Mot Danmark!

Arla morgonstund, men inte mera arla än då jag tog tåget 6.20 till Norrköping och fick gå upp tjugo i fem för att hinna med. I dag åker sonen och jag till Köpenhamn! Det ska bli jättekul.

Njuter i fulla drag av att ha semester, trots att vädret är minst sagt växlande. I går var det i alla fall härligt svettigt och man behövde inte många plagg för att hålla värmen.

I Köpenhamn i dag lär det regna enligt prognosen. Hittar inte mitt lilla lila paraflax men det får gå ändå.

Har hunnit glo lite på Politikerbloggen nu på morgonen och ganska långt ner läste jag om Littorin som blivit arg på Rapports reporter som ställt någon ofin fråga om hur en examen från "Fairfax University" egentligen borde värderas. Littorin hade gått iväg "medan kameran rullade" och detta applåderades i kommentarer från borgerligt sinnade.

Det är förstås omöjligt att inte tänka tanken "om det varit en sosseminister". Need I say anymore? Klappjakten hade varit oändligt mycket tuffare och vi hade fått skit för vår fuskiga inställning i månader och år efteråt. Jag kan riktigt se skolminister Björklund gå upp i falsett av upphetsning inför något sådant. Men nu tiger han, förstås, still. Sådana är villkoren i vår lilla politiska värld.

Nåväl. Från densamma har jag nu semester och det är så sköööönt! Borde inte någon lägga en motion om att införa tio veckors semester per år?

*lägger mig tillrätta i den mentala hängmattan medan kroppen reser sig för att vandra mot t-bana och tåg*

Minnet av Anna Lindh

I tisdags var det möte för riksdagens s-grupp för sista gången den här våren. Innan Mona Sahlin började prata om dagsaktuella frågor sade hon en sak som fick mig att stanna upp lite i vardagsstressen. Hon påminde om att just denna dag, den 19 juni, skulle Anna Lindh ha fyllt 50 år.

Det är märkligt att vi inte talar oftare om Anna Lindh, allt hon gjorde och sade, stämningen hon spred omkring sig. Det är som om det känns för tungt och hopplöst och så hastar vi vidare och kämpar på, vi som är kvar där hon var, i rörelse(n).

Själv träffade jag aldrig Anna Lindh, jag började jobba på s-kansliet 2004 så då var det för sent. Men när jag sommarjobbade på Aftonbladet sommaren 2000 fick jag göra en telefonintervju med henne. Hon satt i en bil på väg mot Arlanda och vidare utomlands men var väldigt vänlig och lätt att prata med. Bland annat minns jag att hon talade om hur viktigt det var att EU skulle utvidgas så att även de forna östländerna fick möjlighet att delta i samarbetet. Hon fick aldrig uppleva när det förverkligades men hade helt säkert stor del i att det blev så. Anna Lindh var ju väldigt aktiv som utrikesminister, bland annat i EU-arbetet.

Det känns så konstigt att tänka på att hon är död, att hon togs ifrån oss alldeles för tidigt. Hon som var vårt framtidshopp och som hade så mycket kvar att göra. Varför? Den frågan kan aldrig besvaras men hänger ändå kvar i luften.

Den dagen då Anna Lindh attackerades på NK är en av de där dagarna som jag och många med mig alltid kommer att minnas. Jag var höggravid och hade bjudit hem mina dåvarande arbetskamrater på tidningen Mitt i Söderort på middag. De berättade att Anna Lindh hade blivit knivskuren "i handen" och vi var alla illa till mods men hoppades på det bästa. Nästa morgon satt jag i soffan framför morgon-tv:n och såg på den direktsända presskonferensen.

Jag kommer aldrig att glömma åsynen av tuffingen Göran Persson när hans röst bröts och han fick göra allt för att hålla tårarna tillbaka. När han sade att Anna Lindh hade avlidit skrek jag rakt ut och började storgråta. Jag var ju ensam och behövde inte tänka på att behärska mig inför någon annan. Det kändes så ofattbart och fruktansvärt orättvist och sorgligt.

När vi på s-kansliet hade avslutning häromdagen var Mona Sahlin också med. Vi fick varsin bok med tal och texter av Anna Lindh, en bok med titeln Människovärdet är grunden. I dag avslutar jag med ett citat ur den:

"Jag är stolt över att vara socialdemokrat, och jag tänker inte säga till vare sig den handikappade pojken eller flickan i Sverige, eller till pensionären: Sköt Dig själv! Du tillhör inte min familj.

