A change or two are gonna come and we don't know anything at all about it

Jag läste nyligen på någon blogg, Ninni Schulmans tror jag det var, att människor tycker att det är så sorgligt att Linda Skugge skiljer sig. Inte bara för skilsmässan i sig, som Linda Skugge själv beskriver som okomplicerad och bra, utan för att saker och ting inte förblir som de varit. Sedan var det något om en öde mack, det var så sorgligt för "den hade ju alltid funnits där".

Varför är människor så rädda för förändringar? Själv är jag snarare rädd för stagnation. Jag är kanske ovanligt osentimental men jag tycker om när saker förändras och utvecklas. Visst känner jag lite vemod över att min äldste son snart är vuxen men jag tycker att jag bär med mig hela hans barndom i hjärtat. För mig har det alltid känts viktigare att uppleva det som händer än att dokumentera det. Jag har många fotografier men tusenfalt flera minnesbilder och upplevelser med mig och inom mig.

Livet är alltid här och nu. Det som har varit går inte att förändra. Det som ligger framför oss har vi alla möjligheter att påverka, det är ett ruskigt stort ansvar faktiskt. Men det är så himla spännande! Det är väl det som gör att jag älskar att leva, att jag inte vet någonting om hur allt ska bli. Hade jag haft ett facit hade det ju varit urtrist.