Jag älskar att resa men tycker inte heller att det är fy skam att komma hem. Och det gjorde jag i går kväll , efter en drygt timmen försenad flygning från Antalya, Turkiet, till Arlanda, Stockholm. Jätteskönt när väskan var insläpad, att koka sig en hederlig kopp te (inte drickbart med steriliserad mjölk, tacka vet jag Arla), slå på datorn och ringa kompisen. Slöglo i soffan på Rapport, kolla lite post och inte minst, se att lägenheten står kvar i gott skick! Samt att blommorna mår bra (tack Ylva hedersknyffel!).
Hur har då veckan på hotell Oasis i Side varit? Jo, alldeles, alldeles uuunderbar! Soooligt, massor av bad, såväl i pool som i havet (i alla fall jag :o) och så massor av härlig mat förstås. Mest minnesvärt var det när jag skulle äta fisk på en vackert belägen restaurang med bästa möjliga utsikt över havets vågor.
Två oerhört hövliga kypare kom fram med ett stort fat med nyfångad fisk samt räkor. Jag fick peka och välja - inte så lätt! - och föll till slut för en fin liten (nåja) red snapper, som sedan kom in tillsammans med knaprig pommes frites och fint upplagda grönsaker. En av de oklanderliga kyparna satte genast igång med att rensa fisken åt mig. Så fort jag satte gaffeln i min mat hade jag en kurrande, mager katt på var sida om mina fötter (!) Men de drog snabbt vidare när de insåg att det inte blev några smakbitar från det här bordet.
Peter kommer säkert att minnas ruinerna allra bäst (häftigast var den antika och till ganska stor del bevarade amfiteatern) medan jag alltid först och främst njuter av att kasta mig i havets mäktiga vågor. Ense är vi nog om hur lyckat det var att hamna på ett hotell med världens gulligaste och mest omtänksamma personal, särskilt vår favorit Bekir. Läs gärna mer om detta på Peters blogg: peterstrom.bloggspace.se
torsdag 31 maj 2007
lördag 26 maj 2007
Blogu Görüntüle...
...sa star det har ovanför och fraga ınte mıg vad det betyder! Hınner bara skrıva helt kort har nu for jag har snart suttıt ı en tımme pa ınternetcafet ı Sıde...
Underbar stad och ett underbart hav. Superdupertrevlıg personal pa hotellet och jag skrattade nastan sa jag grat nar jag sag Peter och de andra svenska karlarna dansa magdans ı gar.
Nasta gang vı ses har jag kanske ett normalt tangentbord vem vet?
Nu ska jag kasta mıg ı havets vagor snart ıgeeeeeen...
Underbar stad och ett underbart hav. Superdupertrevlıg personal pa hotellet och jag skrattade nastan sa jag grat nar jag sag Peter och de andra svenska karlarna dansa magdans ı gar.
Nasta gang vı ses har jag kanske ett normalt tangentbord vem vet?
Nu ska jag kasta mıg ı havets vagor snart ıgeeeeeen...
tisdag 22 maj 2007
Turkiet!
Kvällen före... irrar omkring förvirrad bland väska, necessär, pojkvän och halvdrucken tekopp... Snart är det dags! *pirrigt!* Det ska bli såååå underbart... Halv åtta i morgon lyfter planet och jag som bara älskar att starta en flygfärd mot spännande mål!
Hörde just om bomber i Ankara *ryser* Fruktansvärt! Men man kan ju inte sluta resa för att det händer hemska saker ibland.
Snart kommer jag hem och berättar om allt roligt som hänt!
Hörde just om bomber i Ankara *ryser* Fruktansvärt! Men man kan ju inte sluta resa för att det händer hemska saker ibland.
Snart kommer jag hem och berättar om allt roligt som hänt!
onsdag 16 maj 2007
Sömnig...
Nu är det kväll och i morgon får jag sova ut. Fyra dagars ledighet framför mig, sedan jobb i två och så - på resande fot med älsklingen! Härligt!
