Utanför fast ändå inuti

Har en riktigt trött kväll här men kan typiskt nog inte förmå mig att gå och lägga mig riktigt än. Ligger i soffan och försöker få min sömniga hjärna att komma någonvart med ett japanskt bildpussel. Det är ett sådant bra sätt att smälta vardagens intryck och låta tankarna flyga fritt. Jag funderar över mitt liv, mitt sätt att förhålla mig till andra och vilken roll jag skapar åt mig själv.

Fick en sådan märklig känsla, inte ny men det var ett tag sedan jag var i kontakt med den. Jag såg mig själv utifrån och fick en känsla av att vara annorlunda. Utanför. I förhållande till vänner som jag samtidigt känner stark gemenskap med. Lite som tonårsgrubblerier fast så mycket senare. Lite frusterande förstås, att inte ha kommit längre än så. Fast det har jag ju, så klart.

Ibland känner jag mig som något slags rymdvarelse som har gått vilse på den här planeten och som är lite för blyg för att visa sitt hela väsen. Det låter bara patetiskt när jag försöker formulera känslan, samtidigt finns det säkert många som känner igen sig.

Jag har en känsla av att vi är många, väldigt många som bär på en oändligt mycket större potential i vår personlighet än vad vi tillåter oss att utveckla. Det finns så mycket som hämmar, som vi inlemmar och använder för att hålla oss själva i schack. Det är synd för även om det är obehagligt att sticka ut och säga det där som inte omedelbart möter instämmande ord och leenden så är det ändå så viktigt att våga. Att pröva sig fram och se vad som händer.