lördag 19 juli 2008
fredag 18 juli 2008
Ren magi
Ååååååååååååååååh! Aaaaaaaaaaaaaah! Åååååååååååååååh...
Otroligt, magiskt, fantastiskt!
Jag är euforisk! Har just kommit hem från en Knickedickkonsert på Knäppingen i Norrköping... Bra artister men det var EN av dom som fick mig att gå dit, min ungdoms stora idol (hittar inget bättre ord) Jakob Hellman! Jag hade fått höra innan att han ALDRIG spelar sina gamla låtar, men så sa Sandra att hon hört att han skulle spela Hon har ett sätt. Åh, hoppas det, sa vi till varann, Elisabet, Cicci, Maria och jag.
Magnus Carlson sjöng jättefint, Elin Ruth Sigvardsson likaså (Dylans Like a Rolling Stone till exempel, kan ju inte bli fel en ljuvligt ljum sommarkväll på Stadsmuseets vackra innergård), Sigge Hills Orkester var duktiga men jag, som missat första setet med Jakob Hellman eftersom jag måste natta barnen innan jag kunde smita i väg ut denna afton, jag väntade ändå bara på HONOM. Han som betydde så otroligt mycket för mig under de där hemska åren när jag var ung och ensam i Stockholm. Hans musik som väcker så mycket vemod, lycka och andra svårdefinierade känslor...
Och så klev han upp och började spela. En eller två låtar som jag förstod det som var ganska nykomponerade. Det lät bra, man ville få höra texterna igen, tydligare. Rösten var sig lik, lät lika bra som någonsin och han såg nästan exakt likadan ut (men det var ju på håll, tänkte jag, som inte stod så värst nära scenen). Så kom då Hon har ett sätt... Gåshud! Tårar! Minnen... Så magiskt och omöjligt att fånga i ofullkomliga ord. Alla sjöng med och klappade takten, atmosfären vibrerade av lycka.
Så drog Jakob Hellman och Sigge Hills igång nästa låt... och döm om vår förvåning när det visade sig vara Tårarna, ännu en av pärlorna från den skiva som valts till bästa svenska skivan någonsin i en omröstning i Nöjesguiden. Hjärtklappning och fortsatt njutning. Jag ser fortfarande Marias uppspärrade, glada ögon framför mig när vi tittade på varann i glädjechock när ännu en låt drog igång... Vackert väder. "Åh, min favorit!", ropade Maria. Jag vet inte riktigt vilken som är min favorit, det är lika svårt som att välja en favorit i sin egen stora, härliga familj.
Sen kom hela gänget upp på scenen och sjöng Vara vänner... "Bara, vara, bara vänner... Vi kan väl prata om allt, vi kan väl prata om allt..." sjöng dom och alla vi saliga själar i publiken. Magi!
Fjortisen i mig (nåja, jag var faktiskt 20+ när ...och stora havet kom) levde upp och när jag såg underbara Jakob Hellman stå och prata med några människor han verkade känna lite grann bara några bord bort tog jag mod till mig och gick och bad om en autograf. Kände mig besvärande och pinsam men han var snäll och tillmötesgående (han har ju jobbat inom vården och är väl van att bemöta mer eller mindre behövande muppars behov :o) Jag hade bara min almanacka som han kunde skriva i, han frågade vilken dag jag tyckte han skulle skriva på, "kanske dagens datum, den 18 juli?" föreslog jag men han tyckte det var bättre med hans namnsdag, så nu står det Jakob Hellman på den 25 juli 2008... :o)
Jag ber om överseende med detta överlånga, rart patetiska inlägg men så kan det bli när starka känslor från det förflutna kommer ikapp mig. Och vad kan sätta igång dom mera effektivt än musik, musik av bästa tänkbara slag...
Förresten såg han lika ung ut på nära håll.
Och det kommer mera, en liten överraskning i nästa inlägg... Så glaaaad att få uppleva detta! Godnatt, goda värld!
Otroligt, magiskt, fantastiskt!
Jag är euforisk! Har just kommit hem från en Knickedickkonsert på Knäppingen i Norrköping... Bra artister men det var EN av dom som fick mig att gå dit, min ungdoms stora idol (hittar inget bättre ord) Jakob Hellman! Jag hade fått höra innan att han ALDRIG spelar sina gamla låtar, men så sa Sandra att hon hört att han skulle spela Hon har ett sätt. Åh, hoppas det, sa vi till varann, Elisabet, Cicci, Maria och jag.