Nog för att jag trivs med min vardag men inte så att jag tackar nej till en veckas paus från arbete och plikter. Sol! Hav! Pool! Shopping! Och bara slappa... Kanske äntligen läsa ut Svinalängorna, denna verkligt läsvärda bok som jag har kommit en bit i men varje kväll känt mig för slut i skallen för att ägna mig åt.
Tänker ibland på hur otroligt viktigt det är att ha ett jobb som man trivs med. Även på måndagsmorgnar känner jag mig tillfreds med att trava runt i kära Cephalus, huset där vi sossar kamperar. Gillar ju både arbetskamraterna och arbetsuppgifterna skarpt!
Det enda problemet är väl känslan av otillräcklighet som stundom gör sig påmind men den är jag knappast ensam om... Det finns nog dom som har betydligt värre prestationsångest än jag. Tack föräldrarna som alltid älskat mig för den jag är och inte för det jag gör!
Önskar verkligen att alla människor fick ha det så bra som jag, att ha ett jobb att gå till där man känner sig hemma, trivs med arbetsuppgifterna och håvar in en slant till hyra och mat. För det handlar ju inte bara om att ha ett jobb, vilket som helst, utan om att ha ett jobb som passar just mig och där jag kan bidra med något just för att jag är jag.
Jobben! Dom måste vi kämpa för. Arbete åt alla och chansen att pröva sig fram och byta jobb ibland. Som jag gjort, typ drygt 30 gånger... :o)
Nog för att jag trivs med min vardag men inte så att jag tackar nej till en veckas paus från arbete och plikter. Sol! Hav! Pool! Shopping! Och bara slappa... Kanske äntligen läsa ut Svinalängorna, denna verkligt läsvärda bok som jag har kommit en bit i men varje kväll känt mig för slut i skallen för att ägna mig åt.
Tänker ibland på hur otroligt viktigt det är att ha ett jobb som man trivs med. Även på måndagsmorgnar känner jag mig tillfreds med att trava runt i kära Cephalus, huset där vi sossar kamperar. Gillar ju både arbetskamraterna och arbetsuppgifterna skarpt!
Det enda problemet är väl känslan av otillräcklighet som stundom gör sig påmind men den är jag knappast ensam om... Det finns nog dom som har betydligt värre prestationsångest än jag. Tack föräldrarna som alltid älskat mig för den jag är och inte för det jag gör!
Önskar verkligen att alla människor fick ha det så bra som jag, att ha ett jobb att gå till där man känner sig hemma, trivs med arbetsuppgifterna och håvar in en slant till hyra och mat. För det handlar ju inte bara om att ha ett jobb, vilket som helst, utan om att ha ett jobb som passar just mig och där jag kan bidra med något just för att jag är jag.
Jobben! Dom måste vi kämpa för. Arbete åt alla och chansen att pröva sig fram och byta jobb ibland. Som jag gjort, typ drygt 30 gånger... :o)
tisdag 15 maj 2007
Inte bara jag, mig och mitt
Jag har blivit ombedd att förklara vad som är så himla kul och häftigt med att betala skatt. Det var ju Mona Sahlin som en gång i tiden yttrade just dessa ord - det är häftigt att betala skatt - och oj vad många jag har hört sucka över detta. Men jag håller med! Det ÄR faktiskt inte alls dumt att betala skatt och gärna på en hyfsat hög nivå.
Nu är det ju inte så att jag har något som helst emot de pengar jag tjänar ihop. Med dem gör jag både trevliga och nödvändiga saker. Varje månad betalar jag hyra, studieskuld, mobilräkning, dagisräkning och mycket annat. Jag måste också se till att det blir lite över som jag kan köpa mat, SL-kort och lite annat smått och gott för. Kanske rentav ett klädesplagg någon gång ibland (ve mig flärdfulla varelse!). Det händer till och med att jag reser till något spännande land i vår omvärld, vilket verkligen förgyller min vardag.
