Det är lätt att tappa tron på MÄNskligheten ibland...

Skulle vilja blogga oftare men lyckas inte alltid samla tankarna tillräckligt bra för att formulera det jag vill ha sagt. Just nu ligger en massa funderingar och skramlar kring det här med män som utnyttjar unga tjejer i så kallat "gruppsex". (Ordet känns ganska bisarrt när det helt klart är gruppvåldtäkter det handlar om, ofta med inslag av vidrig förnedring - läs längst ner i artikeln, sist i näst sista stycket.)

Jag har skrivit om det tidigare, här och här. Just nu är ämnet som bekant aktualiserat i och med att den här smutsiga byken hamnat i blixtbelysning. Det är väl den klassiska taktiken hos den som förhörs som misstänkt för sexualbrott, att få det att verka som om offret "var med" på det.

Om Expressens uppgifter stämmer och han medger att han "hade sex" med en flicka (ålder oklar) i Bandhagen så uppstår många frågor och associationer. Vad är det att "ha sex"? Vad innebär "frivilligt"? Frågan aktualiserades på ett fruktansvärt sätt i ett skrämmande men viktigt reportage i SVT:s Uppdrag granskning. Min fina vän Irmeli Krans skriver initierat om det här.

Historien kring Göran Lindberg är otroligt tragisk. När en högt uppsatt manlig polischef för en gångs skull visar ett stort och återkommande engagemang i frågor om jämställdhet och kvinnors och barns rättssäkerhet så visar det sig att han själv har väldigt mycket att förklara. Lars Lindström sätter ord på den besvikelse som väldigt många känner i dag.

Jag vet ju att det väcker mycket ilska och defensivitet att generalisera kring manligt och kvinnligt beteende. Vill inte gärna göra det. Men önskar innerligt att händelser som dessa i det långa loppet fungerar som en väckarklocka.

Det optimala vore om det får alla bra och helsjyssta män därute att öka takten i det viktiga jämställdhetsarbete som vi alla, oavsett kön, måste bedriva. För vi vill ju inte att våra eller andras barn ska drabbas av all den ruttenhet som finns i världen som den ser ut i dag. Inte sant?