Magnus Carlson sjöng jättefint, Elin Ruth Sigvardsson likaså (Dylans Like a Rolling Stone till exempel, kan ju inte bli fel en ljuvligt ljum sommarkväll på Stadsmuseets vackra innergård), Sigge Hills Orkester var duktiga men jag, som missat första setet med Jakob Hellman eftersom jag måste natta barnen innan jag kunde smita i väg ut denna afton, jag väntade ändå bara på HONOM. Han som betydde så otroligt mycket för mig under de där hemska åren när jag var ung och ensam i Stockholm. Hans musik som väcker så mycket vemod, lycka och andra svårdefinierade känslor...
Och så klev han upp och började spela. En eller två låtar som jag förstod det som var ganska nykomponerade. Det lät bra, man ville få höra texterna igen, tydligare. Rösten var sig lik, lät lika bra som någonsin och han såg nästan exakt likadan ut (men det var ju på håll, tänkte jag, som inte stod så värst nära scenen). Så kom då Hon har ett sätt... Gåshud! Tårar! Minnen... Så magiskt och omöjligt att fånga i ofullkomliga ord. Alla sjöng med och klappade takten, atmosfären vibrerade av lycka.
Så drog Jakob Hellman och Sigge Hills igång nästa låt... och döm om vår förvåning när det visade sig vara Tårarna, ännu en av pärlorna från den skiva som valts till bästa svenska skivan någonsin i en omröstning i Nöjesguiden. Hjärtklappning och fortsatt njutning. Jag ser fortfarande Marias uppspärrade, glada ögon framför mig när vi tittade på varann i glädjechock när ännu en låt drog igång... Vackert väder. "Åh, min favorit!", ropade Maria. Jag vet inte riktigt vilken som är min favorit, det är lika svårt som att välja en favorit i sin egen stora, härliga familj.
Sen kom hela gänget upp på scenen och sjöng Vara vänner... "Bara, vara, bara vänner... Vi kan väl prata om allt, vi kan väl prata om allt..." sjöng dom och alla vi saliga själar i publiken. Magi!
Fjortisen i mig (nåja, jag var faktiskt 20+ när ...och stora havet kom) levde upp och när jag såg underbara Jakob Hellman stå och prata med några människor han verkade känna lite grann bara några bord bort tog jag mod till mig och gick och bad om en autograf. Kände mig besvärande och pinsam men han var snäll och tillmötesgående (han har ju jobbat inom vården och är väl van att bemöta mer eller mindre behövande muppars behov :o) Jag hade bara min almanacka som han kunde skriva i, han frågade vilken dag jag tyckte han skulle skriva på, "kanske dagens datum, den 18 juli?" föreslog jag men han tyckte det var bättre med hans namnsdag, så nu står det Jakob Hellman på den 25 juli 2008... :o)
Jag ber om överseende med detta överlånga, rart patetiska inlägg men så kan det bli när starka känslor från det förflutna kommer ikapp mig. Och vad kan sätta igång dom mera effektivt än musik, musik av bästa tänkbara slag...
Förresten såg han lika ung ut på nära håll.
Och det kommer mera, en liten överraskning i nästa inlägg... Så glaaaad att få uppleva detta! Godnatt, goda värld!
tisdag 15 juli 2008
Långt ifrån himlen
Jag har ju alltid vetat att jag måste se den (själva omslagsbilden har ropat på mig) men i kväll blev det äntligen av. Det är absolut en av de bästa filmer jag sett (just nu känns det som den bästa) och Julianne Moore är fullständigt självlysande som Cathy.
Filmen säger mig så mycket, den handlar om allt det som jag tycker är viktigast människor emellan. Respekt, alla människors lika värde, kärlek som går sina egna vägar och bryter mot de idiotiska konventioner som människor av någon anledning skapar för att plåga varandra.
Helt nyligen fick jag frågan om jag är en känslomänniska. Om jag är! Om. Jag levde mig in så starkt i det vemod som genomsyrade filmen och i slutet bara flödade tårarna. Ingen sentimentalitet, bara naken, smärtsam, ärlig skildring av det omöjliga i att existera som hel människa. Så skönt att bli påmind om... hur viktigt det är att göra det man innerst inne vet att man måste.
