Jag - en kackerlacka med glittrande glada ögon

Det händer då och då att jag får höra att jag har glittrande glada ögon och jag ser i spegeln att det är sant. Ögonen är som bekant själens spegel och ja, mitt inre är ofta uppfyllt av en obändigt bubblande glädje. Men det beror inte på att jag är en sorglös människa, tvärtom. Som de flesta andra har också jag mött en eller annan svårighet i mitt liv. Bara att hantera utan att förlora livsmodet och förmågan att ha kul, fnissa och gapflabba.

En gång hade jag en chef (jag har haft väldigt, väldigt många och det har lärt mig att det inte alltid är så lätt att vara en bra och genomkompetent chef i alla avseenden) som sa något oerhört korkat till mig. Han sa att jag som jämt var så glad väl aldrig hade upplevt något sorgligt. Kommentar överflödig.

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig eller som man föreställde sig i unga år. Men det kan bli väldigt bra ändå. Inte trodde jag att jag skulle vara singel med tre barn (med varsin pappa) vid 43. Jag trodde nog att jag (tidigt i livet) skulle ha gift mig i en lång, skimrande vit klänning och krona eller tiara på huvudet. Med en man som hade exakt alla egenskaper som var bra för mig och som behövde just de egenskaper som jag besitter. Allt detta skulle naturligtvis förbli statiskt och samtidigt spännande och oändligt lyckligt. Barn skulle vi ha och barn har jag också fått. Dessa trenne underbara som förgyller mitt liv och som stör mig när jag vill sitta i fred vid min dator.

Nåväl. Det blev ingen drömprins och "och så levde de lyckliga i alla sina dagar". Jag har hur som helst fått uppleva lite allt möjligt skoj och min nyfikenhet är ännu inte riktigt död. Jag har överlevt en del mer eller mindre hårda smällar och jag ler och skrattar massor varendaste dag i mitt pågående liv. En kackerlackas överlevnadsinstikt har gett mig glittrande glada ögon och det trivs jag förträffligt finfint med.