Livligt diskuterande...

...men jag förstod aldrig riktigt om vad.

Tusen små hudflagor

Mitt liv är så underbart långsamt numera. Sedan jag inledde min föräldraledighet har jag lättare att leva som jag vill, i min idol Skalmans anda.

Visst känner jag mig lite frustrerad ibland, jag menar, alla människor skriver ju böcker, förverkligar sig själva och gör karriär på alla möjliga vis. Här hos mig går åren och min halvfärdiga roman förblir halvfärdig. Men jag känner inre frid och blir troligen aldrig utbränd.

Just nu sitter lillplutten i babysittern på balkongen och sparkar med fötterna och fäktas med händerna samtidigt som han pratar med löven som omringar oss därute. Snart ska jag fortsätta med det jag gjorde nyss, att likt en apmamma "plocka" honom på hjässan. Han har något slags skorv och i den stora, fina kalufsen dansar tusen små hudflagor omkring och försöker gömma sig när jag ska sprätta iväg dom. Mitt trivsamma pysslande, det är också ett liv.

Vilsen citygirl med bonnanor

Ibland ser jag framför mig min lite udda position i historien. Om jag tittar bakåt, var min mamma föddes och hur hon levt. Och så hennes mamma, som föddes 1899 och var min mormor, och hennes mormorsmor och hela vägen bakåt.

Min mamma föddes i Lit, en by i Jämtland. Så vitt jag vet har min släkt på hennes sida bott i Jämtland och levt bondliv i århundraden. Brukat jorden, anpassat livet efter årstidernas växlingar. Varit beroende av lagom växlande väder för att få goda skördar. Levt i en geografiskt snävt begränsad värld och ingen före mormors tid hade en aning om vad en tv var.

När jag tänker på det här så känner jag mig ganska vilsen. För jag är ju född i Norrköping, med en engelsk farsa och alltså inga som helst rötter i den stan eller det östgötska landskapet. Men det var där jag kom att formas, jag som var den första att inte alls leva lantbrukarliv. Och i dag är jag fast förankrad i betongen i vår huvudstad.

Antar att jag delar detta med många, Sverige har ju trots allt genomgått en oerhörd omvandling under det senaste seklet. Det är i alla fall intressant att fundera på, hur annorlunda livet har blivit och hur mycket det är som man inte kan påverka.

Lågtryck

Vädret är underbart soligt och medan vi var i Norrköping har lönnens blad slagit ut för fullt utanför min härliga balkong. Ändå är jag så himla låg just nu. Men det känns säkert bättre när jag vaknar i morgon.

Fortsätt stödja kampen för demokrati i Burma!

Det burmesiska folket ska den 10 maj 2008 rösta. De ska rösta om en konstitution som de flesta inte läst och som garanterar fortsatt militärt styre i ett land som sedan 1962 styrts av miliären. Internationella valobservatörer släpps inte in i landet. Arresteringar av samhällskritiker och politiskt aktiva ökar i takt med att folkomröstningen närmar sig. Att driva kampanj mot konstitutionsförslaget, nej-kampanj, är förbjudet och ger fängelse. Flera har redan arresterats. Vi uppmanar gemensamt omvärlden att förkasta folkomröstningen som illegitim och samtidigt stötta de burmeser som trots hot om fängelse driver nej-kampanj mot den junta det är förbjudet att säga nej till.

(Detta är kopierat härifrån, gå gärna till den sidan och läs mer!)

En vanlig dag i en rekorderlig hemmafrugas liv

Känner mig huslig i dag... fast det var fusk. Har bakat croissanter som jag köpt PÅ BURK! Bisarrt! Men de blev goda, trots att jag gjorde fel först. Öppnade burken med en konservöppnare och läste strax efteråt instruktionen *smart* ...att man skulle vrida upp burken och liksom rulla ut degen. Väldigt gott blev det i alla fall även om jag krånglade till det hela en (smördegs)smula.



Det blev så lagom sofistikerat i början. Så här såg den första ut, stackars lilla fuling.
<-----

Men sen, när jag fattat upplägget, gick det att få till snyggingar som den här. -------------------->

Gillar dom!

Ingela Hoatson - The clever way stod det nyss. Nu står det Ingela Hoatson - think different. Också bra. Påminner lite om när jag var elva-tolv så där och hade världens hävdelsebehov. Jag gick omkring och skrev Pinke proffset och Pinke är bäst överallt. Ja, jag kallade mig så på den tiden.

Undrar vad som hände med hävdelsebehovet? Blev jag tjejig och anpasslig sen? Nåväl, tar igen det nu med hjälp av sloganizern, hihi.

Hurra!

Sonen kom in på den gymnasieutbildning han hade sökt. Eller, rättare sagt, han kom in på både NV- och NS-programmet. Nu är det bara att välja! Jag är en stolt och glad mamma i dag.

