Stark och stolt

Jag har blivit så stark av allt som hänt. Både det senaste och allt det gamla. Det är bra. Men ibland blir jag förvånad över hur lugn och balanserad jag nästan alltid är. Det har blivit som att jag känner "jaja, där ser man" när något jobbigt händer. Det beror förstås på vad men jag klarar mycket, det gör jag.

Och drömmarna har inte dött, inte alls! Framtiden blir vad jag gör den till och jag tänker definitivt göra den bra. Riktigt bra.

Allehanda känslor sköljer över mig och jag låter dem komma och gå som de vill. Just nu är jag inne i en period när jag försöker få en liten stund över för mig själv då och då när jag kan lyssna på innerliga, vemodiga låter och låta tårarna rinna. Jag vet inte ens varför och behöver inte veta det heller. Vet bara att det lättar och renar. Skönt.