Följebrev

Ja, jag är alltså i färd med att skicka in min bäbis till förlag. Nej, nej, inte Darling! Don't worry, don't call the Barnavårdsnämnd. Jag syftar på min bokliga lilla bäbis... Som nu ska skickas till slakt? (Hoppas inte).

Har just knåpat ihop ett följebrev, kanske svårare än att skriva ihop själva romanen. Hujedamig. Så svårt att hitta ett bra sätt att presentera sitt alster, i hopp om att det blir läst till sista bokstaven, omtyckt och omhuldat. Och givetvis utgivet. Läst! Sålt!

Ibland känner jag bara att... Nej. Jag vill inte. Det räcker så här, nu har jag äntligen slutfört det jag föresatte mig att göra för så länge sedan. Det jag visste att jag måste göra för att inte dö missnöjd. Jag behåller den för mig själv och visar den för en eller annan människa jag tycker om och som jag vet tycker om mig, någon gång ibland.

Men som Snokis så klokt sagt: Har jag kommit så här långt så vore det ju dumt att inte ens försöka! (Ja, Snoken sa väl du och inte jag förstås men... Nu snärjer jag in mig i ett samtalsämne som jag och min i-morgon-femåring hade på tunnelbanan i dag :-)

Wish me luck, friends!