...med brevet. Hittade ett gulligt brevpapper, säkert tio-femton år gammalt, skrev, stoppade ner foton, klistrade igen och postade i dag.
Jag gillar brev, det känns så gammaldags och gediget!
Hoppas nu att allt går bra, att det blir som jag vill.
måndag 17 mars 2008
Stark och stolt
Jag har blivit så stark av allt som hänt. Både det senaste och allt det gamla. Det är bra. Men ibland blir jag förvånad över hur lugn och balanserad jag nästan alltid är. Det har blivit som att jag känner "jaja, där ser man" när något jobbigt händer. Det beror förstås på vad men jag klarar mycket, det gör jag.
Och drömmarna har inte dött, inte alls! Framtiden blir vad jag gör den till och jag tänker definitivt göra den bra. Riktigt bra.
Allehanda känslor sköljer över mig och jag låter dem komma och gå som de vill. Just nu är jag inne i en period när jag försöker få en liten stund över för mig själv då och då när jag kan lyssna på innerliga, vemodiga låter och låta tårarna rinna. Jag vet inte ens varför och behöver inte veta det heller. Vet bara att det lättar och renar. Skönt.
Och drömmarna har inte dött, inte alls! Framtiden blir vad jag gör den till och jag tänker definitivt göra den bra. Riktigt bra.
Allehanda känslor sköljer över mig och jag låter dem komma och gå som de vill. Just nu är jag inne i en period när jag försöker få en liten stund över för mig själv då och då när jag kan lyssna på innerliga, vemodiga låter och låta tårarna rinna. Jag vet inte ens varför och behöver inte veta det heller. Vet bara att det lättar och renar. Skönt.
söndag 16 mars 2008
Det är nåt med Skåne som drar
Vet inte varför men jag har börjat bli så förtjust i Skåne. Tycker att jag titt som tätt kommer på platser där som verkar intressanta och människor som är kul och trevliga. Kanske blir det en tripp dit i år igen.
onsdag 12 mars 2008
Riktiga brev - hur gör man?
Jag är i färd med att för första gången på många herrans år skriva ett brev. Ett riktigt, för hand, som ska stoppas i ett kuvert med frimärke på och sedan skickas iväg. Wow liksom!
Nu undrar jag, hur gör man nu igen? Jag har skrivit ett utkast nästan färdigt, för hand, i ett kollegieblock. Men jag vill ju inte skicka själva BREVET, ett viktigt sådant, på ett kollegieblockspapper. Furt!
Så nu måste jag leta efter något som duger till brevpapper i mina ostrukturerade lådor och/eller högar. Hjälp! Det har redan tagit mig flera veckor att förbereda brevets innehåll, nu lär det väl ta mig resten av våren innan jag grejat ett sjyst brevpapper med matchande kuvert.
Fler frågor återstår dessutom. Om brevpappret inte är linjerat, hur bär jag mig åt för att texten inte ska barka iväg och lägga sig på snedden? Och om jag skriver fel, vad gör jag då? Tipp-ex är uteslutet, både miljöfarligt och FURT. Ska jag stryka över och skriva om, helt enkelt? Eller börja från början på ett nytt brevpapper? Det får helt enkelt inte bli fel!
Oh dear! Så typiskt mig, alla små bestyr blir SÅ stora. Men endera dagen, vilket år som helst, så ska mottagaren minsann få sitt brev. Sådäså.
Nu undrar jag, hur gör man nu igen? Jag har skrivit ett utkast nästan färdigt, för hand, i ett kollegieblock. Men jag vill ju inte skicka själva BREVET, ett viktigt sådant, på ett kollegieblockspapper. Furt!
Så nu måste jag leta efter något som duger till brevpapper i mina ostrukturerade lådor och/eller högar. Hjälp! Det har redan tagit mig flera veckor att förbereda brevets innehåll, nu lär det väl ta mig resten av våren innan jag grejat ett sjyst brevpapper med matchande kuvert.
Fler frågor återstår dessutom. Om brevpappret inte är linjerat, hur bär jag mig åt för att texten inte ska barka iväg och lägga sig på snedden? Och om jag skriver fel, vad gör jag då? Tipp-ex är uteslutet, både miljöfarligt och FURT. Ska jag stryka över och skriva om, helt enkelt? Eller börja från början på ett nytt brevpapper? Det får helt enkelt inte bli fel!
