...och hela mitt liv är just nu upphakat på detta faktum. Jag är fixerad vid att kasta eller ge bort allt som kastas eller ges bort kan. Jobbigt är vad det är!
Känner mig lite knäppsentimental också. Tittar ut genom sovrumsfönstret om kvällarna, där lönnlöven nu har fallit. Mina lönnar! Dom ska bli någon annans. Det känns konstigt. Min balkongberså, jag kommer inte att sitta där nästa sommar. Och jag satt där alldeles för sällan den här sommaren.
Skumma känslor. Jag är inte van vid att vara sentimental, inte på det sättet. Brukar inte försöka klamra mig fast vid det förflutna, tänker oftast rätt rationellt. Men att flytta ÄR trots allt en rätt stor omställning i livet. Så jag låter melankolin hållas. Snart är den passé, då bor vi i den nya lägenheten och då får jag något nytt att klamra mig fast vid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
men tänk vad härligt för både dig och lilltjejen som får närmare till både kompisar och farsa!
Ja! Jag vill ju verkligen det här. Absolut! Bara lite nostalgi.
Ja herregud...min flytt var det värsta jag varit med om. Och det bästa!!!
Skicka en kommentar