Jag är stolt över att vara socialdemokrat, och jag tänker inte säga till våra vänner i Sydafrika, de palestinska ungdomarna i flyktinglägren, de baltiska ungdomarna som slåss för nationellt självbestämmande, de arbetslösa européerna eller flyktingarna som kommer hit: Vi struntar i er, för ni tillhör inte oss - ni tillhör den stora världen.

Nej, socialdemokratins idé är just att vi inte bygger staket runt vår egen lilla värld, vare sig det är den egna byn, det egna landet eller Västeuropa, och säger: Det som är utanför angår inte oss. Socialdemokratins kännetecken är tvärtom att vi utgår från den människosyn som lär oss att alla människor, oberoende av hudfärg, kön eller social tillhörighet har ett värde och rätt till ett värdigt liv. Det ska vi fortsätta att kämpa för."

Två karensdagar är en sjuk idé

En andra karensdag. Behöver jag säga mer? Om detta går igenom måste det en gång för alla bli uppenbart för alla vad det är för regering Sverige har fått.

"Det går fantastiskt bra för Sverige, så vi öser pengar över alla som har råd att äga dyra villor i Djursholm! Vi sponsrar billig städhjälp till överklassen! Vi ger extra pengar till dem som har jobb och betalar det genom att ta pengar från dem som inte har det! Och nu ska vi fira Sveriges framgångar med att bestraffa alla som är förkylda eller har feber. Hurra! Låt dem gå till jobbet och smitta ner alla andra i stället!"

Nej, låt oss hoppas att detta förslag hamnar i papperskorgen. Som ensamstående har jag redan med dagens system med en karensdag många gånger gått till jobbet när jag egentligen borde ha stannat hemma och blivit frisk.

Det finns säkert en eller annan som fuskar men som sosse har jag högre tankar än så om folk i allmänhet. Vi behöver ett samhälle där vi har förtroende för varandra och inte genast utgår från att alla vill missbruka våra trygghetssystem. Det är inte rimligt att dålig hälsa ska bestraffas med urholkad ekonomi. Sverige har råd att vara omtänksammare än så.

Tänk om inte komvux hade funnits

Var hade jag varit då? Hur hade mitt liv sett ut? Hade jag fortfarande harvat på med jobb som jag aldrig var riktigt bra på och haft en ekonomi därefter? Och exakt hur frustrerad på en skala hade jag varit om jag inte hade levt i ett samhälle som gav mig fler chanser än en att lyckas i skolan?

Nu drar borgarna ner på komvux och de gör det kraftigt. Det är obegripligt och oacceptabelt. Jag hoppas verkligen att min son, som fyller 15 snart, är mera klar över vad han vill göra med sitt liv än vad jag var när jag var i hans ålder. För än har de inte monterat ner hela komvux, borgarna, men de har effektivt satt bromsklossar i vägen för alla som inte ligger så risigt till att de har icke uppnådda godkänt i några ämnen. Har man lyckats sisådär är det numera betydligt svårare att läsa upp sina betyg såpass att man kommer in på högskolan.

Våffår gör di på dette viset? Det är så mycket jag inte förstår...

Nu förstår jag

Jag hade, av någon outgrundlig anledning, Stilla havstid inställd här. Nu har jag Stockholmstid i stället. Det känns lite rimligare.

Konstig tidsuppfattning...

Varför står det att jag skrev det här i går vid 23 någonting när jag skrev det strax före nio på morgonen lördagen den 16 juni? Outgrundliga äro bloggens vägnar...

Jag är nog ingen riktig bloggare

Riktiga bloggare skriver om de mest privata känslor, tycks det. Det varken vill eller kan jag. Om det är något som gör mig ledsen så hanterar jag hellre det privat. Om det är någon jag behöver prata med så gör jag hellre det på riktigt än via sajberspejs, inför ögonen på alla och envar.

Så ibland funderar jag på om jag borde låta denna blogg vila i frid. Jag vill ju skriva om politik - men inte bara. Min tanke var att skriva om politiken så som jag ser den, som en del av livet. Men nu är livet så fyllt av annat, sånt som i och för sig berörs av politik men som än mer känns strikt privat. Och då får jag bara inte ur mig något skrivet här.

Vi får väl se hur jag gör. Hur allting utvecklar sig. Vad framtiden bär i sitt sköte.