I dag såg jag den för första gången på så länge - himlen. Alldeles ljuvligt ljusblå och med små söta molntussar på. Jag var faktiskt ute och gick en stund också. Förhoppningsvis lyckades jag lapa i mig en liten smula dagsljus och därmed bättra på den inre hormonbalansen. För det är väl rubbningen i den som gör att jag har så svårt att somna tidigt nu för tiden?
Annars är det väntans tider som råder. Magen är stor och stenhård och varje dag och ofta om natten också känner jag rörelser och sparkar därinne. Snart är min bäbis här. Längtar så... Att få se vem det är. Att få krama, hålla om och snuffa på... Snart. Snart är väntan över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Han blir nog fin, hast det kommer ändå alltid att finnas två som är finare. Det måste kännas lite trist för dig.
Har slatt in hans present nu också.
Sött av dig med presenten, men... Jag förstår inte riktigt. Vad får dig att tro att jag skulle tycka mer om mina två större än om den kommande bäbisen?
Haha. Den evia upptimisten. Själv är en oealist så en vet no vicka ungar som är snyggast.
Skicka en kommentar