Det häftiga med att betala skatt

Det är inte så sällan jag hört folk låta ganska spydiga när de nämner Mona Sahlins berömda uttalande om att det är häftigt att betala skatt. Det tycks för många vara självklart att alla vill behålla mesta möjliga av sin inkomst för egen del. Men måste det verkligen vara så? Det förutsätter att egoism är människans viktigaste drivkraft och det tror jag faktiskt inte stämmer.

Jag vet av egen, bitter erfarenhet att det är livsfarligt att vara FÖR oegoistisk. Att tänka på sig själv är inte ett dugg fult, var och en är huvudperson i sitt eget liv och så måste det vara. Jag är den enda som var med hela resan sedan jag föddes och som helt säkert kommer att vara på plats den dag jag dör. Men det betyder inte att jag är som lyckligast när jag vet att jag har vad jag behöver och skiter i hur det ser ut för andra. Nej, vi människor är finfina flockdjur, vi behöver varandra och vi far illa när vi ser en annan lida. Därför vill vi leva i ett samhälle där vi tar hand om varandra, vi mår bäst när vi vet att även grannens barn har ett mål mat på bordet till kvällen och är hel och ren (till kropp och själ).

Jag är inte ekonom. Jag tänker inte som en ekonom och det är inte från mig du kommer att få höra vilken som är den optimala nivån för att betala skatt. Jag är en politiskt intresserad, solidarisk medborgare. Vad jag vet är att jag inte tror på platt skatt, det vill säga att alla, oavsett hur mycket man tjänar, betalar till exempel 25 procent av sin inkomst i skatt. Jag tycker att jag ska betala lite mer, procentuellt sett, än dem som tjänar mindre än jag och lite mindre än dem som tjänar mer än jag. Det tycker jag är ett bra sätt att utforma ett så rättvist system som möjligt.

Ända sedan jag var 16 år har jag arbetat och tjänat pengar. Varje år, även då jag studerade, har jag haft en inkomst som jag har betalat skatt för. Det känns bra. Skönt att vara med och bidra till det vi har gemensamt; skola, sjukvård, vägar och allt det där. En massa mer. Mycket mer än "välfärdens kärna", som borgarna säger. En sådan miniminivå nöjer i alla fall inte jag mig med. Inte heller Erik Laakso, som skrivit bra och tänkvärt här. Jag vill ju leva i ett toppenbra samhälle, för ALLA, och det är så klart inte gratis.

Jag kommer aldrig att bli helt nöjd med hur mina skattepengar används. Inte är det Gripen-plan jag helst bidrar till och inte inbillar jag mig att det aldrig myglas eller att något slags verklig rättvisa någonsin har uppnåtts. Men jag är rätt luttrad och van vid kompromisser. Jag har inte full insyn och jag är nog inte envis nog att se till att få det heller, i allt som pågår. Men jag vet att Sverige kan se mycket, mycket bättre ut än nu, när lärare sägs upp i tusental över hela landet. Inte var det färre vuxna som behövdes i skolan? Tvärtom, fler.

Allt handlar förstås inte om pengar. När det gäller köer i vården till exempel, behöver det inte alls vara dyrt att om vårdcentralen till exempel ringer upp dig i stället för att du ska sitta i telefonkö i timmar. Ibland handlar det bara om att tänka smart. Men det vore mycket osmart att inte inse att det kostar pengar att erbjuda bra vård till alla. Det handlar framför allt om att människor som arbetar inom välfärden ska ha anständigt betalt (och så kan de betala lite mera skatt, ju bättre de tjänar... fiffigt!).

Personligen har jag mer pengar över sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Jag säger inte att det är otrevligt eller att jag saknar idéer om vad jag kan göra med dessa pengar. Men helt ärligt kan jag säga att jag med glädje förlorar detta extra om jag vet att såväl mina som andras ungar har tillräckligt många vuxna omkring sig i skolan, om vården fungerar som den ska och så vidare, och så vidare. För det ÄR häftigt att betala skatt! Det är ett extremt klokt sätt att tillsammans bygga en bättre värld för oss och de våra. Tillsammans.