Som alla andra är jag mig själv närmast och så familjen och vännerna. Men stannar världen där? Nej. Den gör ju inte det. Och jag är ju inte dummare än att jag begriper hur mycket viktigt och kul man kan göra för all den där insamlade skattekosingen. Dagis. T-bana. Skola för små och stora. Vägar. Och mycket, mycket mera.
Allt detta kostar pengar! Det kostar en hel massa att bygga ett riktigt bra samhälle i ett land som till exempel Sverige. Då måste alla som tjänar pengar vara med och bidra för att det hela ska gå runt. Och rimligast är ju att den som har mer också betalar mer. Annars hamnar vi ju i den omvända Robin Hood-politik som borgarna just nu satsar på, när de sänker fastighetsskatten och förmögenhetsskatten så fort de bara hinner. Tänk er detta sagt med Karl Bertil Jonssons klara stämma: Att ta från de fattiga och ge till de rika. No way! *ryser i hela kroppen*
Det är inte bara vi kritiska sossar i opposition som har noterat att detta blir väldigt orättvist. Det har skrivits en hel del om hur den här omfördelningen gynnar den rikaste tiondelen av befolkningen på övrigas bekostnad. Snart nog sinar inflödet av nödvändiga miljarder till statskassan och vem inser inte att det kommer att märkas på hur allt funkar på dagis, i t-banan, inom skolans värld och så vidare?
Nä, det krävs en sjyst anda av solidaritet för att bygga det fina samhälle vi vill leva i och, framför allt, som vi vill att våra barn ska växa upp i. Därför är det härligt att kolla in den ganska avsevärda summan (nåja, allt beror förstås på vem man jämför med ;o) på deklarationsblanketten. Den som visar hur mycket just Lilla Tingeling har varit med och pröjsat till allt det där härliga och nödvändiga vi har runtomkring oss!
Nu är det ju inte så att jag har något som helst emot de pengar jag tjänar ihop. Med dem gör jag både trevliga och nödvändiga saker. Varje månad betalar jag hyra, studieskuld, mobilräkning, dagisräkning och mycket annat. Jag måste också se till att det blir lite över som jag kan köpa mat, SL-kort och lite annat smått och gott för. Kanske rentav ett klädesplagg någon gång ibland (ve mig flärdfulla varelse!). Det händer till och med att jag reser till något spännande land i vår omvärld, vilket verkligen förgyller min vardag.
Som alla andra är jag mig själv närmast och så familjen och vännerna. Men stannar världen där? Nej. Den gör ju inte det. Och jag är ju inte dummare än att jag begriper hur mycket viktigt och kul man kan göra för all den där insamlade skattekosingen. Dagis. T-bana. Skola för små och stora. Vägar. Och mycket, mycket mera.
Allt detta kostar pengar! Det kostar en hel massa att bygga ett riktigt bra samhälle i ett land som till exempel Sverige. Då måste alla som tjänar pengar vara med och bidra för att det hela ska gå runt. Och rimligast är ju att den som har mer också betalar mer. Annars hamnar vi ju i den omvända Robin Hood-politik som borgarna just nu satsar på, när de sänker fastighetsskatten och förmögenhetsskatten så fort de bara hinner. Tänk er detta sagt med Karl Bertil Jonssons klara stämma: Att ta från de fattiga och ge till de rika. No way! *ryser i hela kroppen*
Det är inte bara vi kritiska sossar i opposition som har noterat att detta blir väldigt orättvist. Det har skrivits en hel del om hur den här omfördelningen gynnar den rikaste tiondelen av befolkningen på övrigas bekostnad. Snart nog sinar inflödet av nödvändiga miljarder till statskassan och vem inser inte att det kommer att märkas på hur allt funkar på dagis, i t-banan, inom skolans värld och så vidare?