Oh dear! Så typiskt mig, alla små bestyr blir SÅ stora. Men endera dagen, vilket år som helst, så ska mottagaren minsann få sitt brev. Sådäså.
tisdag 4 mars 2008
onsdag 27 februari 2008
Gullegull om bäbislycka
Tänk om jag kunde beskriva känslan när jag ser på dig. Ditt lilla ansikte, som en sol, så nära mig. När du ser på mig och ler ditt tandlösa leende med vidöppen mun. De små böjda benen som sparkar. Händer och fötter så ofattbart pyttesmå.
Tänk om jag kunde sätta ord på din doft, den ljuvliga doften av en mycket liten och ny bäbis. Att borra ner näsan i din fina kalufs och snuffa, mmm...
Tänk om jag kunde beskriva hur det känns inom mig när jag hör dina små grymtningar, kluckanden och alla andra underbart märkliga ljud som inte låter som något annat. Vill spela in och bevara det men blir det av?
Nej, det går inte att beskriva. Orden faller platt, det är bara upplevelsen som blir kvar och den gömmer jag djupt i mitt hjärta. Det blir en av de små skatterna som jag ska ta fram när jag är gammal och har mycket ensamtid att spendera.
Det finns mycket som är krävande och jobbigt med att vara förälder men det finns ännu mer som är fantastiskt och underbart. Förtrollat, faktiskt.
Visst är det jobbigt att äta kvällsmat medan han vrålar, och sedan frukost nästa morgon till liknande vrål. Men det finns inget annat sätt och jag tar ju upp dig och kramar och håller dig så snart jag kan. Och det är ändå inga långa stunder och det här är en kort och alltför snabbt övergående tid.
Så jag njuter så länge det varar, det här bäbisstadiet, och sedan ska jag njuta av allt annat häftigt som händer när man får följa en ny människas utveckling från barn till vuxen individ.
Tänk om jag kunde sätta ord på din doft, den ljuvliga doften av en mycket liten och ny bäbis. Att borra ner näsan i din fina kalufs och snuffa, mmm...
Tänk om jag kunde beskriva hur det känns inom mig när jag hör dina små grymtningar, kluckanden och alla andra underbart märkliga ljud som inte låter som något annat. Vill spela in och bevara det men blir det av?
Nej, det går inte att beskriva. Orden faller platt, det är bara upplevelsen som blir kvar och den gömmer jag djupt i mitt hjärta. Det blir en av de små skatterna som jag ska ta fram när jag är gammal och har mycket ensamtid att spendera.
Det finns mycket som är krävande och jobbigt med att vara förälder men det finns ännu mer som är fantastiskt och underbart. Förtrollat, faktiskt.
Visst är det jobbigt att äta kvällsmat medan han vrålar, och sedan frukost nästa morgon till liknande vrål. Men det finns inget annat sätt och jag tar ju upp dig och kramar och håller dig så snart jag kan. Och det är ändå inga långa stunder och det här är en kort och alltför snabbt övergående tid.
Så jag njuter så länge det varar, det här bäbisstadiet, och sedan ska jag njuta av allt annat häftigt som händer när man får följa en ny människas utveckling från barn till vuxen individ.
tisdag 26 februari 2008
Önskvärd tjänst
Hmmm... Ingen som har uppdaterat här på jääättelänge... Verkar alltså som att det hänger på mig och ingen annan!
Blogguppdatering kanske vore en idé till en hushållsnära tjänst att få göra avdrag för? Om det nu ändå finns en massa gemensamma resurser i form av skatt som behöver spenderas på en utvald del av befolkningen.
Och annars då? Läget? Jag är så virrig att jag inte kan erinra mig alla fyndigheter som jag hade funderat ut och skulle skriva här...
Antar att det är fullt normalt för en trebarnsmor. Bäbisar är underbara typer men dom bryr sig inte mycket om sina föräldrars behov av liiite egen tid då och då. Men det och mer därtill är han värd, min plutt!
Blogguppdatering kanske vore en idé till en hushållsnära tjänst att få göra avdrag för? Om det nu ändå finns en massa gemensamma resurser i form av skatt som behöver spenderas på en utvald del av befolkningen.
Och annars då? Läget? Jag är så virrig att jag inte kan erinra mig alla fyndigheter som jag hade funderat ut och skulle skriva här...
Antar att det är fullt normalt för en trebarnsmor. Bäbisar är underbara typer men dom bryr sig inte mycket om sina föräldrars behov av liiite egen tid då och då. Men det och mer därtill är han värd, min plutt!
onsdag 9 januari 2008
Nej, den här bloggen är knappast särskilt underhållande för närvarande...
...men det får ni stå ut med. Eller pröva själva hur kreativa ni skulle vara med en bautastor mage, som drar ihop sig hela tiden, att släpa på!
