Ensam är stark

Nej, det brukar man ju inte tycka. Men jag känner mig oerhört stark, som tur är, när det visar sig att den man trodde man kunde hålla i hand när åskan går inte finns där.

Inte är jag ensam. Jag har ju en underbar familj och fantastiska vänner. Så nog ska jag klara det här, också.

Men visst är jag ledsen att det blivit som det blivit.

Det som inte dödar, härdar. Skönt att jag är stark, även när jag är ensam. Skönt att jag är jag.

Nähä...

...otekniska jag fattade visst inte riktigt rätt. Länken kom inte med men håll till godo, här är den:

http://www.kiva.org

Kiva, vilken bra idé!

Såg på Rapport förut i kväll och fick kunskap om en kanonbra sajt (se länken ovan). Där kan man hjälpa människor med låga inkomster därute i vår värld med ett mikrolån. Minimisumman är 25 dollar, inte alltför svårt att avvara. För trött för huvudräkning just nu men det är väl mindre än 200 spänn vad jag förstår? Pengarna får man tillbaka när personen har fått igång sin verksamhet. Så underbart, vilken chans att få känna sig som en smått god människa och samtidigt veta att man gör en liten men dock avgörande insats för en medmänniska någonstans i världen!

Jag såg också en väldigt bra dokumentär om en familj som inte fått asyl i Sverige. De hade skickats tillbaka till Kosovo, jag tror att de var romer. En ständigt förföljd folkgrupp, av någon obegriplig anledning. De hade svårt att försörja sig och barnen fick jättestora problem i skolan. De talade svenska med västkustsk dialekt och jag blev så klart oerhört berörd. Om jag bestämde över Migrationsverket skulle jag troligen släppa in varenda människa som inte var uppenbart kriminell och genomond. Definitivt alla barn.

Nu är det dags att gå och nanna kudden och jag gör det med en önskan om goda nyheter om vår värld. Att den blir godare, generösare och en plats där ingen tvingas lida. Please, kära Gud(run)! Hjälp oss människor att bli snällare mot varandra och mot vår jord. Eller överväg tvångsförvaltning. Eller nåt.

Tusen meter

Äntligen har jag fått plurra. I år har jag lyckats pricka in typ en årsranson monsunregn under mina semesterveckor och liiiite purken blir man ju. Men så i dag lyste solen plötsligt över underbara Stockholm och allt var förlåtet.

Efter en vegetarisk lunch på Söder med min kära Peter Pan (som för övrigt sporrade mig att äntligen skriva här igen, tack för det!) och så lite strolling in tha city så tog jag mig via t-bana och apostlahästar till Eriksdalsbadet. Första gången på länge som jag var där men allting var sig likt, så när som på en explosion på parkeringen bakom huset som inrymmer inomhusbadet. Lite läskigt men det visade sig senare att det bara var en gasbehållare som exploderat, inget attentat tack och lov.

Hur som helst! Tusen meter! Lite smånöjd med mig själv nu, att jag ger den svällande maggen en dust. Det var som vanligt alldeles uuuunderbart att simma i 50-metersbassängen med solen glittrande på det härligt klorblå vattnet. Och så bastu sen, som löken på glada laxen.

Har förresten länge tänkt skriva om två fantastiska böcker som jag läst på sistone. Svinalängorna av Susanna Alakoski och Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Båda med ett tydligt klassperspektiv, en smärtsamt ärlig ton och otroligt starka barndomsskildringar. Även humorn mitt i smärtan och svärtan har dessa böcker gemensamt. Ändå är de så olika.

Jag blir så inspirerad och så tillintetgjord på en och samma gång! Mitt gamla bokprojekt, NÄR ska jag finna kraften och uthålligheten att slutföra det och åtminstone testa om det håller för utgivning? Jag vet ju att jag bär en oförliknelig historia inom mig men självkritiken är så stark och självförtroendet inte alls så solitt som det borde vara...

Men jag är den första att säga att vi alla ska göra vårt bästa för att förverkliga våra innersta drömmar. Ingen annan kan göra det, lika lite som någon annan kan leva mitt liv åt mig. Var och en har huvudrollen i sitt eget liv och - klyschvarning, sorry! - det går inte i repris.

Nu ska jag snart gå och nanna och så att säga sova på saken. En dag, hörni, en dag... Vänta bara!

Hallå-å! Jag är inte död...

Det bara är så här, att jag är JÄMT så himla trött! Så då orkar jag inte gå in här och skriva ner alla mina oändligt spännande tankar. Förstår om min enorma läsekrets sörjer detta men vad göra?

Sedan sist har jag i alla fall hunnit uppleva en mindre moderatkommunturné: Har varit i Skanör/Falsterbo, som ligger i Sveriges kanske moderataste kommun Vellinge och dessutom i Båstad, där moddisarna också har en hyfsat solid majoritet, eller nåja, det fanns ett helt gäng Bjärepartister också (tror jag dom kallades, lokalpartisterna). Ett gäng tappra sossar finns med i kommunfullmäktige enligt hemsidan men inte en enda vänster- eller miljöpartikel. Håhåjaja.

Vårt besök ägde emellertid rum i förra veckan, det vill säga några dagar innan den beryktade bratsinvasionen, då backslickgrabbar från Öfre Ö (eller mer troligt, som vill verka som om dom kommer därifrån) invaderar och sprutar ner varann med dyngdyr skumpa.

Jag ingick i ett betydligt mera oglamoröst gäng. Visst kom det skrik och skrän från vår flock, visst kastades det godisbitar i bilen, visst gnälldes det över maten som serverades på faten... Men så fan heller att vi försökte låtsas ha ett finare ursprung än vad som verkligen är fallet! Nej, nästan allihop skrålade vi på vår hembygds mål, den fagra öschötskan.

Ja, så kan det gå när två kvinnliga (nåja igen) equivalents till Beavis and Butthead är out on the road med tre småttingar med nära till känslor av alla de slag.

Jag skulle ju vara kortfattad! I stället har jag svamlat om allt möjligt obegripligt. Hav överseende. Har du läst ända hit tycker du antingen väldigt mycket om mig eller så har du ett djupt intresse för grava personlighetsstörningar... Eller nåt.

Ja, jag säger godnatt helt enkelt, för nu, som dom säger på teve på ett lite väl anglosistiskt vis. Kan bara ursäkta mig med att jag inte brukar vara uppe så här sent i vanliga fall. Och kanske är det bäst att jag åker till nån trygg sossekommun uppåt landet nästa gång så att inte mina cirklar rubbas alltför mycket. Där regnar det ju inte så förbannat som i Skåne just nu, heller.