torsdag 27 november 2008

Tillit till gudomliga ingripanden

Ibland kommer minnen och förnimmelser för mig. Jag kommer in i känslor och stämningar jag upplevt för mycket länge sedan, som barn eller tonåring.

Just nu känner jag mig som paralyserad, utled, handlingsförlamad. Det påminner mig, lite vagt, om en känsla jag hade någon gång i sexan. En stark längtan efter att något spännande ska hända och samtidigt upplevelsen av att inte kunna påverka något. Jag minns till exempel att jag var kär i en kille som hette Micke. I mina dagdrömmar ringde han plötsligt mig, var intresserad. Men det hände ju aldrig och på den tiden insåg jag inte riktigt att jag kunde ta egna initiativ.

Numera vet jag bara alltför väl att allt, precis allt, hänger på mig. Det är jag som måste styra upp allting så att det händer saker i mitt liv.

Kanske är det därför det känns så svårt när energin, lusten och glädjen tryter? För att jag inte har någon tillit till att någon annan kommer att rycka in och förgylla mitt liv så att jag blir den glada själ jag har en inre bild av att jag är.

8 kommentarer:

Snokis sa...

Kram!

Tingeling sa...

Tack.

elin sa...

Det kommer! Det kommer! Jag lovar.

Tingeling sa...

Åh, jag önskar det...

Realisten sa...

Jag är inte så bra på positiva tillrop (hehehe), men kramar till dig vännen!

Tingeling sa...

Du är för söt, Realisten... Det är ni allihop!

Realisten sa...

Du också! /Klubben för inbördes beundran

Tingeling sa...

Puss! En till från er inavlade ledare