On Surviving as a Single Girlie

Jag kanske borde kalla mig relationsexpert, jag har ju varit med i en eller annan. Eller ska man säga som jag någon gång läste att Anna Wahlgren gjorde, det är ju det jag inte är. Nej, jag kan förstås bara tala för mig själv och expert är jag sannerligen inte, varken i det egna utövandet eller när det gäller andra. Medan de flesta i min vänkrets lever med samma person sedan fem-tio år tillbaka står jag och stampar på samma fläck som... när jag var 18 år.

Det är så klart inte heller sant. Det finns massor av fördelar med att ha varit med ett tag och en av de största är att man får perspektiv. Man blir luttrad, man tar inte ut något i förskott, man lär sig att vara taktisk och tyda signaler (mer eller mindre bra). Man lär sig att förhålla sig till något slags outtalade spelregler även om man vägrar att spela spel.

Att vara singel vid den här tidpunkten i livet är emellertid rätt blä. I alla fall om man inte vill vara det - jag känner många som verkar trivas rätt bra med den tillvaron. Själv känner jag mig som en sån där docka med en tyngd i botten - golva mig bara, jag lovar att resa mig varenda gång i alla fall. (För tydlighetens skull - jag har aldrig blivit fysiskt golvad i en relation, tack och lov, men kärlek kan göra jävligt ont ändå.)

Jag har en kompis som har en på sätt och vis avundsvärd inställning (även om jag känner mig själv alltför väl för att tro att jag skulle kunna införliva den i mitt väsen). Hon tycker att singellivet är det bästa tänkbara, att livet är här och nu och det är bara att ta för sig. Helst ska man ha två eller tre på gång samtidigt, menar hon. Vi talar om en kvinna som inte låter sig begränsas av sin könsroll eller av konventioner. Hon har kul och hon ser till att andra har det också. Hur hon och de hon möter hanterar det känslomässigt ska jag låta vara osagt, eller så får jag återkomma i frågan.

Det är ju det där jädrans känslomässiga som alltid, alltid kommer och spökar. So emotional, that's me. Jag minns flera smärtsamma tillfällen av uppbrott alternativt insikt om att respons saknas. Eftersom jag inte är så konventionellt uppfostrad har jag ofta vågat ta initiativ. Ibland har det lönat sig, ibland har känslorna mött en igenvräkt dörr och jag har fått ont, så ont. Vågar inte tänka på hur blåmärkesbeklädd min själs vävnad måste vara. Men som sagt, det finns ändå inget annat alternativ än på't igen.

Man blir förstås försiktigare med åren. Om vi tar det här med förväntningar, som jag brukar säga är nyckeln till allt, det gäller att hålla de stackarna i schack. Lägre än Glo... helst. Hjärnan får aldrig slappna av, det gäller att hela tiden ha en så korrekt lägesanalys som möjligt. Den stora drömmen är ju att någon gång äntligen få luta sig tillbaka och tryggt slappna av men det är många, många år sedan nu och jag är inte alls säker på att någonsin få uppleva det igen. Nej, i stället gäller det att parera kraften i nederlagen. "Jaha, jag visste ju att jag inte borde ha gett mig in i det här men det var härligt så länge det varade". "Just nu gör det så satans ofattbart ont men så kändes det ju den där gången med XX också och i dag kan jag inte ens fatta att jag var intresserad av honom", "Nej, nu väntar jag med att höra av mig. Lika bra att vara inställd på att det kanske var sista gången vi sågs nu då, på DET sättet".

Det tråkiga är att de här livsviktiga överlevnadsstrategierna får mig att oroa mig för att kärlek är något slags mekanisk process, som går att styra med hjärnan. Alltså - man kan inte bestämma sig för vem man ska bli kär i (i alla fall inte jag) men man kan värja sig och ta sig ur just innan känslorna skåpar ut all kraft man överhuvudtaget behöver för att klara HELA tillvaron.

Snälla, säg att kärleken är magisk! Inte mekanisk. Inte trivial. Utan just bara obegriplig och en nåd.