Mera bilder!

Jag har insett att jag måste lägga in lite bilder ibland, bloggen blir ju mycket roligare så! Så jag bjuder härmed på en (eller heter det ett?) minivernissage av mitt senaste konstverk, komplett med lite kräks i kanten och en skymt av mitt mastodontsudoku i övre vänstra hörnet. Det ville inte vara med men kom inte undan.

Det värmer i hjärtat!

I går var det ännu en sådan där riktigt underbar dag. Family feeling. Ja, inte precis kärnfamiljs-family då, utan mera stor härlig knasfamilj från olika håll och kanter.

Okej, jag ska försöka börja från början. Julian har hunnit bli två månader och jag har inte kommit iväg till den där bäbisfotograferingen på sjukhuset som är en rolig liten del av att bli förälder igen. Inte förrän i går, då blev det äntligen av. Och vad fina vi blev, alla sex! Hel-, halv- och bonussyskon och så jag. I centrum, naturligtvis Julian - vår Darling.

Mmmm, det värmer verkligen i hjärtat allt det som händer nu. Jag är så tacksam!

Med en liten pizza på min axel...

...seglar jag omkring i mitt röriga hem. Tycker att jag städar och plockar jämt men ser det fint ut? Nej. Inte överallt i alla fall. Men jag trivs här ändå! Och vilket år som helst ska den uppstå, ordningen min.

Ett hem är någonting mycket viktigt, vare sig det är hyrt eller köpt. Det är inte utan att man oroar sig för sina barn och deras möjligheter till ett bra boende i framtiden, när man studerar Mats Odells framfart med allmännyttan och bostadspolitiken.

Läs till exempel det här och försök att undvika att rysa av obehag. En marknadstaliban har fått regeringens uppdrag att slå sönder ett av fundamenten för vårt välfärdssamhälle, vår bostadspolitik. Den som tidigare utformats med en klar rättviseprofil, nu säljer borgarna ut allt vad de hinner och hyrorna väntas chockhöjas.

Jaaa... Vi får väl tränga ihop oss här i min trea för all tid framöver. Skönt för mig i och för sig, behöver ju inte betala för hemtjänst när den dagen kommer att jag har svårt att klara mig själv. Men liiite trist för ungarna kanske. Hujedamej. Skulle ha lytt Anne Wibbles (finansminister på 90-talet) råd och valt rikare föräldrar, så att jag kunnat se till att ha en årslön på banken. Men jag hörde visst fel, har ungefär två årslöner i skuld i stället.

Vilken dag!

Åh. vad jag är lycklig i dag! Julian och jag har varit på stan och träffat någon som vi tycker så himla mycket om och vi hoppas snart få träffa henne igen.

Sen åkte vi hem och delade ut flygblad med Emelie, vår s-förenings ordförande. I morgon ordnar vi visning av Michael Moores film Sicko, om den amerikanska sjukvården och vi ville puffa för det. Det var iiiiskallt ute och min utdelarhand var alldeles stelfrusen efteråt men vi kände oss nöjda med vad vi åstadkommit.

Till kvällen hade Simon plockat ner den lilla tv:n från vinden för att han skulle kunna se matchen Brasilien-Sverige medan jag, så klart, ville kolla på nya serien Barnmorskorna. Åh, vad häftigt det var! Ett program helt i min smak, barnmorskor är verkligen mina hjältar! Vilket jobb dom gör...

Innan läggdags såg jag också ett avsnitt av The Tudors... Jag är så fascinerad av allt som hände under HenryVIII:s regim. Spännande!

Bara lite drygt hälften boknörd

Fick ett kul tips från polaren Ordsnok:

Hade nästan glömt bort hur gott det är...

...med indisk mat. Jag äter ju nästan bara hemma nuförtiden, måste hushålla med föräldrapenningen. Men i dag slog vi till, jag och grabbarna, gick och käkade på Shanti där vi också träffade Sten. Trevligt! Det var länge sedan vi sågs.

Nu är det kväll igen och jag har ätit alldeles för många cars. Lördagsgodis, because my bilringar are worth it!

Känner mig lite frusen, det var ruggigt kallt ute och jag var alldeles för tunnklädd. Nästa söndag blir det sommartid igen, jag är redo att buga mig djupt inför solens återkomst. Ljuuuus!

Det ordnade sig förresten...

...med brevet. Hittade ett gulligt brevpapper, säkert tio-femton år gammalt, skrev, stoppade ner foton, klistrade igen och postade i dag.

Jag gillar brev, det känns så gammaldags och gediget!

Hoppas nu att allt går bra, att det blir som jag vill.

Stark och stolt

Jag har blivit så stark av allt som hänt. Både det senaste och allt det gamla. Det är bra. Men ibland blir jag förvånad över hur lugn och balanserad jag nästan alltid är. Det har blivit som att jag känner "jaja, där ser man" när något jobbigt händer. Det beror förstås på vad men jag klarar mycket, det gör jag.

