Gullegull om bäbislycka

Tänk om jag kunde beskriva känslan när jag ser på dig. Ditt lilla ansikte, som en sol, så nära mig. När du ser på mig och ler ditt tandlösa leende med vidöppen mun. De små böjda benen som sparkar. Händer och fötter så ofattbart pyttesmå.

Tänk om jag kunde sätta ord på din doft, den ljuvliga doften av en mycket liten och ny bäbis. Att borra ner näsan i din fina kalufs och snuffa, mmm...

Tänk om jag kunde beskriva hur det känns inom mig när jag hör dina små grymtningar, kluckanden och alla andra underbart märkliga ljud som inte låter som något annat. Vill spela in och bevara det men blir det av?

Nej, det går inte att beskriva. Orden faller platt, det är bara upplevelsen som blir kvar och den gömmer jag djupt i mitt hjärta. Det blir en av de små skatterna som jag ska ta fram när jag är gammal och har mycket ensamtid att spendera.

Det finns mycket som är krävande och jobbigt med att vara förälder men det finns ännu mer som är fantastiskt och underbart. Förtrollat, faktiskt.

Visst är det jobbigt att äta kvällsmat medan han vrålar, och sedan frukost nästa morgon till liknande vrål. Men det finns inget annat sätt och jag tar ju upp dig och kramar och håller dig så snart jag kan. Och det är ändå inga långa stunder och det här är en kort och alltför snabbt övergående tid.

Så jag njuter så länge det varar, det här bäbisstadiet, och sedan ska jag njuta av allt annat häftigt som händer när man får följa en ny människas utveckling från barn till vuxen individ.