I morgon börjar årets Pride! En underbar tid, tycker jag. Visst, Pride borde inte behövas och bla bla bla men jag är realist - jodå Realisten, du har inte patent på begreppet ;-) - och det kommer att dröja länge, länge än innan samhället har uppnått total jämställdhet.
Som småbarnsförälder inser jag mina begränsningar och det lär inte vara jag som tar vara på precis alla intressanta seminarier som arrangeras. Men aldrig att jag missar paraden på lördag! Jag minns häromåret när jag faktiskt tvekade, av någon anledning. Typ att jag gjort det så många gånger. Som tur var ville Loulou och E-bet jättegärna komma till stan och gå med i paraden just det året.
När jag väl stod där och såg deltagare från något av de baltiska länderna, där livsvillkoren är betydligt tuffare för HBTQ-människor, så kom tårarna. Så sluta snacka om att Pride inte behövs! Människor misshandlas och mördas enbart på grund av vem dom älskar, dejtar, har sex med och det är skäl nog. Tyvärr.
Jonas Morian skriver på sin utmärkta blogg om att det är dags för Södertälje att regnbågsflagga för alla människors rättigheter. Jag instämmer.
Prideparaden innebär starka känslor för mig. Massor av glädje och eufori, kickar, tankar, intryck, färger, människor. Ofta blir jag rörd och gråter lite. Det är så vackert, hur olika alla är, så uppfinningsrika, så vanliga, så många. Och så massor av entusiastiska människor som kantar paradens väg. Ååååh... nästa lördag.
Förra året regnade det. Det kan mycket väl bli så i år också, ostadigt som vädret är. Men det går det med. Fast slösande sol är förstås det bästa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
I det här fallet är du ganska realistisk, men annars är du faktiskt ingen äkta realist. Som jag.
Fatta vad jag är glad att få flytta till Sthlm i dessa Pride-tider. Bara att slänga sig på cykeln och joina.
Vi ses!
Jag håller med Realisten. Men i år är jag för trött för att bry mig. Tyvärr.
Ja jag är glad att jag gick med det året och att du också gjorde det. På plats upplever man storheten i det. Visst, vi har alla rätt att visa upp vår kärlek och vara vem vi vill hela tiden, men för många som bor på mindre orter måste det vara superjobbigt (och ibland livsfarligt) att alltid vara den "skumma flatan". Jag blev också tårögd, främst när jag såg lyckliga lantisar, och gladdes åt manifestationen, att det några dagar om året känns självklart för alla att få visa vem man är.
Åh! När katten är borta... Ja, Sus, vi ses! I paraden eller i parken :-D
Kram på er!
Skicka en kommentar