Jag är fortfarande jättetrött. Så många intryck, så starka känslor som väcks under en socialdemokratisk kongress. Håkan Juholt höll ett fantastiskt, djupt ideologiskt tal. Han intog scenen med självklar pondus, härlig humor och stort allvar. Lovande, oförutsägbart, spännande ska det bli.
Mona Sahlin avtackades, mycket stramt inramat. Hon zoomades in då och då och vi kunde se henne torka tårar som ville men inte fick rinna fritt. Vi kände likadant. I flera timmar efteråt hade jag en stor klump i halsen. Jag kände att jag aldrig mer i mitt liv vill höra det där ogenomtänkta skitsnacket om Mona Sahlin, som jag alltför ofta tvingats möta.
Slentrianmobbningen har förminskat denna politiska legendar i allmänhetens ögon, så till den milda grad att även en supporter som jag överraskas när jag konfronteras med bilder från hennes många år i den politiska hetluften. Vi fattar inte vidden, vi inser inte hur stor hon faktiskt är. Men av Jan Eliassons många hälsningar och hyllningar från olika länder och folk i världen framgick det att det finns de som gör det.
Mona Sahlin går med stolta steg i Olof Palmes och Anna Lindhs fotspår. Nu hoppas jag att hon likt Margot Wallström tas tillvara på den internationella arenan och när sedan Håkan Juholt bildar regering 2014 har han en självklar utrikesminister i Mona Sahlin.
Vi är många som kommer att sakna denna starka kvinnliga förebild i partiledningen. Vi är också många som är glada att se Carin Jämtin där nu. Även hon höll ett mycket bra tal. (Jag är också väldigt glad och mallig över min kompis Jenny Engdahl, som just fått jobbet som pressekreterare hos Carin Jämtin.)
En partikongress tar på krafterna, även för den som inte är ombud eller jobbar bakom kulisserna. Även för en enkel partimedlem och åhörare är det så många möten, intryck och ord som kräver ens uppmärksamhet. Det är härligt och kanske är det som ett av ombuden sa, att det borde ske oftare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar