Ibland ser man sig själv utifrån, nästan som dom säger att man kan göra om man är nära döden. I kväll har jag, stadsbruttan med silvriga sneakers, kört flera skottkärrslass kodynga över en väg mellan två kolonilottsområden. Vilken skänk från ovan! Men samtidigt en lätt surrealistisk upplevelse.
Det började med att en för mig okänd man kom fram och frågade om jag ville ha kodynga. Det var kväll och jag höll på att gräva upp maskrosor. Han såg inte farlig ut eller så och jag kunde inte heller tolka hans replik som något slags raggningsförsök, så jag hängde med honom över vägen och fram till en stoooor hög koskit. Strax kom också en kvinna fram och innan jag visste ordet av höll vi alla tre på att med grepar och spadar lassa tre skottkärror fulla med kobajs. Sen drog vi kärrorna över vägen och fram till Y:s och min lott. En stund senare låg alltså 14 lass i en prydlig hög hos oss. "Nu kan du sitta och titta på när din kompis sprider ut det åt er", skrattade mannen.
Så mycket gödsel lär ju vara värt en mindre förmögenhet men jag hade ingen plånbok med mig och de väntade sig inte heller någon ersättning. En får tacke.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Säg bara till om behöver lobotomeras.
Tänker inte säga det ordet.
Skicka en kommentar