Far from Heaven. Vilken film.
söndag 13 juli 2008
Göra ingenting
En dag i återhämtningens tecken. Tvättmaskinen är på och det var diskmaskinen också förut men annars är det inte mycket som händer här.
lördag 12 juli 2008
Nu vet jag vad jag tänker på!
Blev som en besatt, i går tror jag det började. Kom på ett band som jag ville lyssna på, jag hade inte hört deras musik på flera år. Mindes bara kompisen som fick mig att upptäcka honom men hade inte riktigt lust att ta kontakt med honom bara-för-att...
Så jag la mig ner och försökte fiska i mitt undermedvetna och rätt som det var sa det "plopp" och jag fick napp!
Bandet jag nu har återupptäckt på underbara Youtube är Stars on Mars! Såååå bra! Men vart tog de vägen och vad gör de nu?
Så jag la mig ner och försökte fiska i mitt undermedvetna och rätt som det var sa det "plopp" och jag fick napp!
Bandet jag nu har återupptäckt på underbara Youtube är Stars on Mars! Såååå bra! Men vart tog de vägen och vad gör de nu?
Vad tänker jag på just nu?
Kanske solen som ännu glittrar mellan lönnlöven därutanför min öppna balkongdörr. Kanske den underbara simturen i Näknen häromdagen. Kanske en eller annan härlig människa jag känner eller håller på att lära känna. Kanske ett, två eller tre ljuvligt ljuvliga barn. Kanske boken som jag håller på att skriva, vars ord kommer så lätt till mig när jag bara kommer till ro och börjar skriva.
Eller kanske tänker jag inte så mycket alls, bara känner mig uppfylld av livskraften inom mig. Lycklig över att det är juli månad nu och en liten tid till.
Eller kanske tänker jag inte så mycket alls, bara känner mig uppfylld av livskraften inom mig. Lycklig över att det är juli månad nu och en liten tid till.
onsdag 9 juli 2008
Dagens glädjeämne
Henrik Schyffert är inte bara söt, rolig och smart, han är tydligen socialdemokrat också! I går värmde han upp inför Mona Sahlins tal i Almedalen. Tänk om jag ändå varit där och fått lyssna till dem båda...
fredag 4 juli 2008
Varför husdrömmar nu?
Under hela min uppväxt och sen i hela mitt vuxna liv har jag bott i lägenhet. Gott så! Har aldrig känt någon avund mot de där andra människorna, de med tomt eller radhusplätt, gillestuga, pingisbord i källaren, altan, uteplats, äppelträd och allt vad det vara må.
Men nu. Antagligen håller jag på att åldras i raketfart för någonting konstigt har hänt med mitt omdöme. Plötsligt känns allt så annorlunda. Jag ser mig själv i ett av de där mysiga husen i Enskede... Lägg ner! Säger jag till mig själv men lyssnar själen? Nej, så klart inte.
Som i dag, en perfekt sommardag i strålande solsken och bara några söta små molntussar på himmelen, när jag åkte till Stureby och hälsade på min supertrevliga vän Christina. Knallade längs med långlånga Tussmötevägen och uppför den oändliga Östrandsvägen - svettigt var det men åh, vilka fina hus. Tänker mig ett sånt trivsamt liv därinnanför rutorna och ute i trädgårdarna så klart. Förr skulle jag ha tänkt "småborgerligt!" och kanske kan jag känna så igen. Man kan ju alltid hoppas för det är ju knappast troligt att jag hamnar i ett sånt där hus en dag.
Men nu. Antagligen håller jag på att åldras i raketfart för någonting konstigt har hänt med mitt omdöme. Plötsligt känns allt så annorlunda. Jag ser mig själv i ett av de där mysiga husen i Enskede... Lägg ner! Säger jag till mig själv men lyssnar själen? Nej, så klart inte.
