Ren magi

Ååååååååååååååååh! Aaaaaaaaaaaaaah! Åååååååååååååååh...

Otroligt, magiskt, fantastiskt!

Jag är euforisk! Har just kommit hem från en Knickedickkonsert på Knäppingen i Norrköping... Bra artister men det var EN av dom som fick mig att gå dit, min ungdoms stora idol (hittar inget bättre ord) Jakob Hellman! Jag hade fått höra innan att han ALDRIG spelar sina gamla låtar, men så sa Sandra att hon hört att han skulle spela Hon har ett sätt. Åh, hoppas det, sa vi till varann, Elisabet, Cicci, Maria och jag.

Magnus Carlson sjöng jättefint, Elin Ruth Sigvardsson likaså (Dylans Like a Rolling Stone till exempel, kan ju inte bli fel en ljuvligt ljum sommarkväll på Stadsmuseets vackra innergård), Sigge Hills Orkester var duktiga men jag, som missat första setet med Jakob Hellman eftersom jag måste natta barnen innan jag kunde smita i väg ut denna afton, jag väntade ändå bara på HONOM. Han som betydde så otroligt mycket för mig under de där hemska åren när jag var ung och ensam i Stockholm. Hans musik som väcker så mycket vemod, lycka och andra svårdefinierade känslor...

Och så klev han upp och började spela. En eller två låtar som jag förstod det som var ganska nykomponerade. Det lät bra, man ville få höra texterna igen, tydligare. Rösten var sig lik, lät lika bra som någonsin och han såg nästan exakt likadan ut (men det var ju på håll, tänkte jag, som inte stod så värst nära scenen). Så kom då Hon har ett sätt... Gåshud! Tårar! Minnen... Så magiskt och omöjligt att fånga i ofullkomliga ord. Alla sjöng med och klappade takten, atmosfären vibrerade av lycka.

Så drog Jakob Hellman och Sigge Hills igång nästa låt... och döm om vår förvåning när det visade sig vara Tårarna, ännu en av pärlorna från den skiva som valts till bästa svenska skivan någonsin i en omröstning i Nöjesguiden. Hjärtklappning och fortsatt njutning. Jag ser fortfarande Marias uppspärrade, glada ögon framför mig när vi tittade på varann i glädjechock när ännu en låt drog igång... Vackert väder. "Åh, min favorit!", ropade Maria. Jag vet inte riktigt vilken som är min favorit, det är lika svårt som att välja en favorit i sin egen stora, härliga familj.

Sen kom hela gänget upp på scenen och sjöng Vara vänner... "Bara, vara, bara vänner... Vi kan väl prata om allt, vi kan väl prata om allt..." sjöng dom och alla vi saliga själar i publiken. Magi!

Fjortisen i mig (nåja, jag var faktiskt 20+ när ...och stora havet kom) levde upp och när jag såg underbara Jakob Hellman stå och prata med några människor han verkade känna lite grann bara några bord bort tog jag mod till mig och gick och bad om en autograf. Kände mig besvärande och pinsam men han var snäll och tillmötesgående (han har ju jobbat inom vården och är väl van att bemöta mer eller mindre behövande muppars behov :o) Jag hade bara min almanacka som han kunde skriva i, han frågade vilken dag jag tyckte han skulle skriva på, "kanske dagens datum, den 18 juli?" föreslog jag men han tyckte det var bättre med hans namnsdag, så nu står det Jakob Hellman på den 25 juli 2008... :o)

Jag ber om överseende med detta överlånga, rart patetiska inlägg men så kan det bli när starka känslor från det förflutna kommer ikapp mig. Och vad kan sätta igång dom mera effektivt än musik, musik av bästa tänkbara slag...

Förresten såg han lika ung ut på nära håll.

Och det kommer mera, en liten överraskning i nästa inlägg... Så glaaaad att få uppleva detta! Godnatt, goda värld!