lördag 29 augusti 2009

Är mamma eller pappa viktigast?

Just nu känns det som om jag inte vet någonting och inte har något att säga om någonting alls. Jag är gammal nog att veta att det är en tillfällig svacka, att det bara känns så men det är förstås ändå inte så kul.

Det finns ändå en del saker jag har initierad kunskap om, till exempel gemensam vårdnad om barn. Har länge tänkt ta upp en av många aspekter på det ämnet: Är mamma viktigare än pappa för ett barn? (Om vi nu talar om heteronormativa relationer.)

Det kan ju verkar som att slå in en öppen dörr att ens ställa frågan men faktum är att uppfattningen att mamma ändå är lite viktigare är väldigt vanlig. Jag kom att diskutera det med en kompis nyligen. Det handlade om hur man gör med boendet efter en separation och hon tyckte att det verkade så hemskt för barn att behöva flytta mellan två bostäder. För mig är det självklart viktigare att barnet får massor av tid med båda sina föräldrar än att det får vara största delen av tiden i samma bostad (i det idealiska fallet då gemensam vårdnad är dealen förstås).

När vi ältade frågan fram och tillbaka och skärskådade det hela gav hon mig slutligen rätt. För någonstans börjar det med amningen, att det bara är mamman som kan amma och sen hänger det liksom kvar en osynlig uppfattning att mamman nog ändå är LITE viktigare.

Men jag menar att en pappa kan gå in från dag ett och ta en exakt lika viktig roll. Vid sidan av amningen (om den fungerar) finns det massor av tid att sköta om och gosa med den underbara lilla nya varelsen. Skapa nära band, njuta av hur viktig, ja faktiskt oumbärlig, man är för denna individ och samtidigt kanske rysa lite inför ansvaret och allvaret.

Så jag tycker att pappor är lika viktiga. De behöver inte höjas till skyarna för att de gör det som krävs, bara få samma jävla respekt som vilken kvinna som helst är värd som gör det en förälder ska. Och gärna med mer glädje än pliktkänsla.

Vad tycker ni?

5 kommentarer:

Karin Bergh sa...

Jag tycker precis osm du. Båda kan finas där redan från början och bli lika stor del i barnets liv. Det finns ingen skillnad på att vara mamma eller pappa, mer än vissa fysiska attribut. Jag har ju både fött själv och adopterat och min man har varit lika stor del redan från början med alla barnen. Jag har också länkat till ditt inlägg från min blogg =)

elin sa...

Jo jag håller med dig men faktum kvarstår ju ändå att det måste vara jobbigt att ha två bostäder. Tänk själv om du skulle flytta emellan dina två barn och bos dem varannan vecka, om du förstår vad jag menar. Men det är klart att barnen måste få träffa båda sina föräldrar lika mycket (fast helst mamma lite mer... närå!)

Krakelsprakel sa...

Hm... Jag är lite kluven i frågan. Men tror som så, att ett barn mår bäst av att ha en tillhörighet och rötter. Sen tror jag att det kvittar om det är mamma eller pappa. Det handlar om kärlek och anknyttning. Vilket enligt mig är könslöst.
Men jag tror på kontinuitet och stabilitet. Alltså är jag skeptisk mot att barn (speciellt de små) ska pendla mellan boenden... Det främjar nog mer föräldrarnas egon än barnets behov. Dock är jag ödmjuk för att det inte alltid behöver vara så..,men i mitt arbete, ser jag tyvärr denna varianten allt för ofta (jag arbetar som socialsekreterare).

Detta är en jäkligt bra fråga, som har oändligt många svar. Eftersom vi människor, även om vi till grunden är lika, också är väldigt olika!

Tingeling sa...

Tack för era synpunkter! Håller med om att vi alla är både lika och olika, liksom att det säkert kan vara jobbigt för ett barn att ha fler än ett hem. Men helt säker är jag faktiskt inte, kanske beroende på att jag är lite av en nomad själv. Min erfarenhet säger mig dessutom att barn formas av sina föräldrar och om dessa är glada och trevliga mot varandra och inte ser ut som jordens undergång är nära när det är dags att byta av varandra så tror jag personligen att barnen mår finfint, även med två hem. Kanske har barnen dessutom ett eller två välkomnande hem ytterligare, hos till exempel mormor eller farfar?

Men jag tror ju dessutom att en separation ofta är bättre än åratal av dålig relation för barnen och det är det säkert inte alla som håller med om heller.

Missförstå mig inte, min beundran för par som kämpar på med sitt förhållande och håller kärleken vid liv är oändlig, men... Ibland är det faktiskt bättre att gå skilda vägar, i full respekt för varandra naturligtvis.

merlin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.