Behovet av en privat sfär kontra behovet av att skydda de mest utsatta

Jag har fått intressanta kommentarer på temat personlig integritet igen. Det är tydligt att Piratpartiet rör vid något vitalt hos en del av befolkningen, företrädesvis unga män. Och även om jag tycker att de missar väldigt många frågor (typ nästan alla utom en, med omnejd) så vore det idiotiskt att avfärda Piratpartiet efter deras framgång i gårdagens val till EU-parlamentet. Jag har själv en son som får rösta i nästa riksdagsval. Varför skulle jag avfärda ett parti som har full koll på de arenor där han rör sig de många timmar han spenderar framför datorn?

Det måste till en grundligare diskussion om människors personliga integritet, i den så kallade verkligheten precis som på nätet, via telefon och så vidare.

När jag var liten sa min mamma till mig att "man läser inte andra brev". Den inställningen har jag kvar. Människor måste få ha en privat sfär. Ja, det kan dölja sig en del där som kanske inte är så trevligt att se, ungefär som silverfiskar och smuts frodas i mörka vrår längst in under badkaret. Men vi människor är både storslagna och torftiga varelser, vi är som vi är. Och vi behöver få vara privata.

Å andra sidan finns det tillfällen när det blir för skitigt i vissa skrymslen. Det är inga lätta frågor, det här. Men om de fullständigt samvetslösa ligor som sålt barn och unga människor för sexköp, det vill säga sysslat med trafficking, enbart kunnat stoppas genom att polisen avlyssnat deras samtal, så vacklar jag.

Och om jag uppfattat vår förra justitieminister Thomas Bodström rätt, så är det Socialdemokraternas grundinställning när det gäller avlyssning. Det ska krävas misstanke om grov brottslighet. Dessutom tycker jag att all myndighetsutövning måste kontrolleras av oberoende instanser, det får inte bli frågan om godtycklighet.

Diskussionen lär inte ta slut här. Men nu har jag i alla fall skrivit om Piratpartiet utan att fokusera bara på fildelning.