Sommaren går mot sitt slut och tankarna som gnager i bakhuvudet gör sig allt oftare påminda. Hösten och vardagen är alldeles strax här igen. Jag har nu fullständig frihet att göra det bästa möjliga med mitt liv. Det är härligt men också läskigt.
De senaste åren har politik varit det största intresset i mitt liv utanför familjen. Jag är fortfarande otroligt intresserad, ska till exempel gå och lyssna på Håkan Juholts sommartal på söndag, men jag har också börjat fundera på lite andra saker. Jag är inte längre en politisk tjänsteman och jag har inte, och vill i dagsläget inte ha, några politiska uppdrag. Kanske kommer jag att arbeta som journalist igen, kanske finns det något helt annat jag skulle kunna göra.
Ibland tänker jag att jag aldrig kommer att bli någon verkligt personlig bloggare och därmed kanske inte heller nå ut till någon större krets. Det finns mycket som jag inte delar med mig av här. Min självbild säger mig att jag är en väldigt öppen människa men det är inte hela sanningen. Det finns en hel del funderingar jag inte utan vidare delar med mig av. Kanske vore det bra att ändå göra det.
Häromdagen läste jag ut en väldigt intressant bok, Om det så skulle kosta mig livet av Margaretha Sturesson. Hon levde i 14 år i en helt sjuk kristen sekt, församlingen Kristet Center Syd. Jag sträckläste boken och kände så starkt för henne, ville verkligen träffa henne och säga att det är en otroligt stark och viktig berättelse hon delar med sig av.
Trots att jag aldrig varit aktiv medlem i en kristen församling (bara passiv medlem i Svenska kyrkan) och att jag (tack och lov) aldrig drabbats av självskadebeteende så finns det mycket annat jag känner igen mig i, i hennes berättelse.
Jag har också varit hjärntvättad. Jag har också förlorat en lång rad år, helt och hållet utnyttjad för någon annans egoistiska syften. Det är en del av mig och min historia som jag bearbetat och erkänt men inte så ofta talar om, eller ens tänker närmare på. Jag vet inte heller säkert om jag ännu helt har förlåtit mig själv för att jag "lät det hända".
Samtidigt vet jag ju att det är så vanskligt att tala om att någon "låter det hända". Har man varit utsatt och befunnit sig i den totala hjälplösheten så vet man hur det känns att inte se någon som helst annan utväg.
Kanske borde jag göra en djupdykning i mitt förflutna igen. Kanske skulle jag kunna använda mig av mina erfarenheter för att hjälpa andra som har svårt att sätta gränser mot människor som vill förtrycka och utnyttja.
Jag drömmer om att någon gång i mitt liv göra något som bara just jag skulle kunna göra, att sätta avtryck utanför det lilla privata livet. Kanske vågar, orkar och förmår jag.
fredag 19 augusti 2011
måndag 15 augusti 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
