Har varit ute och skanderat "Upp till strid, kvinnofrid", "Vad ska vi göra? Krossa sexismen!" och "Inga pigor till överklassen, låt dom själva skura dassen" med mera. Det regnade småspik men stämningen var glad och förhöjdes ytterligare av ett gäng queerfeminister som trummade och musicerade och därmed gjorde det hela ännu trivsammare.
Det började med att min kompis Lars och jag sågs vid Södermalmstorg för att spana in 8 mars-manifestationen där. Sedan visade det sig att den följdes av ett demonstrationståg till Medis, via Hornsgatan, Mariatorget och Fatbursparken.
Jag har ett inte helt otvunget förhållande till demonstrationer. Det känns bra i hjärtat, gick ju med i 1 maj-tåg redan som barn och gillar företeelsen som sådan. Samtidigt har jag av olika skäl under ganska många år av mitt liv levt "utanför" den politiska världen och då vant mig vid att se distanserat på den typen av engagemang. Jag gillar talkörer, är grymt imponerad av till exempel tjejerna med megafoner som höll ångan och volymen uppe hos deltagarna i dag. Samtidigt kan jag bli full i skratt och lätt generad. Har ett slags behov av att skoja till det lite.
Lars och jag skämtade till exempel om slagorden "Krossa sexismen". Han såg lite förskräckt ut när han först hörde dem men insåg strax att det inte skulle låta särskilt slagkraftigt att skandera "Reformera bort sexismen" :-D
Sen skojade vi om när megafontjejen skrek just Krossa sexismen och fortsatte: När? Nu! svarade vi. När? Nu! När, när, när? Nu, nu, nu! et cetera. Vi vände på det, fulade oss och tänkte oss hur man skulle säga När? I morgon! Eller När? Strax...
Knäppt, det där. Säkert ett behov av att distansera sig, samtidigt som man deltar. Hur som helst var det kul och kändes viktigt att vara med. Världen är verkligen inte en jämställd plats. Som Lars nyligen fick veta i en TP-fråga, till exempel: Kvinnor äger 1 (en) procent av världens rikedomar. Ja, det finns en del kvar att kämpa för.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag som aldrig deltagit i demonstrationer (ldrig sett det som det bästa forumet för att skapa förändring), hade gärna velat vara ute och skrika lite idag för egen räkning...
... Att vara kvinnlig chef är baske mig inte lätt. Om jag fått en krona för varje gång en"lilla stumpan" eller "det där är tjejgöra"-kommentar fällts till mig hade jag varit rik nu.
Tack för att du hjälpte till att vara språkrör idag!
Det är ju fasiken för jävligt! Att du ska behöva ha det så alltså. Sjukt är ordet. Och absolut helt oacceptabelt. Som sagt, det finns en del kvar att göra...
Det var bra skrivet, och beskrivet. Om slagord och demonstration.
Klurigt. Det är mycket enklare att skrika hejaramsor på parken än "Krossa..." på gatan liksom...?
Tack! Ja men när man väl har börjat så är det rätt häftigt, trots allt. Det gäller bara att komma över tröskeln.
Skicka en kommentar