han gjorde. Men inte nog med det, han satt dessutom och rev av trådar från nederkanten av sina jeans för att använda som tandtråd. Äckligt lät det också, det regelbundna och noggranna petandet.

Ja, jag vet. Han kanske är psykiskt sjuk, jag bör visa tolerans. Och det gör jag ju också, jag gjorde verkligen mitt bästa för att inte se ut som om jag hade käkat för mycket glosoppa. Men jag kunde inte hjälpa att jag tyckte det var rätt äckligt. Det kanske är min brittiska uppfostran, vad vet jag.

Grattis Madonna - 50 år i dag!

Som ni har väääntat!

Här kommer den äntligen, bildernas bild. Kom nu inte och säg att den är suddig, att ni inte ser vilka det är! Och ja, innan någon påpekar det, jag är en fjåååårtis... *L*

Duuuttiiiii!

Har simmat 1500 meter i dag!

Utmattad men nojd!

I dag har vi varit inne i Milano och det var haftigt men ocksa jobbigt. Alla som nagonsin varit bortresta med flera barn varav en ar en smatrotsig fyraaring med hemlangtan forstar nog ungefar vad jag menar. Holl pa att fa spatt inne i den otroligt vackra domen men storsonen var ett enormt stod och sa smaningom blev allt bra igen.

Har nu hunnit ata pa varldens enda McDonalds utan gulrod skylt, den var utford i guld och svart i stallet, med hansyn till den tres chica omgivningen. Svajndyrt! Men det fattade jag inte forran efterat, det var for varmt for att jag skulle rakna pa vad europriset innebar i reda, svenska pengar. Naval, jag ska VERKLIGEN inte klaga, vi har blivit bjudna pa hur mycket underbar mat som helst i detta min harliga kusins hus :o)

Milano ar en enormt vacker stad... Inte for att tunnelbanan var det men jag har anda en marklig fortjusning i att testa detta fortskaffningsmedel i olika storstader. Det ger en inblick i hur livet fungerar for vanliga manniskor, i deras vardag. Jag kan kallt konstatera en sak: Jag skulle inte vilja leva som ensamstaende foralder har. Och da ar bristen pa hissar i t-banan bara en detalj, liksom att det saknas skotbord bland toaletterna i shoppingcentren.

I morgon reser vi hem igen. Otroligt vad mycket man kan hinna uppleva pa en sa pass kort resa utomlands! Fantastiskt. Jag kommer allrahelst att sakna det brittiska gemytet dock, som jag upplever har hos min kusin och hennes familj. Onskar att jag kunde beskriva vad jag menar men jag antar att det maste upplevas for att kunna tydliggoras. Och det ar troligen lattare att forsta for den som sjalv har minst en brittisk foralder.

Milaaaano!

Ja, nu ar vi har och jag kan skriva ett sant dar coolt inlagg utan punkter over det svenska alfabetets tre sista bokstaver... Har inte sa mycket att beratta an, mer an att vi akte med samma flygplan som Sveriges finansminister. Fast han satt langst fram, vi satt i mitten. Alperna var skitsnygga uppifran, det tyckte dottern ocksa :o)

Nu ar vi inkvarterade och blir duktigt bortskamda. Vi pratar engelska sa gott vi kan, italienskan daremot ar ratt skral, to say the least, hehe...

Jag tog med alldeles for fa fardigblandade babysemptetror, ska utforska affarerna har och se om det finns en lokal (eller multinationell) variant.

Resfeber

Ja, jag vet att jag inte uppdaterar tillräckligt ofta för att vara riktigt blogghot. Men nu har jag i alla fall reeeesfeber! Återkommer i frågan. Hångla på ni, så länge.

En av årets lyckligaste dagar... Prideparaden!

Farbrorn och jag kring Sergels torg, härligt långt kvar att gå... :o)



Julians första parad.



Vi hamnade framför den vackra regnbågsflaggan ett tag.

I parken var det regnigt men vad tusan, the Pride must go on! Just smile!