Den här helgen har det knappt känts som om solen gått upp. Klassiskt novemberväder i trehundretrettiotre nyanser av grått. Humöret blir därefter, förstärkt av diverse orsaker och enstaka skäl.
Känner att det inte är möjligt att koppla av med två veckor kvar till flyttning. Jobbigt! Tålamodet tryter med min söta lilla plutt som inte beter sig ett dugg mer enerverande än vad som är fullständigt normalt för ett barn i hans ålder. Ibland är det tyngre än vanligt att vara ensam med allt ansvar.
Så där satt jag vid köksbordet och kände tårarna bränna sig fram. Jag slog händerna för ansiktet och kände desperationen skölja över mig. Då hörde jag ett gulligt skratt från andra sidan bordet och så - Tittut! För honom är händer som döljer ett ansikte en självklar signal för lek.
Tur att man har sådana fantastiska glädjeämnen i livet, det gör det trots allt rätt lätt att stå ut med gråaste grå november.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det är höst Ingela - både ute och inne ibland
Jag känner också av vädret det är tristess på något sätt. Men det är klart det är tufft att alltid vara ensam med ansvaret för ett barn. Kom ihåg att vi kan vara barnvakt igen om du vill göra något för dig själv. Kram
Kram på er båda två! Och tusen tack för erbjudandet, Elin... Jag lär höra av mig :-)
Jag känner igen mig..men de grå dagarna är över för min del.
snart är dina över också.
Kram!
(hur gamla är ditt/dina barn?)
Hoppas du har rätt, Sus... Glad att dina är över! Mina darlings är 17, 6 och snart 2. Hur gamla är dina?
Skicka en kommentar