Och drömmarna har inte dött, inte alls! Framtiden blir vad jag gör den till och jag tänker definitivt göra den bra. Riktigt bra.

Allehanda känslor sköljer över mig och jag låter dem komma och gå som de vill. Just nu är jag inne i en period när jag försöker få en liten stund över för mig själv då och då när jag kan lyssna på innerliga, vemodiga låter och låta tårarna rinna. Jag vet inte ens varför och behöver inte veta det heller. Vet bara att det lättar och renar. Skönt.

Det är nåt med Skåne som drar

Vet inte varför men jag har börjat bli så förtjust i Skåne. Tycker att jag titt som tätt kommer på platser där som verkar intressanta och människor som är kul och trevliga. Kanske blir det en tripp dit i år igen.

Riktiga brev - hur gör man?

Jag är i färd med att för första gången på många herrans år skriva ett brev. Ett riktigt, för hand, som ska stoppas i ett kuvert med frimärke på och sedan skickas iväg. Wow liksom!



Nu undrar jag, hur gör man nu igen? Jag har skrivit ett utkast nästan färdigt, för hand, i ett kollegieblock. Men jag vill ju inte skicka själva BREVET, ett viktigt sådant, på ett kollegieblockspapper. Furt!



Så nu måste jag leta efter något som duger till brevpapper i mina ostrukturerade lådor och/eller högar. Hjälp! Det har redan tagit mig flera veckor att förbereda brevets innehåll, nu lär det väl ta mig resten av våren innan jag grejat ett sjyst brevpapper med matchande kuvert.



Fler frågor återstår dessutom. Om brevpappret inte är linjerat, hur bär jag mig åt för att texten inte ska barka iväg och lägga sig på snedden? Och om jag skriver fel, vad gör jag då? Tipp-ex är uteslutet, både miljöfarligt och FURT. Ska jag stryka över och skriva om, helt enkelt? Eller börja från början på ett nytt brevpapper? Det får helt enkelt inte bli fel!



Oh dear! Så typiskt mig, alla små bestyr blir SÅ stora. Men endera dagen, vilket år som helst, så ska mottagaren minsann få sitt brev. Sådäså.

Puuuuh!

Jag grejade det! Fortfarande med bara en hand.

Oh dear igen!

Blev jag av med det där nu?

Oh dear!

Att skaffa en besöksräknare med en hand var inte lätt. Men nu sover han sött, den lille.

Gullegull om bäbislycka

Tänk om jag kunde beskriva känslan när jag ser på dig. Ditt lilla ansikte, som en sol, så nära mig. När du ser på mig och ler ditt tandlösa leende med vidöppen mun. De små böjda benen som sparkar. Händer och fötter så ofattbart pyttesmå.

Tänk om jag kunde sätta ord på din doft, den ljuvliga doften av en mycket liten och ny bäbis. Att borra ner näsan i din fina kalufs och snuffa, mmm...

Tänk om jag kunde beskriva hur det känns inom mig när jag hör dina små grymtningar, kluckanden och alla andra underbart märkliga ljud som inte låter som något annat. Vill spela in och bevara det men blir det av?

Nej, det går inte att beskriva. Orden faller platt, det är bara upplevelsen som blir kvar och den gömmer jag djupt i mitt hjärta. Det blir en av de små skatterna som jag ska ta fram när jag är gammal och har mycket ensamtid att spendera.

Det finns mycket som är krävande och jobbigt med att vara förälder men det finns ännu mer som är fantastiskt och underbart. Förtrollat, faktiskt.

Visst är det jobbigt att äta kvällsmat medan han vrålar, och sedan frukost nästa morgon till liknande vrål. Men det finns inget annat sätt och jag tar ju upp dig och kramar och håller dig så snart jag kan. Och det är ändå inga långa stunder och det här är en kort och alltför snabbt övergående tid.

Så jag njuter så länge det varar, det här bäbisstadiet, och sedan ska jag njuta av allt annat häftigt som händer när man får följa en ny människas utveckling från barn till vuxen individ.

Önskvärd tjänst

Hmmm... Ingen som har uppdaterat här på jääättelänge... Verkar alltså som att det hänger på mig och ingen annan!

Blogguppdatering kanske vore en idé till en hushållsnära tjänst att få göra avdrag för? Om det nu ändå finns en massa gemensamma resurser i form av skatt som behöver spenderas på en utvald del av befolkningen.

Och annars då? Läget? Jag är så virrig att jag inte kan erinra mig alla fyndigheter som jag hade funderat ut och skulle skriva här...

Antar att det är fullt normalt för en trebarnsmor. Bäbisar är underbara typer men dom bryr sig inte mycket om sina föräldrars behov av liiite egen tid då och då. Men det och mer därtill är han värd, min plutt!