Hrmph!
Hrmph!
måndag 7 januari 2008
Har verkligen bara en enda sak i huvudet just nu...
Förlossningen! När? Hur? Vem? Vem ska jag få hålla i mina armar, vad är det för en liten filur?
Känner mig fullständigt inåtvänd och insnöad, kan inte tänka på något annat nu än min kommande lilla bäbis. Och förstås, processen när bäbisen ska komma ut. Jag har ju gjort detta två gånger förut och är inte direkt rädd men jag vet ju att det känns, om man säger så. Klart att jag klarar av det men hur lång tid kommer det att ta och exakt hur ont kommer det att göra? Och hur blir alla omständigheter runtomkring det hela? Börjar oroa mig så smått nu, inför att få alla detaljer att klaffa.
Hmmm... Fast egentligen är jag faktiskt väldigt uppfylld av tillit och självförtroende. Det här fixar jag, sådäså! With a little help from my friends.
Snart är det dags. Det ska bli roligt att få skriva en rad om upplevelsen när det är klart.
Känner mig fullständigt inåtvänd och insnöad, kan inte tänka på något annat nu än min kommande lilla bäbis. Och förstås, processen när bäbisen ska komma ut. Jag har ju gjort detta två gånger förut och är inte direkt rädd men jag vet ju att det känns, om man säger så. Klart att jag klarar av det men hur lång tid kommer det att ta och exakt hur ont kommer det att göra? Och hur blir alla omständigheter runtomkring det hela? Börjar oroa mig så smått nu, inför att få alla detaljer att klaffa.
Hmmm... Fast egentligen är jag faktiskt väldigt uppfylld av tillit och självförtroende. Det här fixar jag, sådäså! With a little help from my friends.
Snart är det dags. Det ska bli roligt att få skriva en rad om upplevelsen när det är klart.
fredag 4 januari 2008
Ljusblå himmel...
I dag såg jag den för första gången på så länge - himlen. Alldeles ljuvligt ljusblå och med små söta molntussar på. Jag var faktiskt ute och gick en stund också. Förhoppningsvis lyckades jag lapa i mig en liten smula dagsljus och därmed bättra på den inre hormonbalansen. För det är väl rubbningen i den som gör att jag har så svårt att somna tidigt nu för tiden?
Annars är det väntans tider som råder. Magen är stor och stenhård och varje dag och ofta om natten också känner jag rörelser och sparkar därinne. Snart är min bäbis här. Längtar så... Att få se vem det är. Att få krama, hålla om och snuffa på... Snart. Snart är väntan över.
Annars är det väntans tider som råder. Magen är stor och stenhård och varje dag och ofta om natten också känner jag rörelser och sparkar därinne. Snart är min bäbis här. Längtar så... Att få se vem det är. Att få krama, hålla om och snuffa på... Snart. Snart är väntan över.
torsdag 13 december 2007
Mesigt, Svenska kyrkan!
Kom igen nu! Man kan inte vara halvtolerant eller halvt om halvt ta ställning för alla människors lika värde. Det är faktiskt antingen eller. Det håller inte att fortsätta dela in kärlekens officiella befästande i a- och b-lag i form av äktenskap för särkönade och partnerskap för samkönade.
För mig är det fullständigt obegripligt vad som står i vägen för dem som inte tycker att människor av samma kön skulle kunna få gifta sig i kyrkan. Eller för den delen, att de får det men att det inte får kallas äktenskap. Kan en sorts kärlek vara sämre eller lite mindre värd än en annan? Självklart inte.
Jag förstår att Svenska kyrkan är en stor, gammal, i stycken konservativ institution. Men den har genomgått nödvändig modernisering förr. Det är, skrämmande nog, inte så många årtionden sedan vi fick de första kvinnliga prästerna. I dag är det motståndarna mot dessa som betraktas som aparta. Jag är optimist, det går åt rätt håll.
Men jag är ändå arg. Det är fortfarande inte alls sällsynt att människor blir nedslagna enbart på grund av sin icke heteronormativa personlighet. Det händer i våra skolor, på våra krogar och ute på gator och torg. Nyligen hände det c-riksdagsledamoten Fredrick Federley, oftast händer det andra som inte är kända och sällan blir det ens uppmärksammat i medierna.
Det är alltid fullständigt oacceptabelt! För alldeles för många människor innebär detta våld eller hot om våld från fördomsfulla och hänsynslösa människor en enorm inskränkning av den personliga friheten, en av de grundläggande fri- och rättigheterna för varje individ.
