Är mamma eller pappa viktigast?

Just nu känns det som om jag inte vet någonting och inte har något att säga om någonting alls. Jag är gammal nog att veta att det är en tillfällig svacka, att det bara känns så men det är förstås ändå inte så kul.

Det finns ändå en del saker jag har initierad kunskap om, till exempel gemensam vårdnad om barn. Har länge tänkt ta upp en av många aspekter på det ämnet: Är mamma viktigare än pappa för ett barn? (Om vi nu talar om heteronormativa relationer.)

Det kan ju verkar som att slå in en öppen dörr att ens ställa frågan men faktum är att uppfattningen att mamma ändå är lite viktigare är väldigt vanlig. Jag kom att diskutera det med en kompis nyligen. Det handlade om hur man gör med boendet efter en separation och hon tyckte att det verkade så hemskt för barn att behöva flytta mellan två bostäder. För mig är det självklart viktigare att barnet får massor av tid med båda sina föräldrar än att det får vara största delen av tiden i samma bostad (i det idealiska fallet då gemensam vårdnad är dealen förstås).

När vi ältade frågan fram och tillbaka och skärskådade det hela gav hon mig slutligen rätt. För någonstans börjar det med amningen, att det bara är mamman som kan amma och sen hänger det liksom kvar en osynlig uppfattning att mamman nog ändå är LITE viktigare.

Men jag menar att en pappa kan gå in från dag ett och ta en exakt lika viktig roll. Vid sidan av amningen (om den fungerar) finns det massor av tid att sköta om och gosa med den underbara lilla nya varelsen. Skapa nära band, njuta av hur viktig, ja faktiskt oumbärlig, man är för denna individ och samtidigt kanske rysa lite inför ansvaret och allvaret.

Så jag tycker att pappor är lika viktiga. De behöver inte höjas till skyarna för att de gör det som krävs, bara få samma jävla respekt som vilken kvinna som helst är värd som gör det en förälder ska. Och gärna med mer glädje än pliktkänsla.

Vad tycker ni?