Lyssnar på Krunegård och vill plötsligt vara typ 17

Konstig impuls. Lyssnar på den där vampyrlåten och försätts i ett slags tonårig stämning.

Alltså, det är ju fredag va. Men vad gör en ansvarsfull trebarnsmor en fredag? Inte går hon ut och festar med några polare utan en tanke på morgondagen. De få gånger jag går på fest eller lokal så har jag fullständig koll på hur mycket (oftast lite) alkohol jag dricker. Det finns ingen plats för ångest/lättjefyllda bakfyllesöndagar i det här livet. Ingen skulle badda min panna och tycka synd om mig, ingen skulle laga mat åt mig eller de mina. Det är jag som är vuxen nu.

Så mycket är annorlunda nu jämfört med när jag var, säg 17. Men mer än man kan tro är sig trots allt likt. Samma känslor och längtan, samma ensamhet trots alla vänner och familjen, samma förvirring stundtals och samma sökande efter en meningsfull tillvaro. Och ibland kan ett hejdundrande partaj för ett ögonblick verka som livets glittrande mening.

Nåja, jag söker väl inte min identitet så febrilt i dag. Den känns rätt stadig. Och jag är mycket, mycket mera nöjd med mig själv (jättenöjd faktiskt). Men ändå. Den där rastlösheten som ni hör i låten, visst finns den kvar. Känslan av att någonstans därute finns svaren på allt jag undrar... Bara jag går ut just i kväll så kommer allt att bli så där innerligt, fantastiskt kul, rätt och bra.