Varthän

Inåtvänd och funderande söndag. Det känns som om det bubblar för fullt inombords, massor av vilda tankar och känslor som vill någonstans men inte kan bestämma sig för vart. Försöker idka lite egenterapi och liksom ramla in rätt i existensen men något är det som skaver fortfarande. Tar nog lite tid att få bukt med den känslan.

Vad som är viktigt för mig

Jag är väl medelklass nu, antar jag, om man skulle granska mig statistiskt. Har alltid undrat, aldrig känt mig som vare sig det eller arbetarklass. Så klart inte överklass. Men jag har en del problem med identifikationen.

Det skulle ju inte behöva vara något att fundera så intensivt över och det är det kanske inte heller, för mig personligen. Men just nu talas och funderas det mycket om vad mitt kära parti, sossarna ni vet, ska göra och vilka partiet (främst?) ska rikta sig mot för att politiken ska nå ut och vinna trovärdighet. Och vilka är det då som detta parti ska finnas till för?

Alla så klart. Alla ska med, heter det ju och vem kan säga emot det? Men politik handlar ju trots allt om att välja - och därmed också välja bort. Det är väl lite som att vara förälder till flera barn, om ett har slagit sig och ett vill ha mera skjuts på gungan så går man först och tröstar. Men sedan försöker man räcka till även för de mindre akuta behoven.

Nu har jag varit projektanställd hos fackförbundet Kommunal i åtta månader. På måndag går jag tillbaka till mitt vanliga jobb, hos Socialdemokraterna i riksdagen. Där pågår omorganisation, omvärdering och nyorientering. Ska man tänka postitivt - och det ska man ju - så kan man kalla det en mycket spännande tid. Jag hoppas kunna bidra med lite nya insikter och lärdomar efter min tid på Kommunal - Sveriges största fackförbund, som organiserar större delen av arbetarklassens kvinnor i vårt land.

Fast sanningen att säga så har jag fått lärdomar från arbetslivet långt tidigare än så. Jag är ju en av dem som aldrig gick gymnasiet, utan började jobba direkt efter grundskolan. Någon gång ska väl jag liksom Alexandra Einerstam här så bra har gjort, skriva lite mera om mina erfarenheter från den tiden. Jag har trots allt varit i tjänst på över 30 arbetsplatser under mitt medellånga liv, så något finns det kanske att berätta.

Hur som helst, det där med klass och att dela in människor i kategorier. Det är alltid problematiskt men förmodligen ofrånkomligt om man vill försöka förstå omvärlden. Men om vi börjar med att identifiera de problem som människor har att tampas med i sin vardag så kan vi väl se det som vår uppgift att tillsammans hitta sätt att lösa dem. Det viktigaste först men inte glömma finliret för det.

För mig personligen är det grundläggande att vi får anständiga sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar igen. Så här får det inte vara. Om någon sedan skulle kalla mig bidragskramare för det så får den vantolkningen faktiskt stå för den personen.

Sveriges tråkigaste människa

Den titeln känner jag att jag aspirerar på just nu. Så att jag inte bloggar är ren hänsyn. Allt för mina kära läsare! ;-)