Som i dag, en perfekt sommardag i strålande solsken och bara några söta små molntussar på himmelen, när jag åkte till Stureby och hälsade på min supertrevliga vän Christina. Knallade längs med långlånga Tussmötevägen och uppför den oändliga Östrandsvägen - svettigt var det men åh, vilka fina hus. Tänker mig ett sånt trivsamt liv därinnanför rutorna och ute i trädgårdarna så klart. Förr skulle jag ha tänkt "småborgerligt!" och kanske kan jag känna så igen. Man kan ju alltid hoppas för det är ju knappast troligt att jag hamnar i ett sånt där hus en dag.
fredag 20 juni 2008
Steg mot tyranni
Om FRA:s utökade befogenheter tycker jag inte. Jag har följt händelseutvecklingen med spänning. Som föräldraledig missar man nästan helt all den där mer interna infon och får försöka tolka det som sker via medierapporteringen.
Många tycker mycket och vet det mesta om vad signalspaning är, varför den behövs eller inte behövs. Nej, jag är inte en av dem som förstår detaljerna, som verkligen kan frågan. Jag vet bara att jag tycker att det är ett kraftigt ingrepp i den personliga integriteten redan då någon avlyssnar, i vilken form det vara må, en brottsmisstänkt person.
Att vi medborgare lämnas åt godtyckliga beslut hos en myndighet som är väldigt hemlig till sin karaktär känns inte alls bra och att avlyssning kan ske utan att det ens finns en misstanke om brott är förstås ännu värre, ja, det för tankarna till Orwells 1984, visst är det så.
Jag hoppas verkligen att våra medier fortsätter att hårdgranska den här myndigheten. Även om de som arbetar där behöver hålla vissa delar av sin verksamhet hemlig måste de absolut finna sig i att bli granskade. Det är förstås också ett enormt problem att de nu kommer att kunna efterforska källor och på det sättet kanske lyckas slingra sig ur eller göra undanmanövrar inför mediebevakningen. Eller, hemska tanke, utsätta eventuella "feltänkande" för repressalier om de vill lämna information till en journalist.
Tycker nog att morsan (borde det stavas med stort M?) träffade rätt när hon kommenterade riksdagens beslut med att det är ett exempel på "de små stegens tyranni". Fast det var förstås en underdrift, här handlar det ju om ett ganska rejält kliv. Det är bara att hoppas att en ny regering efter nästa val gör nödvändiga förändringar.
Många tycker mycket och vet det mesta om vad signalspaning är, varför den behövs eller inte behövs. Nej, jag är inte en av dem som förstår detaljerna, som verkligen kan frågan. Jag vet bara att jag tycker att det är ett kraftigt ingrepp i den personliga integriteten redan då någon avlyssnar, i vilken form det vara må, en brottsmisstänkt person.
Att vi medborgare lämnas åt godtyckliga beslut hos en myndighet som är väldigt hemlig till sin karaktär känns inte alls bra och att avlyssning kan ske utan att det ens finns en misstanke om brott är förstås ännu värre, ja, det för tankarna till Orwells 1984, visst är det så.
Jag hoppas verkligen att våra medier fortsätter att hårdgranska den här myndigheten. Även om de som arbetar där behöver hålla vissa delar av sin verksamhet hemlig måste de absolut finna sig i att bli granskade. Det är förstås också ett enormt problem att de nu kommer att kunna efterforska källor och på det sättet kanske lyckas slingra sig ur eller göra undanmanövrar inför mediebevakningen. Eller, hemska tanke, utsätta eventuella "feltänkande" för repressalier om de vill lämna information till en journalist.
Tycker nog att morsan (borde det stavas med stort M?) träffade rätt när hon kommenterade riksdagens beslut med att det är ett exempel på "de små stegens tyranni". Fast det var förstås en underdrift, här handlar det ju om ett ganska rejält kliv. Det är bara att hoppas att en ny regering efter nästa val gör nödvändiga förändringar.
onsdag 18 juni 2008
Mäster Olof
Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap. Vi ses igen, kamrater.
Var bara tvungen att pryda bloggen med ett citat från Den Störste. Saknar honom så. Världen var en bättre plats medan han levde.
Kul att Jens Orback blir ny chef på Palmecentret förresten. Det kan nog bli bra.
Kram på er, kamrater! Fortsätt att kämpa på för det sanna och goda.
Var bara tvungen att pryda bloggen med ett citat från Den Störste. Saknar honom så. Världen var en bättre plats medan han levde.
Kul att Jens Orback blir ny chef på Palmecentret förresten. Det kan nog bli bra.
