...sånt händer ju ibland, i alla fall mig. Och min vän (?) The Extremely Evil Snook gör allt för att förstöra mina möjligheter att PÅ NÅGRA ÅRS SIKT förverkliga denna dröm.
Jo, det är sant att jag aldrig har haft något husdjur och jag förstår mig inte jättebra på dem - än. Men jag inser så mycket som att det är en ny familjemedlem det handlar om, att det är som en bäbis fast den växer aldrig upp och börjar hantera sin avföring själv och man blir väldigt låst när det gäller att resa utomlands lite spontant och så där. Och jag inser det allra värsta, att det kommer en hemsk dag som den här också och det måste kännas alldeles överjävligt hemskt.
Men jag känner också att det måste ge livet en helt ny dimension att ha en lurvig liten varelse som ALLTID blir glad när man kommer hem. Jag gillar faktiskt, vad Snookey än insinuerar, att gå långa promenader (och sjysta hundägaren DQ har lovat mig sällskap i Nackareservatet :-) och jag är väldigt van att gå upp kring sex om morgnarna.
Visst, det är lindrigare att stanna inomhus och byta en blöja och fixa en flaska välling än att klä på sig och gå ut i ur och skur. Men jag är inte tolv år och jag är väl medveten om att det inte finns några föräldrar i samma hushåll som kan ta över ansvaret. Och jag tror jag skulle kunna uppskatta de där promenaderna. Det här skulle kunna bli en trivsam vardag PÅ NÅGRA ÅRS SIKT.
Kanske när jag blir pensionär, vad vet jag. Klart vovven inte ska behöva bli lämnad ensam i massor av timmar, nej det förutsätter en vardag som kretsar kring att tillgodose hennes behov (ja, en tik tänker jag mig :-)
Min vision, min lilla mysiga dagdröm som kanske förverkligas en dag om ett antal år, är hur som helst härlig att gå och ruva på. Och det ska vara en Cavalier King Charles Spaniel, så är det bara.
5 kommentarer:
Jag betvivlar att du kommer att vara mindre hundhandikappad, ens om man tänker PÅ NÅGRA ÅRS SIKT.
Hellre gå ut i ur och skur än byta blöjor.
Husdjur ger otroligt mycket i livet! Jag är så glad att jag fick ha Minna i 13 år av mitt liv. Och ja, det är överjävligt hemskt just nu...men man kan ju inte låta bli att skaffa djur för att de en gång kommer att dö.
Vi får väl se, Snokis, vi får väl se PÅ NÅGRA ÅRS SIKT.
Realisten: I grund och botten tror jag det handlar om samma sak att ta hand om barn och djur. Gemenskap, sällskap och att få ösa kärlek över någon och få kärlek och glädje tillbaka. Att livet har ett slut för alla varelser är inte så roligt att tänka på men det får ju inte hindra oss från att njuta av det medan det pågår.
Jäpp, jag tror att du blir en mycket bra hundägare om några år! Tror stenhårt på det, faktiskt. En lagom liten, mycket tillgiven (det är alla hundar) liten kompis, det blir precis rätt.
Tack Lena-Fena! Det värmer att läsa dessa ord från en erfaren hundägare :-)
Skicka en kommentar