Nä, det krävs en sjyst anda av solidaritet för att bygga det fina samhälle vi vill leva i och, framför allt, som vi vill att våra barn ska växa upp i. Därför är det härligt att kolla in den ganska avsevärda summan (nåja, allt beror förstås på vem man jämför med ;o) på deklarationsblanketten. Den som visar hur mycket just Lilla Tingeling har varit med och pröjsat till allt det där härliga och nödvändiga vi har runtomkring oss!
söndag 13 maj 2007
Dop
I dag har jag varit på barndop. Min kusins lilla dotter döptes, av en mig närstående präst, i en fin liten lantlig kyrka. Vackert.
Det är inte så ofta det blir av att besöka kyrkor men jag har inget emot miljön, inte alls faktiskt. Däremot känns det alltid lite konstigt med det där patriarkala om Fader vår och så. Vill vara obstinat och säga Moder vår eller kanske Förälder vår (fast det sistnämnda låter lite konstlat, det kan jag medge :o)
Jag tycker om att befinna mig i en kyrka, vare sig det är det är en liten, gammal ute på landet eller en stor, som Katarina eller Sofia på Söder. Gillar också att lyssna på en bra predikan fast det var väldigt länge sedan. Ändå vet jag inte vad jag ska tro om Gud, eller om ett liv efter detta.
Agnostiker, det är vad jag är, har jag kommit fram till. En som inte vet om hon tror men som kanske gör det. Ibland känns det som om det skulle vara skönt att göra det, ibland vet jag inte. Ibland verkar teorin om slumpen väldigt trolig men ganska ofta påminns jag om det oförklarliga i vår tillvaro. Det magiska. Det obegripliga i naturens perfektion.
En sak vet jag i alla fall säkert. Jag tänker förbli medlem i Svenska kyrkan, det är ett aktivt val för mig. Jag själv är döpt men inte konfirmerad, mina barn är döpta. Jag har aldrig varit gift så jag har inte ställts inför valet i det fallet men jag älskar att gråta på andras bröllop och då har jag varit i kyrkor i nio fall av tio.
Däremot vill jag inte att religionen någonsin ska fungera som ett tvång. Stat och kyrka bör vara åtskilda och religionsfrihet, inklusive ateism givetvis, är det enda tänkbara i mitt universum. Jag tackar Gud för att jag lever i ett sekulariserat samhälle... ;o)
Det är inte så ofta det blir av att besöka kyrkor men jag har inget emot miljön, inte alls faktiskt. Däremot känns det alltid lite konstigt med det där patriarkala om Fader vår och så. Vill vara obstinat och säga Moder vår eller kanske Förälder vår (fast det sistnämnda låter lite konstlat, det kan jag medge :o)
Jag tycker om att befinna mig i en kyrka, vare sig det är det är en liten, gammal ute på landet eller en stor, som Katarina eller Sofia på Söder. Gillar också att lyssna på en bra predikan fast det var väldigt länge sedan. Ändå vet jag inte vad jag ska tro om Gud, eller om ett liv efter detta.
Agnostiker, det är vad jag är, har jag kommit fram till. En som inte vet om hon tror men som kanske gör det. Ibland känns det som om det skulle vara skönt att göra det, ibland vet jag inte. Ibland verkar teorin om slumpen väldigt trolig men ganska ofta påminns jag om det oförklarliga i vår tillvaro. Det magiska. Det obegripliga i naturens perfektion.
En sak vet jag i alla fall säkert. Jag tänker förbli medlem i Svenska kyrkan, det är ett aktivt val för mig. Jag själv är döpt men inte konfirmerad, mina barn är döpta. Jag har aldrig varit gift så jag har inte ställts inför valet i det fallet men jag älskar att gråta på andras bröllop och då har jag varit i kyrkor i nio fall av tio.
Däremot vill jag inte att religionen någonsin ska fungera som ett tvång. Stat och kyrka bör vara åtskilda och religionsfrihet, inklusive ateism givetvis, är det enda tänkbara i mitt universum. Jag tackar Gud för att jag lever i ett sekulariserat samhälle... ;o)
måndag 7 maj 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
