Ibland struntar jag i att vara försiktig, så där försiktig som man bör vara. Kanske lämnar handväskan kvar obevakad på barnvagnen en liten stund i en för mig välkänd trappuppgång. Såna saker. Kanske vidtar jag inte alltid alla försiktighetsåtgärder som man - egentligen - bör vidta.
Det brukar gå bra men man vet ju aldrig så klart. Tycker ändå det är skönt att inte leva inkapslad i oavbruten ängslan. Det kan vara så att det handlar om något slags basal tillit, till själva tillvaron. Troligen har det att göra med min uppväxt i en kärleksfull familj i ett fritt samhälle. Vad vet jag. Det känns bra i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Heja, säger jag!
Jag försöker ibland att släppa på oron kring såna saker, men är så där löjligt nojjig. Låter skönt att kunna slippa oroa sig varje sekund.
Ja, jag tycker det är värt väldigt mycket, faktiskt... Try it, you'll like it ;-)
Jag brukar också göra så där, för att jag vill att det ska funka. Men jag får mycket stulet:)
Ajdå... Du kanske måste välja bättre tid och plats för dina moments of tillit? *L*
Skicka en kommentar