Under hela min uppväxt och sen i hela mitt vuxna liv har jag bott i lägenhet. Gott så! Har aldrig känt någon avund mot de där andra människorna, de med tomt eller radhusplätt, gillestuga, pingisbord i källaren, altan, uteplats, äppelträd och allt vad det vara må.
Men nu. Antagligen håller jag på att åldras i raketfart för någonting konstigt har hänt med mitt omdöme. Plötsligt känns allt så annorlunda. Jag ser mig själv i ett av de där mysiga husen i Enskede... Lägg ner! Säger jag till mig själv men lyssnar själen? Nej, så klart inte.
Som i dag, en perfekt sommardag i strålande solsken och bara några söta små molntussar på himmelen, när jag åkte till Stureby och hälsade på min supertrevliga vän Christina. Knallade längs med långlånga Tussmötevägen och uppför den oändliga Östrandsvägen - svettigt var det men åh, vilka fina hus. Tänker mig ett sånt trivsamt liv därinnanför rutorna och ute i trädgårdarna så klart. Förr skulle jag ha tänkt "småborgerligt!" och kanske kan jag känna så igen. Man kan ju alltid hoppas för det är ju knappast troligt att jag hamnar i ett sånt där hus en dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Flytta till Hålan, där har du råd!
Åh, våffår tänkte ja'nte på dääää?
Vilken Håla bor Ordsnoken i? I den här Hålan kan man möjligen ha råd också ... Vet inte riktigt vad ett radhus i Enskede kan kosta, för jag tittar ju efter lägenheter, jag. Sade hon med fallfärdigt radhus i Norrtan.
Tror citybruttan, inom en snar framtid, står me rompa i vädret och rotar i busken.. äeeh.. alltså, rabbaten.
Haha, håla som håla, kantänka? Men skareva så skareva Enskede *envis jag*
Får väl hoppas att den däringa Päter har wätt om wabatten... Ja tack! Men hur det ska gå till har jag ju ingen som helst aaaaning om.
Skicka en kommentar