Lunch i Gamla stan

I dag har jag varit och ätit lunch hemma hos en kompis som är lycklig nog att bo i en fantastisk lägenhet i Gamla stan. Färsk pasta med tonfisk i en smarrig sås, mums! Det var jättetrevligt och som vanligt mysigt att ses med våra bäbisar.

Jag jobbar ju i Gamla stan vanligtvis och har många gånger varit och ätit lunch på Lilla Karachi. Jättegott och billigt, tyckte jag som älskar indisk/pakistansk mat. Men så en gång i vintras när jag och fyra arbetskamrater kom dit så möttes vi av några unga syndikalister som gav oss lappar med uppgifter om hur ägaren till restaurangen behandlar sin personal. Det visade sig att de låga lunchpriserna beror på att papperslösa flyktingar utnyttjas. De tvingas arbeta från morgon till kväll för rena slavlöner. Ägaren utnyttjar det faktum att det handlar om människor som är livrädda för att skickas ut ur Sverige till en oviss framtid i det land de en gång känt sig tvingade att fly ifrån.

Jag och mina arbetskamrater är ju inga syndikalister men vi är väldigt måna om fackliga rättigheter, kollektivavtal och anständiga anställningsvillkor. Så vi gick så klart och åt på en annan restaurang och jag har inte ätit där sedan dess. Nu läste jag här att konflikten är över men det framgick inte om Lilla Karachis ägare har börjat behandla sina övriga anställda sjyst. Så än så länge fortsätter jag att avstå från tandoorikycklingen och det andra goda där. För vetskapen om att människor utnyttjas hänsynslöst för att jag ska få en god och billig lunch ger en alltför besk eftersmak för att det ska vara värt det.

Mmmmm... Madly good!

I dag går det inte att stoppa mig! Jag bara bloggelibabblar på. Måste bara få tipsa om en riktigt bra låt av en oförliknelig favvisartist åv majn.

Kollektivresande individualist

Jag är rätt stolt över att jag inte äger någon bil i dessa tider av alltför stora utsläpp. I stället åker jag nästan dagligen tunnelbana. Där händer det roliga saker. I dag var det en rar man i äldre medelåldern som kommenterade min bäbis och, fullt förståeligt, tyckte att han var söt.

Jag hade redan lagt märke till mannen eftersom han satt och läste Harriet Goldhor Lerners bok Kvinnors vrede. Fördomsfullt av mig kanske men jag blev lite glatt överraskad över att en sådan bok även har manliga läsare. Den rares kommentar fick mig också att tänka på att det måste vara svårt ibland att vara en äldre man som tycker om barn. Jag kanske har fel men jag tror att det är lättare för en äldre kvinna att slippa mötas av misstänksamhet om hon gullar med och söker kontakt med barn.

Ja, jag gillar tunnelbanan för det mesta, särskilt nu när jag inte lika ofta reser i rusningstid. I dag fick jag dessutom åka med min "egen" vagn (se bilden). Och nu ska jag berätta en hemlis, jag har en konstig böjelse. Jag måste alltid kolla vilka namn som t-banevagnarna har, jag blir lite störd och frustrerad om jag råkar missa att se det. Någon mer som delar denna oförargliga lilla noja?

Förresten...

...det går att få sina sloganer på tyska också, om man är lagd åt det hållet.

Har läsekretsen noterat?

Ingen uppmärksam läsare kan väl missa min tjusiga nya attiralj uppe i högra hörnet. Där rullar från och med nu en massa reklam för mig!

Men äras den som äras bör, jag hittade till sloganizern via Maryam Yazdanfars roliga och läsvärda blogg. Nu är det fritt fram att härma mig, tveka inte att jobba på din image, skapa dygnetrunt-pr för dig själv och vänta dig mirakler och stooora förändringar i ditt liv... Yeah!

Mera bilder!

Jag har insett att jag måste lägga in lite bilder ibland, bloggen blir ju mycket roligare så! Så jag bjuder härmed på en (eller heter det ett?) minivernissage av mitt senaste konstverk, komplett med lite kräks i kanten och en skymt av mitt mastodontsudoku i övre vänstra hörnet. Det ville inte vara med men kom inte undan.

Det värmer i hjärtat!

I går var det ännu en sådan där riktigt underbar dag. Family feeling. Ja, inte precis kärnfamiljs-family då, utan mera stor härlig knasfamilj från olika håll och kanter.

Okej, jag ska försöka börja från början. Julian har hunnit bli två månader och jag har inte kommit iväg till den där bäbisfotograferingen på sjukhuset som är en rolig liten del av att bli förälder igen. Inte förrän i går, då blev det äntligen av. Och vad fina vi blev, alla sex! Hel-, halv- och bonussyskon och så jag. I centrum, naturligtvis Julian - vår Darling.

Mmmm, det värmer verkligen i hjärtat allt det som händer nu. Jag är så tacksam!