Flyttledigt

Åter den 30 november (kanske ;-)

Roligt att leka Filippa

För den som tycker att Tingeling hängett sig för mycket åt deppkör på sistone kan meddelas att denna dag har varit förträffligt rolig. Ni vet det där begreppet kompetensutveckling, sånt har arbetsgivaren satsat på oss i dag. Och eftersom jag har sådana underbara arbetskamrater kunde det inte bli annat än väldigt lyckat.

Vi blev filmade när vi gjorde politiska anföranden och debatter. Superläskigt! Ruggigt kul! Otroligt lärorikt! Jag fick beröm när jag var mig själv och talade inför en tänkt gymnasieklass om varför det är viktigt att satsa på sin utbildning, och varför jag är glad att vara född i ett land som präglats av en socialdemokratisk syn på studier. Eftersom jag inte gick gymnasiet när det begav sig men fick chansen att ta igen det senare.

Sen valde jag att vara blå nymoderat med Filippa Reinfeldt-stuk i en debatt om hur man ska se på synen på vinster i välfärd och det var jätteroligt! Men av den professionella skådespelaren som coachade oss fick jag veta att jag, inte helt överraskande, varit betydligt mera övertygande i rollen som mig själv...

Kompetensutveckling, att få chansen att förkovra sig på jobbet, är guld värt! Vi människor blir aldrig färdiga, det finns alltid okända sidor att utveckla. Så jag är glad i dag, för jag har haft det så kul!

Tittut november

Den här helgen har det knappt känts som om solen gått upp. Klassiskt novemberväder i trehundretrettiotre nyanser av grått. Humöret blir därefter, förstärkt av diverse orsaker och enstaka skäl.

Känner att det inte är möjligt att koppla av med två veckor kvar till flyttning. Jobbigt! Tålamodet tryter med min söta lilla plutt som inte beter sig ett dugg mer enerverande än vad som är fullständigt normalt för ett barn i hans ålder. Ibland är det tyngre än vanligt att vara ensam med allt ansvar.

Så där satt jag vid köksbordet och kände tårarna bränna sig fram. Jag slog händerna för ansiktet och kände desperationen skölja över mig. Då hörde jag ett gulligt skratt från andra sidan bordet och så - Tittut! För honom är händer som döljer ett ansikte en självklar signal för lek.

Tur att man har sådana fantastiska glädjeämnen i livet, det gör det trots allt rätt lätt att stå ut med gråaste grå november.

Utanför fast ändå inuti

Har en riktigt trött kväll här men kan typiskt nog inte förmå mig att gå och lägga mig riktigt än. Ligger i soffan och försöker få min sömniga hjärna att komma någonvart med ett japanskt bildpussel. Det är ett sådant bra sätt att smälta vardagens intryck och låta tankarna flyga fritt. Jag funderar över mitt liv, mitt sätt att förhålla mig till andra och vilken roll jag skapar åt mig själv.

Fick en sådan märklig känsla, inte ny men det var ett tag sedan jag var i kontakt med den. Jag såg mig själv utifrån och fick en känsla av att vara annorlunda. Utanför. I förhållande till vänner som jag samtidigt känner stark gemenskap med. Lite som tonårsgrubblerier fast så mycket senare. Lite frusterande förstås, att inte ha kommit längre än så. Fast det har jag ju, så klart.

Ibland känner jag mig som något slags rymdvarelse som har gått vilse på den här planeten och som är lite för blyg för att visa sitt hela väsen. Det låter bara patetiskt när jag försöker formulera känslan, samtidigt finns det säkert många som känner igen sig.

Jag har en känsla av att vi är många, väldigt många som bär på en oändligt mycket större potential i vår personlighet än vad vi tillåter oss att utveckla. Det finns så mycket som hämmar, som vi inlemmar och använder för att hålla oss själva i schack. Det är synd för även om det är obehagligt att sticka ut och säga det där som inte omedelbart möter instämmande ord och leenden så är det ändå så viktigt att våga. Att pröva sig fram och se vad som händer.

Quinns

Åh, jag är trött i dag. Var ute seeent i går, i alla fall med mina tantmått mätt. Och med en knappt tvååring med är det liksom inte så förenat med total avkoppling. Men ändå! En supertrevlig kväll hade jag, hemma hos en vän.

Hon hade samlat ett litet gäng kvinnor med vitt skilda bakgrunder för att utbyta erfarenheter och se om vi kan hjälpa varandra på olika sätt framöver. Med undantag för en lååång stund av barnskrik när Lillpluttis försökte låta bli att somna fick jag ta del av massor av spännande berättelser. Dessutom bjöds det jättegod linssoppa, bröd och vin.