Med tanke på hur mycket som återstår innan vårt samhälle lyft sig från grottvarelsestadiet så måste Svenska kyrkan agera föredömligt. Man måste våga utmana inskränkthet och fördomar och gå lite före, även om en eller annan inte blir helt nöjd.
Helle Klein skriver klokt om detta i dag: http://blogg.aftonbladet.se/permalink.php?blog=3&art=663418&no_cache=1
Som sagt, kom igen nu!
För mig är det fullständigt obegripligt vad som står i vägen för dem som inte tycker att människor av samma kön skulle kunna få gifta sig i kyrkan. Eller för den delen, att de får det men att det inte får kallas äktenskap. Kan en sorts kärlek vara sämre eller lite mindre värd än en annan? Självklart inte.
Jag förstår att Svenska kyrkan är en stor, gammal, i stycken konservativ institution. Men den har genomgått nödvändig modernisering förr. Det är, skrämmande nog, inte så många årtionden sedan vi fick de första kvinnliga prästerna. I dag är det motståndarna mot dessa som betraktas som aparta. Jag är optimist, det går åt rätt håll.
Men jag är ändå arg. Det är fortfarande inte alls sällsynt att människor blir nedslagna enbart på grund av sin icke heteronormativa personlighet. Det händer i våra skolor, på våra krogar och ute på gator och torg. Nyligen hände det c-riksdagsledamoten Fredrick Federley, oftast händer det andra som inte är kända och sällan blir det ens uppmärksammat i medierna.
Det är alltid fullständigt oacceptabelt! För alldeles för många människor innebär detta våld eller hot om våld från fördomsfulla och hänsynslösa människor en enorm inskränkning av den personliga friheten, en av de grundläggande fri- och rättigheterna för varje individ.
Med tanke på hur mycket som återstår innan vårt samhälle lyft sig från grottvarelsestadiet så måste Svenska kyrkan agera föredömligt. Man måste våga utmana inskränkthet och fördomar och gå lite före, även om en eller annan inte blir helt nöjd.
Helle Klein skriver klokt om detta i dag: http://blogg.aftonbladet.se/permalink.php?blog=3&art=663418&no_cache=1
Som sagt, kom igen nu!
onsdag 12 december 2007
Ooooj, vad tiden har gått...
Jag kom liksom av mig med min blogg. Nu vill jag komma igång igen. Börjar så smått här och nu och kanske blir det mera utförligt när jag, hehe, har fått smått nu snart. Mitt närmaste mål är att jobba klart, det blir den här veckan och nästa. Ska bland annat skriva verksamhetsberättelse för Örebro läns s-riksdagsledamöter. Sedan är det jullov, nyårsfirande och -löften och så blir det så att säga advent igen för mig. Väntans tider.
Måste fundera över formen för mitt skrivande här. Tror fortfarande på min ursprungstanke om att förena det personliga med politik, mitt kanske allra största intresse. Och så en gnutta glitter och glamour strött över det hela. Hur glamoröst livet som ensam vårdnadshavare nu kommer att bli.
Hoppsan, nu lät jag nästan lite bitter. Och l-i-t-e bitter kan jag nog känna mig även om jag tycker att det är HAN som gör en ofattbar miss. Hur i allsindar (hmm, borde de orden vara särskrivna på något vis?) kan man inte vilja engagera sig i sitt barns växande, födsel och liv? Mycket märkligt, sanna mina ord. Jag kan ju bara hoppas att han kommer till insikt, så småningom. Själv är jag så himla lycklig över att få chansen en tredje gång, att uppleva det största och bästa i livet.
Mitt lilla underverk, som jag alltid bär med mig. Snart kommer du. Vad jag ska älska dig!
Måste fundera över formen för mitt skrivande här. Tror fortfarande på min ursprungstanke om att förena det personliga med politik, mitt kanske allra största intresse. Och så en gnutta glitter och glamour strött över det hela. Hur glamoröst livet som ensam vårdnadshavare nu kommer att bli.
Hoppsan, nu lät jag nästan lite bitter. Och l-i-t-e bitter kan jag nog känna mig även om jag tycker att det är HAN som gör en ofattbar miss. Hur i allsindar (hmm, borde de orden vara särskrivna på något vis?) kan man inte vilja engagera sig i sitt barns växande, födsel och liv? Mycket märkligt, sanna mina ord. Jag kan ju bara hoppas att han kommer till insikt, så småningom. Själv är jag så himla lycklig över att få chansen en tredje gång, att uppleva det största och bästa i livet.
Mitt lilla underverk, som jag alltid bär med mig. Snart kommer du. Vad jag ska älska dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