Kram på er, kamrater! Fortsätt att kämpa på för det sanna och goda.
tisdag 10 juni 2008
fredag 9 maj 2008
onsdag 7 maj 2008
Tusen små hudflagor
Mitt liv är så underbart långsamt numera. Sedan jag inledde min föräldraledighet har jag lättare att leva som jag vill, i min idol Skalmans anda.
Visst känner jag mig lite frustrerad ibland, jag menar, alla människor skriver ju böcker, förverkligar sig själva och gör karriär på alla möjliga vis. Här hos mig går åren och min halvfärdiga roman förblir halvfärdig. Men jag känner inre frid och blir troligen aldrig utbränd.
Just nu sitter lillplutten i babysittern på balkongen och sparkar med fötterna och fäktas med händerna samtidigt som han pratar med löven som omringar oss därute. Snart ska jag fortsätta med det jag gjorde nyss, att likt en apmamma "plocka" honom på hjässan. Han har något slags skorv och i den stora, fina kalufsen dansar tusen små hudflagor omkring och försöker gömma sig när jag ska sprätta iväg dom. Mitt trivsamma pysslande, det är också ett liv.
Visst känner jag mig lite frustrerad ibland, jag menar, alla människor skriver ju böcker, förverkligar sig själva och gör karriär på alla möjliga vis. Här hos mig går åren och min halvfärdiga roman förblir halvfärdig. Men jag känner inre frid och blir troligen aldrig utbränd.
Just nu sitter lillplutten i babysittern på balkongen och sparkar med fötterna och fäktas med händerna samtidigt som han pratar med löven som omringar oss därute. Snart ska jag fortsätta med det jag gjorde nyss, att likt en apmamma "plocka" honom på hjässan. Han har något slags skorv och i den stora, fina kalufsen dansar tusen små hudflagor omkring och försöker gömma sig när jag ska sprätta iväg dom. Mitt trivsamma pysslande, det är också ett liv.
Vilsen citygirl med bonnanor
Ibland ser jag framför mig min lite udda position i historien. Om jag tittar bakåt, var min mamma föddes och hur hon levt. Och så hennes mamma, som föddes 1899 och var min mormor, och hennes mormorsmor och hela vägen bakåt.
Min mamma föddes i Lit, en by i Jämtland. Så vitt jag vet har min släkt på hennes sida bott i Jämtland och levt bondliv i århundraden. Brukat jorden, anpassat livet efter årstidernas växlingar. Varit beroende av lagom växlande väder för att få goda skördar. Levt i en geografiskt snävt begränsad värld och ingen före mormors tid hade en aning om vad en tv var.
När jag tänker på det här så känner jag mig ganska vilsen. För jag är ju född i Norrköping, med en engelsk farsa och alltså inga som helst rötter i den stan eller det östgötska landskapet. Men det var där jag kom att formas, jag som var den första att inte alls leva lantbrukarliv. Och i dag är jag fast förankrad i betongen i vår huvudstad.
Antar att jag delar detta med många, Sverige har ju trots allt genomgått en oerhörd omvandling under det senaste seklet. Det är i alla fall intressant att fundera på, hur annorlunda livet har blivit och hur mycket det är som man inte kan påverka.
Min mamma föddes i Lit, en by i Jämtland. Så vitt jag vet har min släkt på hennes sida bott i Jämtland och levt bondliv i århundraden. Brukat jorden, anpassat livet efter årstidernas växlingar. Varit beroende av lagom växlande väder för att få goda skördar. Levt i en geografiskt snävt begränsad värld och ingen före mormors tid hade en aning om vad en tv var.
När jag tänker på det här så känner jag mig ganska vilsen. För jag är ju född i Norrköping, med en engelsk farsa och alltså inga som helst rötter i den stan eller det östgötska landskapet. Men det var där jag kom att formas, jag som var den första att inte alls leva lantbrukarliv. Och i dag är jag fast förankrad i betongen i vår huvudstad.
Antar att jag delar detta med många, Sverige har ju trots allt genomgått en oerhörd omvandling under det senaste seklet. Det är i alla fall intressant att fundera på, hur annorlunda livet har blivit och hur mycket det är som man inte kan påverka.
måndag 5 maj 2008
Lågtryck
Vädret är underbart soligt och medan vi var i Norrköping har lönnens blad slagit ut för fullt utanför min härliga balkong. Ändå är jag så himla låg just nu. Men det känns säkert bättre när jag vaknar i morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