Vännen gör jättefina smycken också, som hon säljer alldeles för billigt. Jag slog till på två, med varsin särskild innebörd. Because I'm worth it.

Så trots att jag först missade en buss med en hårsmån och sen t-banan med just samma mån av hår så var det värt varendaste najs minut, den här kvällen. Ska försöka göra mer sånt, det ger så mycket bra energi.

Oooooorka!

Näe. Det är bara för mycket.

Jag vill bara gå och lägga mig men jag måste antingen skriva en retoriskt föredömlig artikel eller försöka vara aptidigt på plats på jobbet i morgon (efter skol- och dagislämning) och hitta en som går att använda under utbildningen kl 9-12.

Suck.

...och inte blev man mindre förbannad i dag

http://www.metro.se/2009/11/12/10930/nu-overklagar-de-gruppsexdomen/

Trafikbrott? Aaaaaaaaaaaargh! Och advokatens inställning är också djupt störd. Det finns mycket kvar att arbeta för, om man vill ha en bättre värld...

Vad kostar det egentligen

Den 28 mars 2008 sitter en 17-årig tjej och väntar på en pendeltågsstation. Hon väntar på att bli hämtad till en villa i Huddinge. Där ska hon ha sex med flera män som är väldigt mycket äldre än hon. Hon ska få pengar för att hon gör det här.

Vad känner hon? Hur har hon hamnat i den här situationen, i stället för att sitta hemma i ett mysigt eget rum och lyssna på Kent eller vad 17-åringar nu lyssnar på nuförtiden? Eller sitta och fika med kompisar? Eller vara nykär i en pojk- eller flickvän, gå hand i hand och försöka att inte glömma bort att plugga lite ibland också?

Orkar hon vara helt nykter när hon går igenom det här? Blir hon filmad där i sin utsatthet eller skulle det kosta extra? Hur stort inflytande har hon över hela den vidriga situationen? Finns det någon som inte tror att hon upplever situationen som vidrig, att hon i själva verket tycker att det är ett smidigt sätt att extraknäcka och unna sig lite nya, snygga kläder? Om hon nu skulle förklara det så, vad har hänt tidigare som gör att hon låter detta drabba henne?

Går det att föreställa sig utsattheten i hennes situation? Hennes unga kropp med dessa äldre, främmande. Hur ska hon sätta gränser? Vad får de göra med henne? Hur mycket av pengarna får hon behålla själv?

Någonting inom henne tvingar henne igenom detta vidriga. I Metro kallas det gruppsex men det ordet låter alldeles för frivilligt. Om det hade varit frivilligt hade inga pengar behövt blandas in. Om dessa män, hur många de är framgår inte, hade orkat leta hade de kanske kunnat hitta en eller flera mer mogna kvinnor som faktiskt hade velat dela deras upplevelse. Men nej, de tar den lätta vägen, köper en ung utsatt tjej via nätet. Vad det kostar henne att leva med att smutsas ner av dem kan de sedan fullständigt strunta i.

Och vad har det kostat dem efteråt, förutom det förlorade anseendet hos han som upplät sitt vardagsrum och som inte insett att det han gjorde inte är förenligt med ett förtroendeuppdrag?

Dagsböter.

Så lågt värderar rättsväsendet en ung människas rätt till sin egen kropp. För synsättet att hon får skylla sig själv lever fortfarande kvar. Någonstans tycker många att hon får skylla sig själv som "går med på" det här. Det här brottet, som sexköp numera räknas som.

Flyttar om två och en halv vecka

...och hela mitt liv är just nu upphakat på detta faktum. Jag är fixerad vid att kasta eller ge bort allt som kastas eller ges bort kan. Jobbigt är vad det är!

Känner mig lite knäppsentimental också. Tittar ut genom sovrumsfönstret om kvällarna, där lönnlöven nu har fallit. Mina lönnar! Dom ska bli någon annans. Det känns konstigt. Min balkongberså, jag kommer inte att sitta där nästa sommar. Och jag satt där alldeles för sällan den här sommaren.

Skumma känslor. Jag är inte van vid att vara sentimental, inte på det sättet. Brukar inte försöka klamra mig fast vid det förflutna, tänker oftast rätt rationellt. Men att flytta ÄR trots allt en rätt stor omställning i livet. Så jag låter melankolin hållas. Snart är den passé, då bor vi i den nya lägenheten och då får jag något nytt att klamra mig fast vid.

(S)veriges kassaste kongressbloggare

Det är jag. Jag vet. Men jag gjorde lite annat. Förlåt mig.

Och det var otrooooligt många andra som bloggade från den fantastiska, spännande kongressen, kolla här. I spalten till höger finns en låååång lista att välja och vraka i.